Fright Night 2 (1988)

Title: Fright Night 2
Dir: Tommy Lee Wallace
Year: 1988
Review: M Original
****
Innan ni fortsätter läsa, det förekommer av given anledning en del SPOILERS i denna recension.
Se därför Fright Night innan recensionen läses.

Jag valde att göra det där som alltid innebär en viss fara för nostalgin.
Att efter många års uppehåll se en film man brukade tycka vara kung när man var yngre.
Kommer så väl ihåg när jag och min kompis Robbin satt på deras övervåning och spelade Fright Night på dataspel.
På en klassisk gammal Amiga satt vi där i mörkret och hörde den där rösten som välkomnade oss till skräcknatten.
Spänningen var på topp, och direkt började ju peppen infinna sig för att se filmen som spelet byggde på.
Fright Night (T. Holland) kom 1985, och uppföljaren och tillika spelet kom 1988.
Det dröjde ett par år till innan jag lyckades se den första filmen.
Men det var nog del två jag såg mest som yngre,
Den gick på tv någon gång och självklart var jag framme med mina syltstänkta fingrar på record-knappen på videon.
På den tiden gick det ju mycket bra skräck och actionrullar på exempelvis kanal 5.
En riktig filmbuffé dukades upp innan kanalen helt togs över av unkna dokusåpor och annat fåneri.

I Fright Night 2 får vi återigen träffa Charley Brewster (William Ragsdale) och Peter Vincent (Roddy McDowell).
De båda har gått vidare sen händelserna i första filmen.
Brewster går i terapi för att komma till sans med att allt han var med om då enbart var fantasier, och att det inte finns vampyrer på riktigt.
Peter Vincent fortsätter att sända tv och härjar i programmet om vampyrernas framfart i världen.
Charley och hans nya flickvän Alex (Tracy Lind) besöker Peter Vincent i hans bostad, och då får Charley se en bekant syn.
I huset håller det på att flytta in en grupp människor, som bär in kistliknande föremål.
Gruppens ledare Regina (Julie Carmen) dyker upp lite varstans i Charleys liv och drömmar, med huggtänderna slipade, och det finns en anledning till detta.
Hon är Jerry Dandrige syster, huvudvampyren ifrån första Fright Night, och hon vill ha hämnd för det som hände hennes bror.
Återigen måste Charley och Peter försöka kämpa emot mörkrets krafter, för denna gång är det ännu mer personligt.

Det är som jag skrev i första meningen en svår sak att återvända till vissa av ungdomens och barndomens favoritfilmer.
För ibland har tidens tand verkligen gnisslat på ordentligt i kanterna på celluoiden.
Hur står sig Fright Night 2 då emot hur jag såg den som yngling på pojkrummet?
Den har åldrats, men inte åldrats jätteilla som tur är.
Den är ju inte lika bra som jag minns, men bjuder ändå på underhållning och ibland så drar jag på smilbanden i skön nostalgi.
Visst, de smekande tonerna och de slowmotionsåsiga erotiska delarna är riktigt ostiga, men det vill jag minnas att jag tyckte redan förr.
Vampyrfilmer verkar ju prompt vara tvungna att ha med den där "sexiga" delen och Fright Night 2 är inget undantag.
Som sagt, just de delarna av filmen är riktigt ostiga och den skulle ha mått bra av att slippa dem.
Likaså kan man ifrågasätta skådespeleriet hos vissa, och speciellt hos Julie Carmen som mest känns hög och trött när hon flåsar fram sina lines.
Musikvalet i filmen belyser tyvärr bara den redan nämnda såsigheten.

En av de sakerna som ofta drabbar uppföljare, och framförallt de som kom runt 80-talets slut och efter, är att de "komiska" delarna ska ges mer utrymme och ibland till och med pressas in bara för att de "ska vara där".
Fright Night 2 lider lite av det syndromet, att första filmens mer tillbakalutade humor här ska poppa upp lite till och från.
"Sköna" oneliners, tokroliga bowlingscener och liknande, vilket alla känns lite ansträngda tyvärr.
Det är ju tyvärr ett fenomen som drabbade nästan alla filmers uppföljare och Fright Night 2 är inget undantag.
Man gäspar åt de nödiga försöken att locka fram skratten.
Det räddas upp lite av att effekterna i filmen ändå känns ganska fräscha, och till och med lite annorlunda ibland.
Förutom vissa av huggtänderna som ser riktigt dåliga ut.
Men, det är ju skönt att Buttericks fick ett par spänn extra i kassan.
Folk med fobi för maskar ska ju hålla i hatten och sitta ner i båten.

Fright Night 2 lämnade inte en lika sur eftersmak som Den Lilla Vampyren gjorde, för den barndomspeppen hade inte åldrats alls bra.
Filmen hade sina poänger och bjöd på en och en halv timmes underhållning med en del ostigheter.
Den är inte lika välbehållen som man ändå får säga att del ett är, där humorn och skräckdelarna åldrats skapligt ändå.
Fright Night 2 är en sådan där film som jag kanske kommer återvända till, men som också har tappat dragningskraften den hade då jag var yngre.
Finns tydligen både en Fright Night (C. Gillespie 2011) och Fright Night 2 (E: Rodriguez 2013) för att stilla Hollywoods remake-sug.
Behövs dessa?
Nej, såklart inte, för tidlösa klassiker är ju inte Fright Night-delarna direkt, även om de är okej underhållning.
Men gillar du vampyrer och är trött på komstymvampyrer eller glittrande hästnyllen bör du vända blicken hitåt.

I Spit On Your Grave (2010)

Title: I Spit On Your Grave
Year: 2010
Dir: Steven R Monroe
Review: M Original
****

Grattis Hollywood... ni har återigen lyckats.
Med lyckats menar jag såklart att de lyckats ta en film, göra en helt meningslös remake och få den sämre och mindre intressant än originalet på nästan alla plan.
Det är inte illa pinkat för en film med en budget på inte mindre än 2 miljoner dollar.
Pengar som är helt kastade i sjön.
Där originalfilmen är en rå historia som är svår att se utan att bli illa till mods är denna variant mest en axelryckning.
Våldtäktsscenen är ingen kul upplevelse, men äcklet man känner i originalet infinner sig aldrig riktigt.
Trligen mest på grund av de totalt sopusla skådespelarna i denna sörja.
Missförstå mig inte, våldtäkten är riktigt vidrig även i denna, men i kombination med det usla skådespeleriet blir det lite svårt att köpa som verklighetstroget ändå.

Filmen kretsar kring Jennifer Hills (Sarah Butler) som hyr en stiga i ödemarken för att skriva på en ny bok.
Rednecksen står som spön i backen i den lilla staden, och hennes närvaro blir känd för ett gäng dåliga typer.
Bonnläpparna med polischefen i täten våldtar Jennifer och gör sitt allra yttersta för att förstöra henne både psykiskt och fysiskt.
När Jennifer efter hela händelsen hoppar från en bro tror männen att hon är död och återgår till sina vanliga liv.
Men efter ett tag märker de att det kanske inte stämmer ändå, och att Jennifer nog inte alls ligger död någonstans på botten av floden.
Sakta men säkert dras snaran åt runt gänget.

Jag erkänner, som jag redan sagt, att I Spit On Your Grave (M. Zarchi 1978) eller Day Of The Woman som den också heter, är en svårsmält film.
Det är riktigt vidrigt, skitigt, elakt och våldtäktsscenen är så jävla elak och plågsamt lång, runt 25 min lång.
Den har den där sunkiga 70talskänslan över sig som filmer nu för tiden inte kan uppnå.
Allt känns lite för rent och snyggt nu, tillrättalagt och med risk för att låta sådär slemmigt nostalgisk så känns det mesta nu ganska själlöst.
Det känns mycket som om de lite nyare filmerna utelämnar stora delar av filmupplevelsen och fokuserar bara på effekterna.
Det är ju aldrig fel med massa bra och stökiga effekter, men oavsett vill man ju ha en story bakom allt.
Dessutom är inte effekterna i I Spit On Your Grave 2010 särskilt intressanta, utan känns mycket som kvarlevor från typ Hostel (E. Roth 2005) som inte dög till de rullarna.

Men, för att nämna något positivt, som också kanske är kontroversiellt att säga... men hela idén med storyn är briljant.
Hela rape & revenge-genren känns sund i mina ögon, att kvinnor som utsätts för detta hemska brott ger igen.
De slår tillbaka och blir inte ett offer, och dessutom gör världen lite bättre genom att ta bort dessa vidriga människor.
Det har debatterats till leda ifall r&r-genren ska tolkas som feministisk eller djupt sexistisk.
Originalet sägs för övrigt vara inspirerad av en verklig händelse då Zarchi hjälpte en våldtagen kvinna.
I mina ögon skulle jag se genren som mer feministisk än något annat, för offret slår tillbaka och vägrar bli kuvad.
En lärare jag haft under en kurs på universitet diskuterade r&r och hon var helt på det klara med att det inte fanns någon filmgenre som var mer för kvinnor än den.
Hon ansåg att filmerna skulle fylla kvinnan med mod, ilska och att se att de inte är svaga på grund av händelsen.
Jag vill gärna tänka att filmerna fyller den funktionen också.
Huruvida remaken av I Spit On Your Grave gör det vet jag faktiskt inte.
För som ni redan förstått så tycker jag inte den känns varken genuin eller att den tillför något som skulle göra en remake nödvändig.
Ska ni se en rå, elak och jävligt hård hämndfilm är det originalet ni ska stoppa i spelaren.

I Spit On Your Grave 2010 imponerar inte på något plan.
Det är dåligt skådespeleri, rätt tråkiga effekter, alla ser lite för snygga och fräscha ut för den roll de ska spela och inget nytt som jag redan nämnt.
Man känner en viss pepp av att se någon döda våldtäktsmän, men utöver det ger inte denna film mig någonting.
Det är tydligen fel av mig då det redan nu finns en del 2, av samma regissör.
Känns helt ointressant verkligen.
Nej, se originalet istället och de äldre rape & revenge-filmerna.
En hårdför genre som absolut inte behövde fläckas ner på det här sättet.

Blood In The Face (1991)

Title: Blood In The Face
Year: 1991
Dir: Anne Bohlen, Kevin Rafferty & James Ridgeway
Review: M Original
****

Det talas ofta om politik, i press, runt middagsbordet och ja, egentligen överallt.
Händer gestikulerar, röster höjs och vänner bli ovänner.
2014 är ju valår och nu ska ju varenda politisk sten vändas och vridas på och varenda slipsnisse ska stå och skrävla i högan sky om sitt.
Hela omvärlden svämmar över av folk som ska dryfta sina dammiga åsikter till höger och vänster.
Vad passar bättre då att se än en äldre dokumentär om just politik?
Det ligger ju i tiden att diskutera högerpolitik, och dess olika grenar.
Blood In The Face handlar om den amerikanska extremhögern och nazism.

Merparten av dokumentären är inspelad under ett möte den amerikanska extremhögern har i Michigan.
Där samsas nazister, milismedlemmar, kkk-luvor, skinheads, barn och äldre som grillar, samtalas och håller politiska brandtal allt medan åhörarna tjoar och hejar.
Vi får också en liten historielektion om hur den amerikanska nazismen blev större.
Då främst genom ett inslag om George Lincoln Rockwell som ledde American Nazi Party upp till sin död 1967 då han blev mördad.
På mötet som det filmats på känner man igen ett antal personer ifrån böcker om nynazismen.
Som exempelvis David Duke, Bruce Carroll Pierce och William L Pierce.
Dessa namn dyker ständigt upp i böcker och andra dokumentärer.
David Duke har ju varit på våra breddgrader och talat inför svenska nazister vid olika tillfällen.
Här visas det mest ifrån hans intåg i politiken i USA, efter hans tid i KKK.

Blood In The Face gör vad dokumentärer ska göra i min mening.
Den låter deltagarna prata på, och fångar upp alla åsikter och på så sätt kan man snabbt avskriva en hel del av deltagarna som rena dårar.
Det är rispappertunna "fakta" de lägger fram.
Förintelsen under andra världskriget finns det ju inga bevis för, däremot vet ALLA att Jesus dog på korset.
Mannen som genom någon slags matematik har räknat ut en för honom helt omöjlig raslig ekvation att förklara är enorm humor.
Inga konstigheter, som sagt.. rispapperstunna fakta.
Men ibland de tokiga ekvationerna och olika historiskt tveksamma fakta finns också de där som folk nog följer.
De som inte snubblar ur sig en massa konstigheter utan ganska lugnt och sakligt diskuterar vad de tror på.
Oavsett vad man än må tycka om den politik som diskuteras är det ju alltid enklare att avskriva de där tokskallarna med sitt paranoida dravel.
De som är mer sakliga och lugna får man ju iallafall tro läst något på ämnet, till skillnad från de som förlitar på sig på hörsägen eller i dessa dagar, "vad de läst på nätet".
Mot slutet av dokumentären ställer dokumentärfilmaren frågan om de verkligen tror på det de säger.
Det är en oväntad fråga som möts med ett antal Mjölbyhakor, som sig bör.
I mångt och mycket är det annars att dokumentären skiner en lampa på åsikterna, ganska ocensurerat.
De får prata och själva måla in sig i sina politiska hörn.
Inte helt förvånande är Michael Moore inblandad i filmen och är den som intervjuar flera av personerna.
Skvallrar tidigt om hans stil av dokumentärt arbete som komma skulle med hans egna filmer.

Blood In The Face är en sådan där dokumentär som visar på ett rätt obehagligt ämne, men man sitter ändå och fnissar.
Mest är det de rena nonsensgrejerna man skrattar åt, som exempelvis mattesnillet och de där som ifrågasätter förintelsen, men att Jesus korsfästelse är sant och fakta.
Men sen kommer man ju på att det förmodligen ligger en hel del dåliga dåd och skaver i de där människorna.
Det talas vitt (höhö) och brett om vilka människor som "måste bort" för att skapa den där världen de vill ha.
Är inte på något vis lika jävla sketchy som de nyare dokumentärerna om ryska nazister, men ett lätt obehag infinner ju sig.
Men mest är det skrattfest åt paranoian och dumheterna flera lägger fram med ett helt seriöst ansiktsuttryck.
Det är så mycket underliga fakta, och "saker ALLA vita vet om" som jag tydligen helt missat.
Så om du orkar med en timme och en kvart av paranoida rednecks, skjutgalna gamla finger, wannabetyskar och bullmammor ala Eva Braun rekommenderar jag verkligen Blood In The Face.

Demons (1985)

Title: Demons
Year: 1985
Dir: Lamberto Bava
Review: M Original
****

Alla moralpredikanters absoluta mardröm, det är väl ungefär så man kan beskriva Demons.
Enligt deras världsbild så kopierar ju alltid verkligheten konst, böcker, musik och filmer.
I inget annat fall är det tydligare än i denna skräckrökare signerad inte bara Bava utan också Dario Argento.
Historien kretsar kring en mystisk filmvisning på biografen Metropol i Berlin.
En skara människor blir av en mystisk maskbeklädd man inbjudna till en förhandsvisning.
En som får en biljett är Cheryl (Natasha Hovey), som bjuder med sin kamrat Kathy (Paola Cozzo).
På biografen träffar de två killar, och de sitter tillsammans för att se den mystiska filmen.
Vi får följa dessa fyra och ett gäng andra personer under filmens gång.
Filmen visar sig vara en skräckfilm, där en av Nostradamus profetior rör demoner.
Under filmens gång börjar en av besökarna i biografen må konstigt efter att ha rivit sig på en mask som hängde i vestibulen som prydnad.
Samma sak händer i filmen, och verkligheten och filmen börjar mötas.
På filmduken börjar Nostradamus profetia besannas, och på en toalett i biografen börjar något otäckt att hända.
Snart börjar de filmiska demonerna spilla över in i verkligheten och härja fritt i biografen, och precis då hamnar moralkakan på snedden i halsen på panikarna.

Demons är som jag skrev några rader upp en riktig skräckrökare.
Det är fartfyllt, mycket geggiga effekter ackompanjerat av hårdrock som dundrar allt medan blodet och varet skvätter överallt.
Dario Argento och Lamberto Bavas samarbete är relativt annorlunda mot vad Argento brukar göra annars.
Det är mer stök än vad som är brukligt, men det gör inget för det är väldigt underhållande.
Det är fullt ställ på alla cylindrar skulle man kunna säga.
Storymässigt är det väl lite si och så, som sig bör när det gäller en italiensk film.
När jag kollar på Demons vill jag äta popcorn ur en riktig filmburk och dricka läsk med sugrör.
Är precis en sådan film, det är ett popcornäventyr varje gång man ser den.
Ni vet, en sådan film som man inte skulle bli arg om folk tjoade och stod upp ifall man såg den på bio.
Man skulle snarare av ren pepp damma iväg en näve popcorn i nacken på dem och hjula nerför gången i bion.
Ja, ifall det inte är fullt med demoner i salongen man måste svinga svärd emot såklart.

Finns det fel med Demons?
Ja, det finns det tyvärr, även om jag ärligt talat kan överse med flera av dem på grund av härjet i filmen.
Som sagt håller ju inte manuset ihop hela tiden, men det har man ju lärt sig av både Argento och Fulci att det inte alltid gör.
Sen, och detta kommer låta konstigt när det kommer från en hårdrocksälskare som mig själv, men soundtracket är ingen höjdare.
Låtarna är guld, men de känns malplacerade i film som denna.
Claudio Simonettis låtar passar bättre, även om det inte är hans starkaste låtar i karriären.
Det är lite samma fall som i Argentos Opera (D. Argento 1987) där också hårdrock kommer in fel.
Bra låtar, men i fel forum helt enkelt.
Felen i filmen räddas dock av effekterna som faktiskt är riktigt bra, speciellt maskerna.
Det ser elakt ut, filmvåldet är av bästa sort och maskerna framförallt är riktigt häftiga.
Det är är överdrivet, slemmigt, blodigt, varigt och härjigt.
Alltså precis vad man vill ha medan man stoppar popcorn och blask i hela ansiktet och jublar åt filmstöket.

Man ska inte räkna med en tidlös klassiker i stil med exempelvis Halloween (J. Carpenter 1978) när man stoppar Demons i spelaren.
Den är inte så vass, men den är underhållande, stökig och förtjänar att man återvänder till den titt som tätt.
Lamberto Bava har sagt att den tillhör favoriterna av filmerna han gjort, och jag kan förstå det.
För den känns lekfull på det där sättet som filmer kan göra då det känns som om skaparen suttit och fnissat lite medan manuset skrevs.
Hela upplägget känns lekfullt och som att de inblandade lossat lite på tyglarna för att göra en fartfylld film.
En film för en sen kväll med ett gäng kamrater helt enkelt.
Kanske inte lika smart eller vass som många andra skräckfilmer, men å andra sidan behöver man inte få sig en livslära så fort man vill se på film heller.
Demons är kul, en riktig popcornrulle där man tjoar fritt åt allt stök på skärmen.
Inget mästerverk, och absolut inte det bästa Argento varit inblandad i, men väl värd tiden.
Italien, det är gött det.

Lords Of Salem (2012)

Title: Lords Of Salem
Year: 2012
Dir: Rob Zombie
Review: M Original
****

I min recension av Aftershock (N. Lopéz 2012) skrev jag att jag verkligen vill gilla Eli Roth.
Samma sak gäller med Rob Zombie.
De båda har en bra koll på skräckfilmen och verkar vara allmänt sköna människor.
Den där fanatiska kärleken till film som jag också delar, fast jag såklart har avsevärt mindre pengar.
Men, precis som med Eli Roth så har inte Rob Zombie lyckats vinna över mig helt genom sina filmer.
House Of A 1000 Corpses (R. Zombie 2003) innehöll något jag saknar i de flesta nya skräckfilmer.
Nämligen den ack så bortglömda smutsen
Det är skitigt, skruvat och man drog helt klart på smilbanden åt old school-känslan man fick.
Filmreferenserna haglar och man sitter där och myser... men sen då?
The Devils Rejects (R. Zombie 2005) var lite mindre intressant, men fortfarande en helt acceptabel stänkare.
Sen kom den helt onödiga Halloween (R. Zombie 2007) och den pepp jag känt inför Zombie försvann.
Hans tecknade The Haunted World Of El Superbeasto (R. Zombie 2009) var lite spiken i kistan, för den var heller ingen höjdare.
Därför var jag tveksam till Lords Of Salem, och trailern lovade inte mycket hopp heller tyvärr.

I inledningsscenen känner vi historiens vingslag då vi får ögna en häxsabbat i Satans ära.
Ockult från första filmrutan, och jag känner att en smygpepp börjar infinna sig trots allt.
Filmen huvudkaraktär är Heidi (Sheri Moon Zombie, vem annars?) som jobbar som radiopratare.
Tillsammans med Whitey (Jeff Daniel Phillips) och Herman (den alltid mäktige Ken Foree) har de radioprogrammet Big H Radio Team.
En dag har Heidi fått ett paket till radiostationen som innehåller en vinylskiva av en grupp som kallar sig The Lords.
När Heidi och Whitey lyssnar på skivan flashar ett våldsamt minne från förr förbi Heidis ögon.
Sedan spelar de upp skivan i sitt radioprogram och folk fattar tycke för The Lords monotona skräckmusik.
Då släpps kraften loss från de gamla häxorna som i äldre dagar brändes till döds på bål.
En del underliga händelser börjar ske runt Heidi som verkar må allt sämre.
I samband med detta dyker ännu ett paket upp till stationen.
The Lords of Salem ska tydligen göra en konsert och radiostationen får gratis biljetter.
Det blir mer och mer febrigt och surrealistiskt ockult för Heidi och historien kommer allt närmare.
Come to the sabbath!

Rob Zombie har en annorlunda inställning till skräck än de flesta andra nutida regissörer, det respekterar jag honom för.
Han är en av de få som inte skyggar för smutsen, utan försöker iallafall få det att se lortigt ut.
Lords Of Salem är inte lika skitig, men likväl febrig med väl koreograferade scener och nickningar till andra filmer.
Det andas såväl Roman Polanski som David Lynch, allt medan skräckmästarnas blodiga tyg vilar över det.
Många av scenerna känns som om de skapats med en musikvideo i tanken, med ganska gott resultat.
Har alltid tänkt att exempelvis stilen på Marilyn Mansons videos skulle kunna göra sig i skräckfilmer och Zombie kommer ganska nära den känslan.
Stundtals blir det lite väl mycket musikvideo, men lyckligtvis känns det ändå okej.
Intressant nog är att John 5 ifrån just Marilyn Manson har tillsammans med Griffin Boice gjort filmmusiken, och Lords of Salems låt som spelas i radion.
Den är riktigt bra, och min nerv som lockas av noise klickar igång.
De mest febriga scenerna kunde på en bra dag påminna om Alejandro Jodorowsky, men är inte fullt lika surrealistiskta.
Men å andra sidan, vem lyckas lika bra som Jodorowsky?
Scenen med de onanerande prästerna och nakna kvinnorna med masker fick mig att jubla i tv-soffan.
Det var så mycket på samma gång och jag kunde verkligen höra det välbekanta ljudet av en kaffeslurk rakt ner i vrångstrupen på alla moralister.

Det jag gillar med Zombie är att filmerna han gör känns som att det är väldigt nära hans egen vision.
Skådespelarna känns inte bestämda av någon studio, eller en finansiär i kulisserna någonstans.
Inte heller känns själva utseendet och manuset direkt fingrat på av någon girigbuk eller surkart.
Det är en av sakerna som känns som en frisk fläkt idag, och andas 70 och 80-talets stil på skräckfilmer innan jump scares och renpolerat tog över.
Sen kan det ju diskuteras hur bra skådespelare Sheri Moon egentligen är.
Det haltar lite till och från med trovärdigheten, men inte så mycket att det stör för mycket.
Det lilla haltandet skuggas dock över ganska bra av den allmänna känslan i filmen, och att de andra skådespelarna känns rimliga.
Det är mörkt, febrigt, ockult och en hel del filmreferenser genom hela filmen.
Lords of Salem är en bättre film än Zombies Halloween alla dagar i veckan, och kanske att den till och med är bättre än Devils Rejects.
Den är iallafall annorlunda, och det är faktiskt ganska lite våld för att vara en Zombie-rulle.
Jag hoppas att Zombie gör nya historier istället för massa remakes eller "re-visioning" av klassiker som redan är guld.
Lords of Salem är absolut ingen Alucarda (J.L Moctezuma 1977), men det känns kul med en ny ockult skräckfilm.
Den funkar rätt bra och tål till och med att ses om vid tillfälle, för den har sina poänger och ser bra ut.
Finns ockulta filmer som är bättre, men jag tänker inte klaga för mycket för den är en frisk fläkt idag.
Rob Zombie är inte förlåten för att ha skändat en av mina absoluta filmfavoriter, men fortsätter han att göra egna skräckfilmer så kommer nog jag sträcka fram kardan till karln till sist.
Hail Satan.

Dark Skies (2013)

Title: Dark Skies
Year: 2013
Dir: Scott Stewart
Review: M Original
****

Så var vi där igen, petandes i det där som man ska låta vara ifred och ha på en replängds avstånd.
Nej, jag pratar inte om mitt störiga sår jag har på hälen.
Jag menar såklart ännu en ny uppsnackad skräckfilm.
Inget superbetyg på imdb.com, men på andra forum har den hyllats som i stort sett ett mästerverk.
Mot bättre vetande så kollade jag på den på Viaplay.
Varför? hör jag er säga när ni läser den meningen.
Jo, för att jag 1: har tillit till vissa som sagt att den är bra, och 2: flera av grunderna i filmen är sådant jag dyrkar.
Att jag aldrig lär mig...

Filmen börjar med en naturskön vy över en förort i USA.
Perfekta gräsmattor, perfekta tandrader, perfekta familjer och ständigt vackert väder.
Vi får träffa familjen Barrett, där pappan Daniel (Josh Hamilton) blivit av med sitt jobb och är sen med räkningarna.
Vi får också träffa den intet ont anande frun Lacy (Keri Russell) och deras två barn.
Den yngsta Sammy (Kadan Eockett) och den surmulne tonåringen Jesse (Dakota Goyo).
I denna idyll och pengabrist börjar det ske underliga saker i familjens hus.
Först är det mardrömmar hos Sammy, som familjen då tror kan ha psykiska bekymmer.
Sedan börjar det som hos familjen i Poltergeist (T. Hooper 1982) hända underliga saker.
Matvaror strösslas ut över golvet och saker staplas, allt medan det dyker upp skumma formationer i taket.
Är det en inbrottstjuv eller vad handlar det om?
Övervakningskameror runt om i huset börjar bete sig underligt stundtals och inbrottslarmet utlöses utan anledning.
Obehagligheterna spiller över på alla i familjen, och det verkar som att snart kommer något stort hända..
Någon eller något har dem under uppsikt... de är utvalda.

Dark Skies innehåller flera element som jag fullkomligen dyrkar, eller ja.. när de är i andra filmer.
Jag gillar ju sådan skräck som kommer krypande på en, problem i relationer som spiller över i skräcken, jag gillar idéen om utomjordingar och jag gillar känslan av att vad som helst kan hända när som helst.
Men.... dessa element funkar ändå inte riktigt i Dark Skies.
Filmen hade utan skräckelementen kunnat vara ett blasé drama om den sure tonåringen som upplever allt för första gången, och hans föräldrar som inte förstår honom.
Släng på lite misstanke om misshandel och misskötsel i familjen när mystiska märken dyker upp på Sammy, och en kompis som föräldrarna inte gillar.
Som sista krydda har vi tonårssvetten med att lalla en tjej på tuttarna första gången... så är vi hemma med ett drama.
Näsdukarna går åt i oändlig fart.
Nu ska det ju dock handla om en skräckfilm anno 2013, och inte ett rödgråtet drama.
Skräckbitarna hade potentialen att bli både bra och otäcka, men de faller väldigt platt tyvärr.
Det är jump scares som man ser komma på en mils avstånd, plus att skådespeleriet hackar.
Effekterna är ganska tradiga, vilket gör att den scen som på något sätt ska vara "den otäckaste" blir skrattretande fånig bara.
Överlag känns det som att filmen har svårt att bestämma sig.
Dramadelarna känns rätt lama och skräckgrejerna känns inslängda för att skräck är ju inne nu.
Lite malplacerat över hela kartan tyvärr, då som jag nämnt innan det kunde ha blivit en riktigt bra film.

Dark Skies lider av en hel del plot holes, och rena trögheter från folk i filmen.
Det är sådär övertydligt med vissa saker, och jag känner alltid att man som tittare blir dumförklarad.
Som att de som gjort filmen måste förklara för vi är ju alldeles för dumma för att förstå själva.
Karaktärerna gör dessutom så underliga val i filmen att det blir löjligt.
Det finns inga direkta överraskningar och slutet är så öppet att de lika gärna kunde ha lagt en poster med Dark Skies 2 där istället.
Jag undrar mest vem som är pass imponerad av del ett att de kommer se del två?
Men det ligger ju i tiden att varenda sådan här film ska ha minst två uppföljare.
Bara se på Paranormal Activity (O. Peli 2007), där det i dagarna kom en del 4.
Hade Paranormal Activity och Dark Skies varit delar i exempelvis V/H/S (2012) med okända skådespelare hade det nog varit mer intressant, för det håller inte i fullängdsformat.
Men i detta format blir det trött väldigt väldigt fort och väldigt ointressant bara.
Det är inte spännande, otäckt eller fartfyllt.
Snarare tvärtom, det är väntat, trött och allt det som är minsta häftigt är redan gjort flera gånger innan och flera gånger bättre i andra flmer.
Dessutom lämnar den så många lösa trådar att du kan knyppla ihop en skön tröja nu när kylan äntligen kommit.

Dark Skies hade ett recept som hade kunnat bli riktigt smaskens under rätt utförande.
Istället blev det en illasmakande soppa med sur eftersmak.
Jag har ofta sagt att jag hellre ser en dålig film än en film som inte rör mig på något sätt alls.
Dark Skies är en tråkig, livlös historia som jag inom ett par dagar kommer ha glömt bort att jag ens sett.
Dark Skies är påkostad, glassigt utseende och dyra effekter till ingen som helst nytta.
Trist, men tyvärr allt för väntat.

 

Dead And Buried (1981)

Title: Dead And Buried
Year: 1981
Dir: Gary Sherman
Review: M Original
****

Alla minns sin första sägs det... och nej era snuskhumrar, tänker inte på första gången när ni låg där och skavde i svettig tonårsångest.
Även om det självfallet är en fröjd för egen del att få er alla i denna stund att gnida in den undangömda ungdomsångesten i hjärnbalken.
Men nej, nu pratar jag mer om när ni första gången såg en scen som kom att ärra er eller iallafall finnas kvar i minnet.
En sådan där scen man plockar fram ur minnet lite då och då, eller tar upp när filmdiskussionerna går varma framför brasan i goda vänners lag.
Dead And Buried innehåller en sådan öppningsscen för min del.
Den är för evigt, eller iallafall tills demensen slår till, inpräntad i mitt minne.
Våldsfilmer och scener med våld ska ju inte vara sympatiska, men Dead And Burieds öppningsscen är så helt avklippt från någon slags medkänsla från förövarna.
Det är metodiskt och iskallt, och fruktansvärt elakt.
Är lika bra och stört varje gång man knäpper igång filmen.

Potters Bluff känns som en rar liten fiskestad där alla boende känns trevliga och vänliga.
Alla känner alla, och livet går sin stilla gång.
Men under ytan bubblar våldet och när det blir uppmärksammat börjar polisen Dan Gills (James Farentino) bli fundersam.
Det är han och begravningsentrepenören William Dobbs (Jack Albertson) som på var sitt sätt får med fallen att göra.
Är för otroligt att det skulle röra sig om olyckor, utan det är något annat.
Gills börjar sin utredning, mystiken tätnar, våldet ökar och han kanske om han visste vart åt det barkar, inte skulle försöka lösa det ens.

Det är svårt att skriva om Dead And Buried utan att göra diverse spoilers.
Därav är själva synopsis i den här recensionen väldigt kort.
Finns ett antal twister som också gör en mer beskrivande sammanfattning svår.
Men, att recensera filmen går såklart utmärkt.
Förutom den ruskigt elaka introduktionsscenen finns det ett antal andra bra och elaka våldsscener.
Överlag känns Dead And Buried som en väldigt osympatisk film, plus att man ryggar ju tillbaka så fort någon tar ett foto numera.
Filmen pendlar mellan en ren skräckfilm och delar av klassiskt polisfilmssnitt.
Lyckas bra med båda delarna, men den tunga betoningen ligger såklart på skräcken i filmen.
Miljön där filmen är inspelad känns genuin, och man känner att Potters Bluff skulle nog vara en riktigt mysig stad.
Precis en sådan stad som man skulle fråga folk om hjälp i, eller stanna och ta en fika i.
Eller ja, man hade ju gjort allt detta innan man ögnade Dead And Buried första gången, nu ställer man plattan i mattan och blåser genom varenda liknande by man råkar på.
Filmen har dessutom den där sköna känslan bildmässigt man inte får längre.
Det är lite dimmigt, och känns mer opolerat än alla dagens skräckfilmer.
Tjatar ofta om det, men känslan av de äldre skräckfilmerna är så oändligt mycket bättre än i de nyare.
Man tar liksom inte smutsen på allvar när hela bildens uppbyggnad ser väldigt polerad och städad ut.
Nu är inte Dead And Buried an skitig film på samma sätt som exempelvis Texas Chainsaw Massacre (T. Hooper 1974) eller liknande rullar.
Men den skumma, mer påtagliga känslan finns där, och det är en av sakerna som gör Dead And Buried så bra.

Skådespeleriet i filmen tycker jag känns bra, inga större bekymmer på den fronten.
Lisa Blount kan på egen hand ha förstört mig från att våga lägga in en stöt, i rädsla för att bli uppeldad av en folkmassa.
Tack för den rolltolkningen Lisa Blount, och för alla gånger jag ryggat tillbaka från att närma mig galanta damer (1957-2010).
Jack Albertson som är med i en av mina absoluta favoritfilmer Willy Wonka & The Chocolate Factory (M. Stuart 1971) gör i Dead And Buried en av sina sista framträdanden.
Under filminspelningen var han sjuk i cancer och gick bort ett par månader efter premiären.
En karriär kunde helt klart ha slutat sämre, för hans tolkning av den underlige Dobbs är bra och filmen är verkligen minnesvärd.
Effekterna är såklart lite till åren komna, men är också bra och jag är ju svag för practical effects.
Sätten människor dör på i filmen är så elaka att man gärna har överseende med de ibland lite plastiga ansiktena.
Allt runt omkring tar också fokus ifrån det som ibland kan kännas lite plastigt som sagt.

Dead And Buried faller in i kategorin av filmer som känns lite bortglömda när man pratar skräckfilmer.
Den har alla element, är annorlunda, har sköna vändningar och bra våld.
Alltså det mesta man kan önska sig ur en film som denna, men ändå glöms den bort allt för ofta.
Jag glömmer bort den själv ganska ofta när någon frågar om bra skräckfilmer.
Varför vet jag inte, för bra är den och den håller en hög standard jämfört med mycket annat man tipsas om.
Den har hängt med mig i många år, först på VHS och nu på DVD.
Är en sådan film man ska äga och se efter man råkat se något riktigt dåligt.
Lite som att äta en mint efter stark mat så rensar Dead And Buried bort det onda från paletten och man känner sig förfriskad.
Plus som sagt att man kan vrida sig av elakheten i vissa av scenerna.
En klassiker som jag tyvärr är snabb med att missa när jag får frågan om bra skräck.
Ska bli ändring på det från och med nu, för den förtjänar bättre.