Blood In The Face (1991)

Title: Blood In The Face
Year: 1991
Dir: Anne Bohlen, Kevin Rafferty & James Ridgeway
Review: M Original
****

Det talas ofta om politik, i press, runt middagsbordet och ja, egentligen överallt.
Händer gestikulerar, röster höjs och vänner bli ovänner.
2014 är ju valår och nu ska ju varenda politisk sten vändas och vridas på och varenda slipsnisse ska stå och skrävla i högan sky om sitt.
Hela omvärlden svämmar över av folk som ska dryfta sina dammiga åsikter till höger och vänster.
Vad passar bättre då att se än en äldre dokumentär om just politik?
Det ligger ju i tiden att diskutera högerpolitik, och dess olika grenar.
Blood In The Face handlar om den amerikanska extremhögern och nazism.

Merparten av dokumentären är inspelad under ett möte den amerikanska extremhögern har i Michigan.
Där samsas nazister, milismedlemmar, kkk-luvor, skinheads, barn och äldre som grillar, samtalas och håller politiska brandtal allt medan åhörarna tjoar och hejar.
Vi får också en liten historielektion om hur den amerikanska nazismen blev större.
Då främst genom ett inslag om George Lincoln Rockwell som ledde American Nazi Party upp till sin död 1967 då han blev mördad.
På mötet som det filmats på känner man igen ett antal personer ifrån böcker om nynazismen.
Som exempelvis David Duke, Bruce Carroll Pierce och William L Pierce.
Dessa namn dyker ständigt upp i böcker och andra dokumentärer.
David Duke har ju varit på våra breddgrader och talat inför svenska nazister vid olika tillfällen.
Här visas det mest ifrån hans intåg i politiken i USA, efter hans tid i KKK.

Blood In The Face gör vad dokumentärer ska göra i min mening.
Den låter deltagarna prata på, och fångar upp alla åsikter och på så sätt kan man snabbt avskriva en hel del av deltagarna som rena dårar.
Det är rispappertunna "fakta" de lägger fram.
Förintelsen under andra världskriget finns det ju inga bevis för, däremot vet ALLA att Jesus dog på korset.
Mannen som genom någon slags matematik har räknat ut en för honom helt omöjlig raslig ekvation att förklara är enorm humor.
Inga konstigheter, som sagt.. rispapperstunna fakta.
Men ibland de tokiga ekvationerna och olika historiskt tveksamma fakta finns också de där som folk nog följer.
De som inte snubblar ur sig en massa konstigheter utan ganska lugnt och sakligt diskuterar vad de tror på.
Oavsett vad man än må tycka om den politik som diskuteras är det ju alltid enklare att avskriva de där tokskallarna med sitt paranoida dravel.
De som är mer sakliga och lugna får man ju iallafall tro läst något på ämnet, till skillnad från de som förlitar på sig på hörsägen eller i dessa dagar, "vad de läst på nätet".
Mot slutet av dokumentären ställer dokumentärfilmaren frågan om de verkligen tror på det de säger.
Det är en oväntad fråga som möts med ett antal Mjölbyhakor, som sig bör.
I mångt och mycket är det annars att dokumentären skiner en lampa på åsikterna, ganska ocensurerat.
De får prata och själva måla in sig i sina politiska hörn.
Inte helt förvånande är Michael Moore inblandad i filmen och är den som intervjuar flera av personerna.
Skvallrar tidigt om hans stil av dokumentärt arbete som komma skulle med hans egna filmer.

Blood In The Face är en sådan där dokumentär som visar på ett rätt obehagligt ämne, men man sitter ändå och fnissar.
Mest är det de rena nonsensgrejerna man skrattar åt, som exempelvis mattesnillet och de där som ifrågasätter förintelsen, men att Jesus korsfästelse är sant och fakta.
Men sen kommer man ju på att det förmodligen ligger en hel del dåliga dåd och skaver i de där människorna.
Det talas vitt (höhö) och brett om vilka människor som "måste bort" för att skapa den där världen de vill ha.
Är inte på något vis lika jävla sketchy som de nyare dokumentärerna om ryska nazister, men ett lätt obehag infinner ju sig.
Men mest är det skrattfest åt paranoian och dumheterna flera lägger fram med ett helt seriöst ansiktsuttryck.
Det är så mycket underliga fakta, och "saker ALLA vita vet om" som jag tydligen helt missat.
Så om du orkar med en timme och en kvart av paranoida rednecks, skjutgalna gamla finger, wannabetyskar och bullmammor ala Eva Braun rekommenderar jag verkligen Blood In The Face.

Demons (1985)

Title: Demons
Year: 1985
Dir: Lamberto Bava
Review: M Original
****

Alla moralpredikanters absoluta mardröm, det är väl ungefär så man kan beskriva Demons.
Enligt deras världsbild så kopierar ju alltid verkligheten konst, böcker, musik och filmer.
I inget annat fall är det tydligare än i denna skräckrökare signerad inte bara Bava utan också Dario Argento.
Historien kretsar kring en mystisk filmvisning på biografen Metropol i Berlin.
En skara människor blir av en mystisk maskbeklädd man inbjudna till en förhandsvisning.
En som får en biljett är Cheryl (Natasha Hovey), som bjuder med sin kamrat Kathy (Paola Cozzo).
På biografen träffar de två killar, och de sitter tillsammans för att se den mystiska filmen.
Vi får följa dessa fyra och ett gäng andra personer under filmens gång.
Filmen visar sig vara en skräckfilm, där en av Nostradamus profetior rör demoner.
Under filmens gång börjar en av besökarna i biografen må konstigt efter att ha rivit sig på en mask som hängde i vestibulen som prydnad.
Samma sak händer i filmen, och verkligheten och filmen börjar mötas.
På filmduken börjar Nostradamus profetia besannas, och på en toalett i biografen börjar något otäckt att hända.
Snart börjar de filmiska demonerna spilla över in i verkligheten och härja fritt i biografen, och precis då hamnar moralkakan på snedden i halsen på panikarna.

Demons är som jag skrev några rader upp en riktig skräckrökare.
Det är fartfyllt, mycket geggiga effekter ackompanjerat av hårdrock som dundrar allt medan blodet och varet skvätter överallt.
Dario Argento och Lamberto Bavas samarbete är relativt annorlunda mot vad Argento brukar göra annars.
Det är mer stök än vad som är brukligt, men det gör inget för det är väldigt underhållande.
Det är fullt ställ på alla cylindrar skulle man kunna säga.
Storymässigt är det väl lite si och så, som sig bör när det gäller en italiensk film.
När jag kollar på Demons vill jag äta popcorn ur en riktig filmburk och dricka läsk med sugrör.
Är precis en sådan film, det är ett popcornäventyr varje gång man ser den.
Ni vet, en sådan film som man inte skulle bli arg om folk tjoade och stod upp ifall man såg den på bio.
Man skulle snarare av ren pepp damma iväg en näve popcorn i nacken på dem och hjula nerför gången i bion.
Ja, ifall det inte är fullt med demoner i salongen man måste svinga svärd emot såklart.

Finns det fel med Demons?
Ja, det finns det tyvärr, även om jag ärligt talat kan överse med flera av dem på grund av härjet i filmen.
Som sagt håller ju inte manuset ihop hela tiden, men det har man ju lärt sig av både Argento och Fulci att det inte alltid gör.
Sen, och detta kommer låta konstigt när det kommer från en hårdrocksälskare som mig själv, men soundtracket är ingen höjdare.
Låtarna är guld, men de känns malplacerade i film som denna.
Claudio Simonettis låtar passar bättre, även om det inte är hans starkaste låtar i karriären.
Det är lite samma fall som i Argentos Opera (D. Argento 1987) där också hårdrock kommer in fel.
Bra låtar, men i fel forum helt enkelt.
Felen i filmen räddas dock av effekterna som faktiskt är riktigt bra, speciellt maskerna.
Det ser elakt ut, filmvåldet är av bästa sort och maskerna framförallt är riktigt häftiga.
Det är är överdrivet, slemmigt, blodigt, varigt och härjigt.
Alltså precis vad man vill ha medan man stoppar popcorn och blask i hela ansiktet och jublar åt filmstöket.

Man ska inte räkna med en tidlös klassiker i stil med exempelvis Halloween (J. Carpenter 1978) när man stoppar Demons i spelaren.
Den är inte så vass, men den är underhållande, stökig och förtjänar att man återvänder till den titt som tätt.
Lamberto Bava har sagt att den tillhör favoriterna av filmerna han gjort, och jag kan förstå det.
För den känns lekfull på det där sättet som filmer kan göra då det känns som om skaparen suttit och fnissat lite medan manuset skrevs.
Hela upplägget känns lekfullt och som att de inblandade lossat lite på tyglarna för att göra en fartfylld film.
En film för en sen kväll med ett gäng kamrater helt enkelt.
Kanske inte lika smart eller vass som många andra skräckfilmer, men å andra sidan behöver man inte få sig en livslära så fort man vill se på film heller.
Demons är kul, en riktig popcornrulle där man tjoar fritt åt allt stök på skärmen.
Inget mästerverk, och absolut inte det bästa Argento varit inblandad i, men väl värd tiden.
Italien, det är gött det.

Lords Of Salem (2012)

Title: Lords Of Salem
Year: 2012
Dir: Rob Zombie
Review: M Original
****

I min recension av Aftershock (N. Lopéz 2012) skrev jag att jag verkligen vill gilla Eli Roth.
Samma sak gäller med Rob Zombie.
De båda har en bra koll på skräckfilmen och verkar vara allmänt sköna människor.
Den där fanatiska kärleken till film som jag också delar, fast jag såklart har avsevärt mindre pengar.
Men, precis som med Eli Roth så har inte Rob Zombie lyckats vinna över mig helt genom sina filmer.
House Of A 1000 Corpses (R. Zombie 2003) innehöll något jag saknar i de flesta nya skräckfilmer.
Nämligen den ack så bortglömda smutsen
Det är skitigt, skruvat och man drog helt klart på smilbanden åt old school-känslan man fick.
Filmreferenserna haglar och man sitter där och myser... men sen då?
The Devils Rejects (R. Zombie 2005) var lite mindre intressant, men fortfarande en helt acceptabel stänkare.
Sen kom den helt onödiga Halloween (R. Zombie 2007) och den pepp jag känt inför Zombie försvann.
Hans tecknade The Haunted World Of El Superbeasto (R. Zombie 2009) var lite spiken i kistan, för den var heller ingen höjdare.
Därför var jag tveksam till Lords Of Salem, och trailern lovade inte mycket hopp heller tyvärr.

I inledningsscenen känner vi historiens vingslag då vi får ögna en häxsabbat i Satans ära.
Ockult från första filmrutan, och jag känner att en smygpepp börjar infinna sig trots allt.
Filmen huvudkaraktär är Heidi (Sheri Moon Zombie, vem annars?) som jobbar som radiopratare.
Tillsammans med Whitey (Jeff Daniel Phillips) och Herman (den alltid mäktige Ken Foree) har de radioprogrammet Big H Radio Team.
En dag har Heidi fått ett paket till radiostationen som innehåller en vinylskiva av en grupp som kallar sig The Lords.
När Heidi och Whitey lyssnar på skivan flashar ett våldsamt minne från förr förbi Heidis ögon.
Sedan spelar de upp skivan i sitt radioprogram och folk fattar tycke för The Lords monotona skräckmusik.
Då släpps kraften loss från de gamla häxorna som i äldre dagar brändes till döds på bål.
En del underliga händelser börjar ske runt Heidi som verkar må allt sämre.
I samband med detta dyker ännu ett paket upp till stationen.
The Lords of Salem ska tydligen göra en konsert och radiostationen får gratis biljetter.
Det blir mer och mer febrigt och surrealistiskt ockult för Heidi och historien kommer allt närmare.
Come to the sabbath!

Rob Zombie har en annorlunda inställning till skräck än de flesta andra nutida regissörer, det respekterar jag honom för.
Han är en av de få som inte skyggar för smutsen, utan försöker iallafall få det att se lortigt ut.
Lords Of Salem är inte lika skitig, men likväl febrig med väl koreograferade scener och nickningar till andra filmer.
Det andas såväl Roman Polanski som David Lynch, allt medan skräckmästarnas blodiga tyg vilar över det.
Många av scenerna känns som om de skapats med en musikvideo i tanken, med ganska gott resultat.
Har alltid tänkt att exempelvis stilen på Marilyn Mansons videos skulle kunna göra sig i skräckfilmer och Zombie kommer ganska nära den känslan.
Stundtals blir det lite väl mycket musikvideo, men lyckligtvis känns det ändå okej.
Intressant nog är att John 5 ifrån just Marilyn Manson har tillsammans med Griffin Boice gjort filmmusiken, och Lords of Salems låt som spelas i radion.
Den är riktigt bra, och min nerv som lockas av noise klickar igång.
De mest febriga scenerna kunde på en bra dag påminna om Alejandro Jodorowsky, men är inte fullt lika surrealistiskta.
Men å andra sidan, vem lyckas lika bra som Jodorowsky?
Scenen med de onanerande prästerna och nakna kvinnorna med masker fick mig att jubla i tv-soffan.
Det var så mycket på samma gång och jag kunde verkligen höra det välbekanta ljudet av en kaffeslurk rakt ner i vrångstrupen på alla moralister.

Det jag gillar med Zombie är att filmerna han gör känns som att det är väldigt nära hans egen vision.
Skådespelarna känns inte bestämda av någon studio, eller en finansiär i kulisserna någonstans.
Inte heller känns själva utseendet och manuset direkt fingrat på av någon girigbuk eller surkart.
Det är en av sakerna som känns som en frisk fläkt idag, och andas 70 och 80-talets stil på skräckfilmer innan jump scares och renpolerat tog över.
Sen kan det ju diskuteras hur bra skådespelare Sheri Moon egentligen är.
Det haltar lite till och från med trovärdigheten, men inte så mycket att det stör för mycket.
Det lilla haltandet skuggas dock över ganska bra av den allmänna känslan i filmen, och att de andra skådespelarna känns rimliga.
Det är mörkt, febrigt, ockult och en hel del filmreferenser genom hela filmen.
Lords of Salem är en bättre film än Zombies Halloween alla dagar i veckan, och kanske att den till och med är bättre än Devils Rejects.
Den är iallafall annorlunda, och det är faktiskt ganska lite våld för att vara en Zombie-rulle.
Jag hoppas att Zombie gör nya historier istället för massa remakes eller "re-visioning" av klassiker som redan är guld.
Lords of Salem är absolut ingen Alucarda (J.L Moctezuma 1977), men det känns kul med en ny ockult skräckfilm.
Den funkar rätt bra och tål till och med att ses om vid tillfälle, för den har sina poänger och ser bra ut.
Finns ockulta filmer som är bättre, men jag tänker inte klaga för mycket för den är en frisk fläkt idag.
Rob Zombie är inte förlåten för att ha skändat en av mina absoluta filmfavoriter, men fortsätter han att göra egna skräckfilmer så kommer nog jag sträcka fram kardan till karln till sist.
Hail Satan.

Dark Skies (2013)

Title: Dark Skies
Year: 2013
Dir: Scott Stewart
Review: M Original
****

Så var vi där igen, petandes i det där som man ska låta vara ifred och ha på en replängds avstånd.
Nej, jag pratar inte om mitt störiga sår jag har på hälen.
Jag menar såklart ännu en ny uppsnackad skräckfilm.
Inget superbetyg på imdb.com, men på andra forum har den hyllats som i stort sett ett mästerverk.
Mot bättre vetande så kollade jag på den på Viaplay.
Varför? hör jag er säga när ni läser den meningen.
Jo, för att jag 1: har tillit till vissa som sagt att den är bra, och 2: flera av grunderna i filmen är sådant jag dyrkar.
Att jag aldrig lär mig...

Filmen börjar med en naturskön vy över en förort i USA.
Perfekta gräsmattor, perfekta tandrader, perfekta familjer och ständigt vackert väder.
Vi får träffa familjen Barrett, där pappan Daniel (Josh Hamilton) blivit av med sitt jobb och är sen med räkningarna.
Vi får också träffa den intet ont anande frun Lacy (Keri Russell) och deras två barn.
Den yngsta Sammy (Kadan Eockett) och den surmulne tonåringen Jesse (Dakota Goyo).
I denna idyll och pengabrist börjar det ske underliga saker i familjens hus.
Först är det mardrömmar hos Sammy, som familjen då tror kan ha psykiska bekymmer.
Sedan börjar det som hos familjen i Poltergeist (T. Hooper 1982) hända underliga saker.
Matvaror strösslas ut över golvet och saker staplas, allt medan det dyker upp skumma formationer i taket.
Är det en inbrottstjuv eller vad handlar det om?
Övervakningskameror runt om i huset börjar bete sig underligt stundtals och inbrottslarmet utlöses utan anledning.
Obehagligheterna spiller över på alla i familjen, och det verkar som att snart kommer något stort hända..
Någon eller något har dem under uppsikt... de är utvalda.

Dark Skies innehåller flera element som jag fullkomligen dyrkar, eller ja.. när de är i andra filmer.
Jag gillar ju sådan skräck som kommer krypande på en, problem i relationer som spiller över i skräcken, jag gillar idéen om utomjordingar och jag gillar känslan av att vad som helst kan hända när som helst.
Men.... dessa element funkar ändå inte riktigt i Dark Skies.
Filmen hade utan skräckelementen kunnat vara ett blasé drama om den sure tonåringen som upplever allt för första gången, och hans föräldrar som inte förstår honom.
Släng på lite misstanke om misshandel och misskötsel i familjen när mystiska märken dyker upp på Sammy, och en kompis som föräldrarna inte gillar.
Som sista krydda har vi tonårssvetten med att lalla en tjej på tuttarna första gången... så är vi hemma med ett drama.
Näsdukarna går åt i oändlig fart.
Nu ska det ju dock handla om en skräckfilm anno 2013, och inte ett rödgråtet drama.
Skräckbitarna hade potentialen att bli både bra och otäcka, men de faller väldigt platt tyvärr.
Det är jump scares som man ser komma på en mils avstånd, plus att skådespeleriet hackar.
Effekterna är ganska tradiga, vilket gör att den scen som på något sätt ska vara "den otäckaste" blir skrattretande fånig bara.
Överlag känns det som att filmen har svårt att bestämma sig.
Dramadelarna känns rätt lama och skräckgrejerna känns inslängda för att skräck är ju inne nu.
Lite malplacerat över hela kartan tyvärr, då som jag nämnt innan det kunde ha blivit en riktigt bra film.

Dark Skies lider av en hel del plot holes, och rena trögheter från folk i filmen.
Det är sådär övertydligt med vissa saker, och jag känner alltid att man som tittare blir dumförklarad.
Som att de som gjort filmen måste förklara för vi är ju alldeles för dumma för att förstå själva.
Karaktärerna gör dessutom så underliga val i filmen att det blir löjligt.
Det finns inga direkta överraskningar och slutet är så öppet att de lika gärna kunde ha lagt en poster med Dark Skies 2 där istället.
Jag undrar mest vem som är pass imponerad av del ett att de kommer se del två?
Men det ligger ju i tiden att varenda sådan här film ska ha minst två uppföljare.
Bara se på Paranormal Activity (O. Peli 2007), där det i dagarna kom en del 4.
Hade Paranormal Activity och Dark Skies varit delar i exempelvis V/H/S (2012) med okända skådespelare hade det nog varit mer intressant, för det håller inte i fullängdsformat.
Men i detta format blir det trött väldigt väldigt fort och väldigt ointressant bara.
Det är inte spännande, otäckt eller fartfyllt.
Snarare tvärtom, det är väntat, trött och allt det som är minsta häftigt är redan gjort flera gånger innan och flera gånger bättre i andra flmer.
Dessutom lämnar den så många lösa trådar att du kan knyppla ihop en skön tröja nu när kylan äntligen kommit.

Dark Skies hade ett recept som hade kunnat bli riktigt smaskens under rätt utförande.
Istället blev det en illasmakande soppa med sur eftersmak.
Jag har ofta sagt att jag hellre ser en dålig film än en film som inte rör mig på något sätt alls.
Dark Skies är en tråkig, livlös historia som jag inom ett par dagar kommer ha glömt bort att jag ens sett.
Dark Skies är påkostad, glassigt utseende och dyra effekter till ingen som helst nytta.
Trist, men tyvärr allt för väntat.

 

Dead And Buried (1981)

Title: Dead And Buried
Year: 1981
Dir: Gary Sherman
Review: M Original
****

Alla minns sin första sägs det... och nej era snuskhumrar, tänker inte på första gången när ni låg där och skavde i svettig tonårsångest.
Även om det självfallet är en fröjd för egen del att få er alla i denna stund att gnida in den undangömda ungdomsångesten i hjärnbalken.
Men nej, nu pratar jag mer om när ni första gången såg en scen som kom att ärra er eller iallafall finnas kvar i minnet.
En sådan där scen man plockar fram ur minnet lite då och då, eller tar upp när filmdiskussionerna går varma framför brasan i goda vänners lag.
Dead And Buried innehåller en sådan öppningsscen för min del.
Den är för evigt, eller iallafall tills demensen slår till, inpräntad i mitt minne.
Våldsfilmer och scener med våld ska ju inte vara sympatiska, men Dead And Burieds öppningsscen är så helt avklippt från någon slags medkänsla från förövarna.
Det är metodiskt och iskallt, och fruktansvärt elakt.
Är lika bra och stört varje gång man knäpper igång filmen.

Potters Bluff känns som en rar liten fiskestad där alla boende känns trevliga och vänliga.
Alla känner alla, och livet går sin stilla gång.
Men under ytan bubblar våldet och när det blir uppmärksammat börjar polisen Dan Gills (James Farentino) bli fundersam.
Det är han och begravningsentrepenören William Dobbs (Jack Albertson) som på var sitt sätt får med fallen att göra.
Är för otroligt att det skulle röra sig om olyckor, utan det är något annat.
Gills börjar sin utredning, mystiken tätnar, våldet ökar och han kanske om han visste vart åt det barkar, inte skulle försöka lösa det ens.

Det är svårt att skriva om Dead And Buried utan att göra diverse spoilers.
Därav är själva synopsis i den här recensionen väldigt kort.
Finns ett antal twister som också gör en mer beskrivande sammanfattning svår.
Men, att recensera filmen går såklart utmärkt.
Förutom den ruskigt elaka introduktionsscenen finns det ett antal andra bra och elaka våldsscener.
Överlag känns Dead And Buried som en väldigt osympatisk film, plus att man ryggar ju tillbaka så fort någon tar ett foto numera.
Filmen pendlar mellan en ren skräckfilm och delar av klassiskt polisfilmssnitt.
Lyckas bra med båda delarna, men den tunga betoningen ligger såklart på skräcken i filmen.
Miljön där filmen är inspelad känns genuin, och man känner att Potters Bluff skulle nog vara en riktigt mysig stad.
Precis en sådan stad som man skulle fråga folk om hjälp i, eller stanna och ta en fika i.
Eller ja, man hade ju gjort allt detta innan man ögnade Dead And Buried första gången, nu ställer man plattan i mattan och blåser genom varenda liknande by man råkar på.
Filmen har dessutom den där sköna känslan bildmässigt man inte får längre.
Det är lite dimmigt, och känns mer opolerat än alla dagens skräckfilmer.
Tjatar ofta om det, men känslan av de äldre skräckfilmerna är så oändligt mycket bättre än i de nyare.
Man tar liksom inte smutsen på allvar när hela bildens uppbyggnad ser väldigt polerad och städad ut.
Nu är inte Dead And Buried an skitig film på samma sätt som exempelvis Texas Chainsaw Massacre (T. Hooper 1974) eller liknande rullar.
Men den skumma, mer påtagliga känslan finns där, och det är en av sakerna som gör Dead And Buried så bra.

Skådespeleriet i filmen tycker jag känns bra, inga större bekymmer på den fronten.
Lisa Blount kan på egen hand ha förstört mig från att våga lägga in en stöt, i rädsla för att bli uppeldad av en folkmassa.
Tack för den rolltolkningen Lisa Blount, och för alla gånger jag ryggat tillbaka från att närma mig galanta damer (1957-2010).
Jack Albertson som är med i en av mina absoluta favoritfilmer Willy Wonka & The Chocolate Factory (M. Stuart 1971) gör i Dead And Buried en av sina sista framträdanden.
Under filminspelningen var han sjuk i cancer och gick bort ett par månader efter premiären.
En karriär kunde helt klart ha slutat sämre, för hans tolkning av den underlige Dobbs är bra och filmen är verkligen minnesvärd.
Effekterna är såklart lite till åren komna, men är också bra och jag är ju svag för practical effects.
Sätten människor dör på i filmen är så elaka att man gärna har överseende med de ibland lite plastiga ansiktena.
Allt runt omkring tar också fokus ifrån det som ibland kan kännas lite plastigt som sagt.

Dead And Buried faller in i kategorin av filmer som känns lite bortglömda när man pratar skräckfilmer.
Den har alla element, är annorlunda, har sköna vändningar och bra våld.
Alltså det mesta man kan önska sig ur en film som denna, men ändå glöms den bort allt för ofta.
Jag glömmer bort den själv ganska ofta när någon frågar om bra skräckfilmer.
Varför vet jag inte, för bra är den och den håller en hög standard jämfört med mycket annat man tipsas om.
Den har hängt med mig i många år, först på VHS och nu på DVD.
Är en sådan film man ska äga och se efter man råkat se något riktigt dåligt.
Lite som att äta en mint efter stark mat så rensar Dead And Buried bort det onda från paletten och man känner sig förfriskad.
Plus som sagt att man kan vrida sig av elakheten i vissa av scenerna.
En klassiker som jag tyvärr är snabb med att missa när jag får frågan om bra skräck.
Ska bli ändring på det från och med nu, för den förtjänar bättre.

Tenebrae (1982)

Title: Tenebrae
Year 1982
Dir: Dario Argento
Review: M Original
****

Italien, denna historiens högborg och alla matälskares favoritresmål.
Alla gladiatorutstyrslas mecka.
Alla vinälskares främsta vattenhål och alla vi filmälskares samlingsplats.
Ni kan få vinet, så behåller jag resten, och framförallt då maten och filmen.
Dario Argento, Lucio Fulci, Ruggero Deodato, Sergio Leone, Joe D'Amato, George Eastman, Franco Nero, Daria Nicolodi, Mario Bava, Umberto Lenzi, Lamberto Bava, Michele Soavi..
Listan på bra regissörer och skådespelare ifrån Italien är lång även inom skräckfilmen, och thrillergenren.
De två sistnämnda för övrigt inblandade i Tenebrae.
Känns överlag som att våld på film och inom teater inte skyggas ifrån lika mycket i den italienska traditionen som det kanske görs i andra länder.
Under 90-talet när man snokade runt efter piratkopior av filmer var det ofta italienska titlar man sprang på.
Opera (D. Argento 1987) exempelvis såg jag en holländsk kopia av på en övervåning i Västervik.
Alltmedan filmen gick så försökte tjejen jag hälsade på hindra sin svartsjuke framtida pojkvän från komma in i huset och kniva mig av någon anledning.
Kändes passande med tanke på filmens tema.
Skulle kanske ha kollat efter tejp och nålar innan jag sade ja till att kolla på film den kvällen.
Turligen nog gick det bra och jag kunde fortsätta mitt sökande efter filmer, helt oknivad.
Tjejen försvann under åren men filmerna från Italien fortsatte följa mig genom livet.

En av filmerna som jag inte lyckades få tag i ocensurerad förrän några år efter min dvdsamling börjat växa var Tenebrae.
En av Argentos giallos, som tydligen än till denna dag inte finns ocensurerad i Tyskland exempelvis.
Filmen kretsar kring författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) som åker till Rom i samband med utgivandet av sin nya bok.
Neal är thrillerförfattare, och hans nya bok verkar inspirera en mördare till illdåd då en kvinna hittas mördad.
Efter mordet har sidor av Neals bok stoppats in i hennes mun.
Neal och hans närmsta känner hur knivseggen kommer närmare och närmare, då varje dåd efterföljs av ett brev med meningar ur hans nya bok dyker upp i lägenheten där han bor.
Till sin hjälp för att lösa gåtan med vem mördaren är har Neal en liten grupp människor, och ju längre filmen går blir den gruppen allt mindre.
Katt och råtta-leken börjar för att försöka få fram identiteten på mördaren innan Neal själv och hela hans bekantskapskrets ligger på obduktionsbordet.
I sann Giallo-anda ligger det en del hemligheter begravda också.
I rollen som Bullmer ser vi den oefterhärmlige John Saxon, alltid välkommet.
Den i Argento-filmer alltid lika bra Dario Nicolodi återfinns också i filmen, som

Argento har ju gjort en del Giallos genom åren, oftast med lyckat resultat, även om det ibland är lite si och så med sammanhållningen i manus.
Å andra sidan är det inget som stör jättemycket, då thrillers och deckarrullar ska ha oväntade vändningar.
I min bok är Argentos främsta Giallo Profondo Rosso (D. Argento 1975).
Men Tenebrae står sig starkt emot den, och bjuder, som vanligt, på nästan vackert filmvåld och bra kameraarbete.
Scenen där en kamera snurrar runt en fastighet är perfekt, och tog enligt uppgifter väldigt lång tid att göra.
Är en av sakerna jag gillar med Argento, att arbetet får ta den tid det tar.
Filmerna känns inte framstressade, utan det är genomarbetat för att tittaren ska få en bra filmupplevelse.
Argento bryr sig om hur det ser ut och hur slutresultatet blir.
Det är ju en bristvara i dagens filmklimat tyvärr då filmerna prånglas ut på löpande band med en uppföljare eller sju redan på gång.
"En räcker inte".. det gäller Piggelin-glass, inte film Hollywood!

Tenebrae är inte lika filmiskt komplett som exempelvis Suspiria (D. Argento 1977), som är ett mästerverk både vad gäller ljud, musik och utseende.
Luciano Tovoli som var kinematograf i Suspiria är det samma i Tenebrae, dock finns inte samma mardrömsspelrum i denna film.
Storymässigt är det en av Argentos filmer som håller ihop bäst.
Det är ganska rakt på sak utan några större fel eller brister, men med en twist såklart, som det ska vara.
En bra giallo helt enkelt med allt vad det innebär.
Det är mord, svarta handskar-mördare, drömsekvenser och ett evigt gissande innan eftertexterna börjar rulla.
För att återvända till våldet är det som brukligt i Argentos filmer en central punkt.
Det är grafiskt, närgånget och som jag nämnt innan, är det nästan vackert.
Det är blodigt, överdådigt utan att bli fånigt och som en extra skådespelare i stort sett.
En scen i Tenebrae som står ut är där en kvinna får sin ena arm avhuggen med yxa.
Den balanserar precis på gränsen till att kunna bli någon slags slapstick-scen, men håller sig på rätt sida av den gränsen och blir istället helt lysande.
"Less is more" säger ju det gamla ordstävet, men ibland är det helt tvärtom, som i denna scen.

Argento har på senare år inte direkt gjort någon framtida klassiker.
Därför återvänder jag titt som tätt till hans äldre filmer som jag vet att jag alltid kan lita på.
Min förhoppning är att han med sin nästa film, som jag antar kommer så småningom, kommer ramla in i ett gammalt bekant och hemkärt mönster.
En riktigt giftig Giallo signerad Dario Argento vore ju en utmärkt present för framtiden.
Önska kostar ingenting har jag fått lära mig.
Tills dess kan man som tur är se om de bra Giallo-filmerna som Argento har gjort hittills.
Tenebrae är definitivt en bra film, och förtjänar att finnas tillgänglig ordentligt numera istället för att vara en eftertraktad piratkopia.
Inget emot piratkopior, då det är forumet där jag först såg många av dessa filmer.
Men att kunna få tag i alla dessa titlar utan massa strul och överpriser är bekvämt trots att spänningen med jakten är borta.

Aftershock (2012)

Title: Aftershock
Year: 2012
Dir: Nicolás López
Review: M Original
****

Internets allra största luftslott måste ändå vara Twitter, varför är man medlem på den sidan egentligen?
Är det för att saluföra dammiga åsikter om dagens politiska spikbulle?
Eller är det månne för att upplysa omvärlden om att du just ätit en bit mat kanske?
För diverse kändisar är det för att sprida information om vad de pysslar med för tillfället.
Eli Roth är en flitig användare av twitter.
Han är också en sådan person att jag verkligen vill ska lyckas.
Han verkar vara en skön lirare, plus att han uppenbart i intervjuer och liknande har koll på bra skräck.
Där det felar är tyvärr i hans filmer han gjort.
Det är okej, men sällan sådär bra som man skulle önska att det vore med tanke på vilken koll han har.
Idéerna har fragment av riktigt bra grejer, men sen räcker det liksom inte ända fram.
Vad har då twitter med Aftershock att göra?
Jo, det är senaste snackisen om man följer Eli Roth.
Han har varit med och skrivit den, och spelar också en av huvudrollerna.
Skulle min syn på Roth som en skön snubbe som inte riktigt lyckas ändras i och med denna film?
Återkommer till det.

Aftershock handlar om tre bekanta, den bortskämde och osnutne Pollo (Nicoláz Martinéz), hans toffelhjältige kamrat Ariel (Ariel Levy) som mest försöker återfå sin ex-flickvän och Eli Roths karaktär som genom filmen endast kallas Gringo.
Gringo är på besök i Chile som nybliven singel, och vill se turerna och kvinnorna.
Det är vinprovning, flörtande och lite reklamfilm för Chile.
Sen träffar killarna på tre kvinnor, den festande Kylie (Lorenza Izzi), Irina och den överbeskyddande Monica (Andrea Osvárt) och lägger in den berömda stöten, var och en på sitt sätt.
Damerna och de tre killarna bestämmer sig efter att ha umgåtts ett tag för att gå på en speciell underjordisk klubb.
Väl på klubben släpper de 6 på tyglarna lite, och allt medan kvällen går och festen fortsätter så skakar marken plötsligt till.
Moder natur sätter hårt mot hårt, och det blir en enorm förstörelse...
Men det kanske inte är moder natur som är det största hotet väl uppe på ytan för de överlevande.

Lite förvånad var jag när eftertexterna började rulla.
Trailern för filmen kändes riktigt lam och jag förväntade mig ingenting, utan bara den där vanliga besvikelsen när man ser en ny skräckfilm.
Men kände att jag ville se den efter allt snack om den på åsiktsmaskinen twitter., trots att folk där sällan har koll.
Man hoppas ju alltid att man ska bli slagen på fingrarna när det gäller den nya skräcken, men det sker ju typ aldrig.
Eli Roth skulle få en chans till, även om det inte är hans film detta, för som skådespelare har han ju inte misslyckats.
Fungerade utmärkt som Sgt Donny i Inglorious Basterds (Q. Tarantino 2009), så inga klagomål där.
Men ett finger med i filmspelet har han ju i och med skrivmedhjälpen, så lite hans film får man säga att det är.
Varför vill jag gärna tillskriva Roth delar av denna film då?
Jo, för den faktiskt är helt okej.
Är inget mästerverk vi talar om, men 1 timme och 30 minuter av underhållning, olikt mycket annat som släpps under skräckflagg nu för tiden.

Hade inte läst mycket om filmen innan, utan mest förlitat mig på den dåliga trailern så gick in i den ganska blint och med lite hopp om någon bra film.
Snacket på twitter gjorde mig som redan nämnt både nyfiken, men också väldigt tveksam.
Men den chockade mig genom att undvika för det första alla vedervärdiga "hoppa till"-effekter som folk verkar tycka är "bra skräck".
Jag hatar det, för det är billigt och känns oengagerat att lägga in det istället för genuint otäcka scener.
Visst, nu är Aftershock inte den sortens skräck kanske men det har ju inte hindrat filmskapare förr tyvärr.
Vi slipper också många av de andra attributen som brukar vara närvarande i den moderna skräcken.
Ingen är gladare än mig för det.
Men Aftershock skiljer sig också ifrån nyare skräck, för den förlitar sig inte enbart på effekter.
Visst, man hade kunnat få in lite mer gore och det hade fortfarande varit okej, för även om det är våldsamt är det inte over the top med slafs.
Överlag skyggar Aftershock under vissa scener, och förlitar sig istället på att man ska se scenen inne i sitt eget huvud.
Fungerar speciellt bra i en scen med sexuellt våld, där man får se en grupp människor stå och håna det som sker utanför bild.
Att flera av de andra effekterna är practical effects är ju också ett plus i filmkanten.

Själva storyn skulle utan vissa av de mer våldsamma sekvenserna lika bra kunnat bli en slags modern Skyskrapan Brinner! (J. Guillermin 1974).
Katastroffilmer görs ju sällan, och Aftershock är det närmsta en ren katastrofrulle man kommit på många år.
Det bästa i genren jag sett på många år också, även om hela scenariot är tweekat.
Det är en tacksam miljö filmen är inspelad i också.
Det är vackra miljöer och starka färger under filmens första del och sedan trångt och skitigt när jordbävningen slagit till.
Som alltid hade jag önskat en lortigare look på filmen, men det är ju ett minne blott när det gäller en film som denna.

Aftershock är ingen blivande klassiker, men i den mylla av dåliga och onödiga skräckfilmer som kommer nu för tiden står den sig rätt starkt.
Inte några minnesvärda karaktärer, men en stunds underhållning som faktiskt är just underhållande.
Det är fartfyllt, våldsamt, ganska snyggt och ett hyggligt manus utan de brister moderna skräckisar ofta har med rent larv inslängt.
Visst, första delen av filmen känns lite som en reklamfilm för Chile stundtals, men hellre det än 30 minuter produktplacering.
Extra plus att de chilenska karaktärerna pratar spanska, och inte bara bryter på engelska.
Filmen är värd att se, och jag blev förvånad att jag tyckte den var så bra som jag ändå gjorde.
Det är ingen film jag kommer minnas i all evighet eller dra citat ifrån, men 2014 är det en frisk fläkt jämfört med sörjan man suttit igenom de senaste åren.
Eli Roth då, har jag ändrat uppfattning om honom?
Nja, han har fortfarande en bit kvar för att övertyga mig.
Kanske kommer han att tippa över vågen till sin fördel med Green Inferno som kommer senare i år.
Tills dess ser jag honom som en skön lirare med koll på bra skräck, men som inte riktigt lyckas med sina filmer.

Inte denna trailer jag såg från början ska sägas: