Nightmare City (1980)

Title: Nightmare City aka Incubo Sulla Cittá Contaminata
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

För ett gäng år sedan, skulle tro runt mitten av 90-talet dök en lång radda filmer upp på skräckhyllan hos min lokala videonasare.
Glädjen var ju total när man hade en hel massa nya titlar att gotta ner sig i, många från mitt favoritårtionde såklart.
Hyrde två-tre stycken i veckan under en lång tid och plöjde igenom.
Nu var ju inte alla bra ska erkännas, och skicket på filmerna var ju katastrof då de var klippta riktigt dåligt... eller ja, de var helt enkelt klippta.
Men detta till trots fick man ju en massa nytt man inte kunnat se under åren.
En av dessa var Lenzis Nightmare City.

Reportern Dean Miller (Hugo Stiglitz) beger sig med sin kameraman till en flygplats för att intervjua en forskare som precis ska anlända.
Medan deras kamera rullar och Miller värmer upp stämbanden för att göra intervjun blir de vittnen till att forskaren och resten av passagerarna på planet störtar ur planet och dödar alla de kommer åt, och dessutom biter dem och dricker deras blod.
Chockad, men som den reporter han är så beger sig Miller och kameramannen till tv-studion för att visa sitt material.
General Murchinson (Mel Ferrer) förbjuder Miller att sända sitt material, för att undvika att panik sprids.
Militären finner snart, efter flera attacker, att den våldsamma pöbeln är människor som blivit strålskadade av radioaktivitet, och dessutom sprids deras galenskap till alla de anfaller.
Miller ska nu försöka hitta sin fru, och fly den ständigt ökande andelen våldsamma strålskadade som intar gatorna.

Minns besvikelsen när jag såg Nightmare City som yngre, då den framställdes som en zombiefilm.
Jag tänkte direkt då på de gamla klassikerna och trodde jag skulle få sätta min garnityr i en för mig okänd liknande stänkare.
Men döm om min förvåning när "zombiesarna" springer, använder vapen och annat som inte passar en odöd i min bok, och fortfarande inte passar.
För att citera Greg Nicotero: "Fuck fast zombies!"
Nu när jag ser om den stör det mig inte lika mycket, då filmen känns lite felklassad när man säger zombiefilm.
Skulle säga att den mer ligger i gränslandet kring 28 Days Later... (D. Boyle 2002) blandat med någon slags riktigt rubbad vampyrhistoria.
Men frukta inte, inga glittrande snyggingar här inte.
Nej då, det är fullt ställ, våldsamt och hela köret.

Storymässigt är ju filmen riktigt tunn, kanske som sig bör.
Det är vad man skulle kunna kalla en no-brainer, men underhållande är det onekligen.
Man kanske inte slänger på en film om radioaktiva mördare för att få sig en lära för livet eller att ha den som grund för en djupare filosofisk diskussion direkt.
Man får ta filmen för vad den är, en ganska tunn, dåligt skådespelad stänkare från det glada 80-talet.
Umberto Lenzi har sagt att han på den politiska skalan anser sig vara anarkist, och det skiner igenom lite.
Han gör lite vad han vill med filmen, och slutet är oväntat och skoj för att vara den här sortens rulle.
Effektmässigt är det inga större bekymmer egentligen.
Det är lite halvsladdriga sminkningar på de strålskadade och en del elaka mord med.
Ögonscenen gör ont i kroppen att se än idag.
Finns flera samtida filmer som gör det bättre, men Nightmare City hamnar långt, långt ifrån bottennotering på effektsidan.

Skådespeleriet är riktigt b, med sådär torr dubbning som man ibland får se i italienska rullar.
Man känner igen vissa av rösterna från andra samtida filmer, så där har man ju chansen att briljera inför sina kamrater med vilka andra filmer dessa människor lånat ut sina stämband till.
Hugo Striglitz känns stel i sin roll, och det är inte många andra som övertygar direkt.
Men om man tar filmen för vad den är så kan man se förbi det.
Det är ju en b-stänkare i ordets rätta bemärkelse.
Men den befinner sig på rätt sida av spektrat, på sidan av "so bad it's good".
Det är stökigt och man får mycket action och filmvåld, och för att vara ärlig är det ju det enda man vill ha ibland.
En sådan där film som känns lite som en berg och dalbana, man hoppar på, sen är det ett jädra ställ i en och en halv och efteråt vet man inte riktigt vad som hänt.
Ja, man får också lite "tänkvärda repliker" såklart, som sig bör.

Nostalgikern i min njuter i fulla drag av den lite halvrisiga bildkvalitén och faktumet att det hela tiden finns en asiatisk textremsa, som inte går att ta bort från skärmen.
Det blir som när man satt och kollade alla de där piratkopierade rullarna när man var yngre.
Ljudet på den versionen jag har är bra, riktigt bra faktiskt.
Ibland har ju ljudet fått på tafsen i överföringen till DVD så man får maxa varenda högtalare i huset för att hoppas kunna följa med i handlingen.
Men Nightmare City levererar ljudmässigt, däremot den engelska textningen är dålig, men återigen, ljudet är bra så man behöver inte vara beroende av text heller.

Mitt betyg från yngre dagar är ändrat, för Nightmare City är kul.
Det är pajigt, ösigt och våldsamt i en skön mix, på rätt sida av b-strecket.
Man kastar popcorn och hjular runt i rummet under filmens gång och fnissar gott åt försöken att vara seriösa.
Filmen är långt ifrån ett mästerverk, den har ju svårt att stå sig emot många av sina samtida filmer.
Man får ju tänka att exempelvis Maniac (W. Lustig 1980), The Fog (J. Carpenter 1980) och Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) kom samma år.
Med andra ord inte ett lätt år att hävda sig på skräckmarknaden.
Detta till trots så tycker jag att den har ett egenvärde och jag är nöjd att den finns att tillgå på skapliga DVD-utgåvor.
Filmer som dessa görs inte längre är en ganska enkel sammanfattning.

På inrådan av läsaren Soares inför T.O nu betyg!

Betyg:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Helt klart godkänd film, om man tar den för vad den är.
Det är en b-film, men med ett bra underhållningsvärde mitt i allt dåligt skådespeleri och halstaskigt manus.
Den förtjänar sin plats i hyllan, men den står sig ganska slätt emot sina samtida gelikar som sagt.
Inte Lenzis starkaste kort, men kan mycket möjligt vara en av hans mer underhållande.

Two Thousand Maniacs! (1964)

Title: Two Thousand Maniacs
Year: 1964
Dir: Herschell Gordon Lewis
Review: M Original
***

Det finns ju vissa filmer som får räknas in i kategorin klassiker.
En film som på ett eller annat sätt färgat en genre, eller till och med kanske skapat en.
Sedan finns det ju också regissörer och skådespelare som också lämnar ett outplånligt avtryck.
Herschell Gordon Lewis är kanske inte den mest kände för den stora massan, men avtryck har han gjort för oss våldsfilmsnördar.
Tidigt ute med det som kom att formas till det filmvåld vi ser idag och som får och alltid fått motståndare att sätta oblaten i vrångstrupen.
Törs säga att trots att den stora framgången för massan inte kom så är han en legend, och ska visas uppskattning och respekt för sitt arbete.
1963 kom Blood Feast (H.G Lewis 1963) som visade filmvärlden en ny twist på filmvåld som inte setts innan.
Filmen blev en Drive in-succé hos folk, och året efter kom Two Thousand Maniacs!

Sex "jänkare" åker in i den lilla staden Pleasant Valley i djupa södern.
Det är en festival i görningen för att uppmärksamma hundraårsdagen av den historiska händelsen då unionens trupper förstörde staden under inbördeskriget.
Allt verkar till en början vara frid och fröjd, om än lite underligt i staden.
Men "turisterna"märker snart en efter en att det inte står rätt till, och en efter en försvinner de i olika makabra situationer.
Två av turisterna upptäcker vad som sker och måste försöka fly och larma polisen om vad som sker i den lilla staden innan det är för sent.
Innan de också blir en del i den väldigt underliga och våldsamma festivalen.

Som jag skrev i inledningen så är Lewis en förgrundsgestalt inom filmvåld.Med ett smeknamn som "the wizard of gore" kan man ju inte annat än respektera karl'n.
Two Thousand Maniacs är enligt Lewis själv hans favoritfilm av de filmer han gjort.
Man märker att det finns en skaparglädje i filmen, och våldet är extremt för att vara så tidigt.
Vi pratar ändå om en film som kom för 50 år sedan, men vissa av våldsscenerna håller riktigt bra än idag.
Kanske inte effektmässigt, för färgen på blodet är inte trovärdigt.
Men elakheten exempelvis i att placera en person i en tunna och sen slå i spikar i tunnan och rulla person och tunna nerför en slänt...
Det är en ruffig scen även med dagens mått mätt.
Men som sagt, effekterna har ju ett par år på nacken och är inte helt trovärdiga idag.
Det gör egentligen inte så mycket, för idéerna och utförandet är ändå så pass intressant att man blundar lite för den dåliga blodfärgen.
Two Thousand Maniacs! är en sådan där film som jag skulle vilja ha sett när den kom ut, för jag kan inte ens tänka mig in i precis hur extrem den var då den kom.

Storymässigt är filmen kul, med en lite annorlunda story som dessutom är väldigt tidig.
Det är trätandande rednecks som stolpar omkring och beter sig illa mot jänkarna.
Skådespeleriet är ju absolut inte toppnivå, men här och där blänker det till med någon som faktiskt kan kvida fram ett par meningar relativt trovärdigt.
Manuset är som sagt ganska annorlunda, inte superbra skrivet, men ändock annorlunda.
Med 50 år på nacken i skräckgenren, eller ja, goregenren till och med, så man har ju överseende med vissa hål i manus och skådespeleri.
Personligen finner jag ju mer nöje i att se den här filmen än mer nutida "gorefilmer" som hypeas upp på forum här och var.
Can't touch the classics som det så vackert heter.

Two Thousand Maniacs! ska avnjutas då och då, för att minnas var delar av genren vi omfamnat kommer ifrån.
För en klassiker är det ju utan omsvep, och den har sina stunder då den är riktigt underhållande.
Vissa delar av filmen känns lite långa, men inte så pass långa att det börjar krypa i skinnet som det kan göra.
Det är en rolig resa att hoppa på i trätandscountry, och ledmotivet är i all sin dumhet riktigt medryckande.
Sen får man ju ha överseende med lite klent manus, ett ganska styltigt skådespeleri och sådant.
Men som jag sagt innan, 50 år och en riktig grundpelare i goregenren.. det måste respekteras.
Den är rolig och man har skoj medan man tittar på den, och man behöver ju inte få sig en livslära av varenda film man ser.
Ska väl helst ses när man är ett par stycken och med en stor skål popcorn.
En klassiker som är en av filmerna som kom att forma en genre, och är därför en klassiker som ska ses och respekteras.
För att citera honom själv om hur det var att vara tidig med att göra den sortens filmer han gjorde:
"I've often compared Blood Feast (1963) to a Walt Whtiman poem--it's no good but it's the first".
Hatten av för han vågade göra extremt våldsamma filmer, och ge oss ett arv att förvalta.

Thrashin' (1986)

Title: Thrashin'
Year: 1986
Dir: David Winters
Review: M Original
***

80-talet... jag behöver inte ens skriva igen vad jag tycker om det.
Eller jo, jag gör det igen.. jag älskar 80-talet.
Så otroligt mycket bra film och musik som kom då.
Det kommer aldrig komma ett årtionde igen som så monumentalt bjöd på ögon och örongodis.
Inom typ varenda genre kom milstolpar som aldrig kommer överträffas.
Dessutom var jag ju liten pilt under 80-talet och sög åt mig som en svamp av all de där filmerna jag såg och musiken jag hörde.
Det var bättre förr kan man ju säga utan att skämmas för det.

Corey Webster (Josh Brolin) åker till Los Angeles för att tävla i en skatetävling och hänga med sina kompisar i The Ramp Locals.
Det är sol, tjejer och skateboard som gäller.
När de åker till Dog Town så träffar Webster på Chrissy (Pamela Gidley) och tycke uppstår.
På en fest senare så börjar de prata ordentligt och det visar sig att Chrissy är syster till Hook (Robert Rusler) i det mer hårdföra gänget The Daggers.
Hook gillar inte att Webster är från "The Valleys" och förbjuder systern från att träffa honom mer.
Men i sann romantisk anda trotsar de broderns förbud och umgås ändå, och kärleken är ett faktum.
När The Daggers sedan bränner ner Ramp Locals ramp och Webster skadar sig i en efterföljande "joust" vänds allt upp och ner.
Kan kärleken räddas och kommer han kunna fullfölja det tuffa loppet "The LA DownHill"?

En kompis till mig hade Thrashin' på VHS och vi såg den jämt.
När man greppade brädan för att försöka göra den högsta ollien eller våga sig på något trick i den lokala rampen var det alltid någon som skrek att han var Corey Webster.
En och annan Daggers-logo kan ju ha smugit sig in i ritblocket med.
Det var alltså en glädjens dag när Thrashin' kom ut på DVD så man i vuxen ålder kunde återuppleva den.
Håller den såhär nästan 30 år senare?
Ja, det gör den absolut, ingen tvekan om den saken.
Josh Brolin har ju fortsatt leverera på filmduken och han gör inte bort sig i Thrashin' heller.
Visst kan skådespeleriet halta lite på sina håll.
Men det är främst några av Websters kamrater som spelar över, men tänker man bara att de är "Hang loose bro'"-snubbar så köper man deras överspel lite bättre.
Jag har ju ett litet kärleksöga till Sherilyn Fenn, så är nöjd att hon är med i en liten roll.

Storyn är extremt klassisk och har ju gjorts hur många gånger som helst.
En Romeo & Julia ungefär, fast inte lika adligt.
Här är det skateboard, bra musik, snygga kläder och 80-talet inblandat i smeten med, och det blir automatiskt en mer välsmakande kaka då.
En kaka jag mer än gärna tar en extra bit av så ofta jag kan.
Det är relativt välskrivet i all sin enkelhet, utan att vara något speciellt med storyn egentligen.
Den bjuder ju inte på några överraskningar eller någon sjuk twist som kastar iväg tittaren.
Men det är det så snyggt allting så att det är enkelt gör absolut ingenting.
Jag tyckte hela 80-talslooken inom skateboard var kung när jag var liten och jag dyrkar det fortfarande.
Måhända har jag mer gemensamt stilmässigt med The Daggers nu för tiden, medan man mer körde färgglada shorts och likadana t-shirts när man skateade gatan fram som osnuten parvel.
Daggers är för övrigt precis den looken man vill ha på ett punkgäng i en film om skateboard från 80-talet.

Musiken i filmen är riktigt bra .
För det första är ju mina husgudar DEVO medverkande, och bara det är ju bevis nog på att soundtracket är suveränt.
Men överlag så är det bra, och väldigt tidstypiskt för 80-talet vilket man gillar.
Red Hot Chili Peppers gör ett riktigt rökigt framträdande i filmen som husband på tillställningen där Chrissy och Webster börjar prata.
Det är punk, rock, ballader och allt däremellan.
Precis som det ska vara med andra ord.

När jag ser Thrashin' så blir jag som ung igen.
Jag blir peppad att ge mig i kast med något trick på den lokala asfaltsfläcken där jag skateade som ung, som jag numera bor precis brevid.
Det gör en ju varm i hjärtat när man ser kids skatea där nu med om somrarna.
Funderar på om man ska låna ut Thrashin' till dem.
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur vissa filmer och musikstycken/band hjälpt forma mig till den jag är idag.
Thrashin' är en av de filmerna, med tanke på min livslånga kärlek till skateboard och även till DEVO.
Det föddes ju frön om det bandets storhet med denna film, och även när man upptäcker att Circle Jerks guldlåt Wild In The Streets är med.
Kanske inte är så konstigt att man snöade in på dessa band allt efter som med tanke på hur ofta vi såg Thrashin'.

Filmen ger mig en varm nostalgi i kroppen, och det är de facto en bra och underhållande film.
Den har åldrats med värdighet, är inte överdrivet pajig eller sådär ostigt som kärleksrullar kan bli.
Josh Brolin har ju alltid varit en bra skådespelare, och visst, Thrashin' kanske inte är hans bästa men bra ändå.
Det är fartfyllt, färgglatt, ösigt och vasst på ett riktigt skönt sätt.
Jag brukar se om Thrashin' med jämna mellanrum nu när jag äger DVD'n och den är lika bra varje gång. 
Måste bara hindra mig själv från att tro att jag skulle fixa att åka skateboard nu för tiden.
Jag älskar 80-talet och Thrashin' är en del av det där härliga årtiondets bra filmer.
Så det är bara greppa brädan, snöra på sig basketmackorna, dra på dig en neonfärgad t-shirt och göra en ollie ut genom närmsta fönsterruta.
What do you thrash? Whaddaya got?

Hostel (2005)

Title: Hostel
Year: 2005
Dir: Eli Roth
Review: M Original
***

Det finns två saker om följer med att vara en tvättäkta skräcknörd som är otroligt provocerande.
Det ena är alla som inte kan se skillnaden mellan filmisk underhållning och verkligheten.
Alla dessa moralens riddare som minsann ska berätta vilken sorts människa man är när man kollar på "sådant där skräp".
Att man är en ganska fredlig typ som tycker det verkliga våldet på nyheterna är ruggigt spelar ingen roll, för kollar man på skräck är man ju såklart en psyksjuk våldsrunkare som spetsar småbarn mellan måltiderna.
Måltiderna.. ja, det är ju såklart offrade oskulder man sätter vampyrgaddarna i.
Den andra åkomman man får dras med är yeah dude-folket som minsann aldrig tyckt en film varit läskig eller otäck.
De sitter också gärna och skriver "jag har sett värre" på forum internet runt där filmer på riktigt våld visas.
På något magiskt sätt har de alltid sett något värre, men ändå aldrig tyckt något varit äckligt.... magi.
Ingenstans blir yeah dude-mentaliteten tydligare än med Saw (J. Wan 2004), Hostel och efterföljande filmer i liknande stil.
Min fascination för skräck kommer ifrån att jag blev hur rädd som helst när jag var mindre.
En artikel om Return Of The Living Dead (D. O'Bannon 1985) skrämde livet ur mig, och ärrade mig verkligen.
Någonstans där föddes ändå nyfikenheten, precis som när man lär sig känna någon slags kittling av berg och dalbanor.
Men detta är såklart helt förkastligt för de som faller in i yeah dude-facket.
De som tröttsamt spelar Allan i brallan på diverse skräckforum och hela tiden ska nämna vilka "sjuka rullar" de sett och inte sällan lägger in den vidrigt överskattade och genomusla A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) oavsett vad som efterfrågats eller diskuterats.
Själv sitter man mellan dessa två grupper av ägg och vill sticka en gaffel i öronen för att slippa höra eländet.

Backpacking genom Europa är ju en välbekant syssla som många gör.
Det partajas, dricks, intas diverse olika substanser och kroppsvätskor nog för att fylla Vättern utbyts på inrökta vandrarhem.
Paxton (Jay Hernandez), Josh (Derek Richardson) och Oli (Eyhor Gudjonson) är i Amsterdam och gör det turister allt som oftast gör i den staden.
De nyttjar hippietobak, betäcker de lokala glädjeflickorna och beter sig som riktiga douchebags.
På plats får de tips om att de borde söka sig till Bratislava där amerikanska killar är det senaste heta och de slipper brottas med så mycket andra turister för att skaffa sig tillfälligt damsällskap.
Med buktande byxor reser de dit så fort tåget bär dem, varvid de under resans gång på tåget träffar en sliskig typ.
Väl på plats i Bratislava är det vägg till vägg med toplessdamer, spabesök och dunkande discotakter.
Efter en stadig natt hittar de inte Oli, som enligt ett kryptiskt sms till sist verkar ha åkt hem.
Det uppdagas ganska snart att den sliskiga typen på tåget, alla de galanta damerna som lockar med killarna på fest och vandrarhemmet de är på inte vill någon väl.
Josh vaknar upp i ett rum, fastlåst i en stol och framför honom står en man klädd i mask, slaktarförkläde och skyddsdräkt.
På ett bord vid sidan av ligger allskönes tortyrinstrument och väntar på att användas.
Utan sina vänner börjar snaran sakta dras åt runt Paxton också...
I ett främmande land, utan vänner och med vad som verkar vara hela staden emot sig måste Paxton på något sätt försöka hitta sina vänner och lämna Slovakien.
Men det är lättare sagt än gjort...

Har tidigare diskuterat Eli Roth på den här sidan, och jag vill ju verkligen gilla hans filmer.
Han är en skräckpeppande typ som har koll på film, men det översätts inte helt bra till de filmer han själv gör tyvärr.
Hostel lider riktigt ordentligt av det tyvärr, då jag tycker att grundstoryn är både rå och nyskapande på många sätt.
Såg den på bio när den släpptes och känner precis samma sak idag när jag ser om den.
Det är för mycket flörtande med MTV-generationen första delen av filmen.
Känns på många plan som en dålig musikvideo med avklädda damer och "skönt festande".
Det pågår så länge att man till sist frågar sig om det är en skräckfilm man kollar på eller om det är upptakten till någon slags horisontalfilm, för det är precis så mycket bara bröst iallafall.
Dröjer i runda slängar halva filmen innan det sätter igång på allvar.
Det är, när det gäller en film som denna, alldeles för lång tid och jag iallafall tröttnar på de åmande damerna och de blankögda kåtbockarna riktigt fort.
Det är synd då själva idén är kul och skulle verkligen kunna blivit en bra och nyskapande film, men för egen del faller det för mycket på musikvideotramset för att kunna bli en klassiker.
Plus att skådespeleriet inte är toppklass direkt.
Det styltar och känns spelat på ett lite skavande sätt.

För att ge en positiv reaktion så är effekterna bra, och det är ju ingen överraskning då Greg Nicotero varit inblandad.
Man slipper dataeffekter och vissa av scenerna är riktigt elaka, sådär så man vrider sig, men det räcker inte för att vinna över mig.
Plus att Hostel gav upphov till det töntigaste av uttryck någonsin, "tortyrporr".... man kan inte annat än sucka av eländet.
Delar av scenografin är bra, då tänker jag på lokalerna där själva grundstenen i filmen utspelar sig.
Mycket andra delar av film känns sådär nytt och fräscht, men de lyckas få en unken känsla på lokalerna där elakheterna utselar sig.
Om det bara hade kommit in tidigare hade kanske Hostel varit den där filmen man önskar att den vore.
Men för tillfället så är den som jag sagt en transportsträcka modell töntig musikvideo.
Det blir inte bättre av att det kom två uppföljare där del 3 (S. Spiegel 2011) är en riktig mögelmagnet.
Men jag ska inte vara så elak mot Roth, för idén och delar av filmen är intressanta och bjuder på en del överraskningar.
Det är bara att filmen inte håller hela vägen, eller ja, den börjar för dåligt för att jag ska återfå någon slags intresse direkt.
I biosalongen gav jag och mina kamrater varandra en uppskattande nickning när Takashi Miike dyker upp i en cameo.
Men som sagt, den börjar för dåligt för att bli en bra film oavsett om det finns bra delar i filmen.

Visst, man kan se Hostel en och annan gång, men den är ingen blivande klassiker på grund av att det är en bra film.
Snarare kommer den nog kommas ihåg för alla dessa yead dude-människor som osnutet sitter på forum och gapar.
Att de minsann såg Hostel på bio och medan andra vred sig i obehag när ögon klipps av eller hälsenor gapar öppet så satt de och gäspade, runkade till beheading-videos på någon obskyr hemsida med ena handen och skrev att de "minsann sett värre" med andra handen.
Om Eli Roth bara slutade försöka göra dessa nötter till lags och gjorde nyskapande skräckrullar med old school-feeling skulle jag iallafall bli en gladare människa.
Håller tummarna för hans nya giv.
I den uppsjö av liknande rullar som kom så håller sig dock både Saw och Hostel ganska bra, för de har iallafall något av en story man kan köpa.
Men blivande kultklassiker.... nja, jag är tveksam.

City Of The Living Dead (1980)

Title: City Of The Living Dead
Year: 1980
Dir: Lucio Fulci
Review: M Original
***

Arrow Video... hoppas en dag kunna skaka hand med de hjältarna som driver det bolaget.
Utgåvorna de ger ut är inget mindre än magnifika.
Nya snygga layouts, ofta fullsmetade med extramaterial, posters och extraprylar i paketeringen.
City Of The Living Dead har bland annat poster, en extra DVD med extramaterial och samlarbilder.
Som sagt, magnifikt.
Någon galning sålde denna för en spottstyver på internet och likt en zombie med blicken på en blottad kroppsdel högg jag direkt.
Hur kunde jag missa detta lysande tillfälle?
En Lucio Fulci-klassiker släppt av Arrow Video... kan inte missas.

I staden Dunwich så begår en präst självmord genom att hänga sig på kyrkogården.
När han begår självmord öppnas en av helvetets portar, och det gör så att de döda kan börja vandra fritt.
I New York så ser Mary (Catriona MacColl) under en seans hur prästen tar sitt liv, och hur de döda väcks till liv.
Hon chockas svårt och alla tror hon är död.
Reportern Peter (Christopher George) börjar snoka lite i Marys dödsfall och när hon sedan vaknar till liv i kistan så räddas hon av Peter och de båda börjar forska i prästens självmord och staden med de levande döda.
Porten till helvetet måste stängas innan Allhelgona natten får de reda på, annars ligger hela världen pyrt till.
Väl i Dunwich möter de psykiatrikern Gerry (Carlo De Mejo) och hans patient Sandra (Janet Ågren).
Paren måste försöka sätta stopp för de levande döda som vandrar runt.
I Dunwich börjar undergången knacka på porten och det dör människor av olika onaturliga anledningar.
Dokumenterat döda människor dyker upp på olika platser och ett regn av likmaskar sprutar över våra hjältar.
Kommer paren hinna stänga porten innan det är försent?

Mitt hjärta klappar ju som bekant för Italien och dess filmer.
Lucio Fulci är ju en filmhjälte för oss i True Originals.
Vissa anser att han inte var så bra filmskapare med tanke på att det ofta brister i logiken och det finns en rad plot holes i filmerna.
Men det är lite "sen gammalt" som vi brukar säga att det kanske inte alltid är logiskt i de italienska skräckfilmerna.
Det är heller inget som stör när man vant sig vid det, det är ju trots allt inte någon dokumentär vi sitter och ögnar.
City Of The Living Dead är nog min favorit av Fulcis filmer.
Han gjorde en rad klassiker, men för egen del är det just City Of The Living Dead som slår högst.

Storyn är bra och känns än idag ganska fräsch då den inte har blivit omrapad och urvattnad genom åren.
Zombie-delarna rör inte något samhälleligt som i Romeros filmer, eller att det är horder av dem som väller fram.
Plus att Fulcis zombies är de vidrigaste som gjorts i alla filmer inom den genren.
Det är smetigt, ruttet och det väller likmaskar över hela rutan istället för de ibland ganska rena zombies man kan se.
Har absolut inget emot Romeros zombies, snarare tvärtom, men i Fulcis filmer hade det känt fel om det inte varit halvruttna köttsäckar som hasade omkring.
Att de dessutom spelades av lokala fyllon som betalades med sprit i vissa av filmerna gör det ju bara ännu mer speciellt att se dem hasa sig fram på rutan.
Visst finns logikbristerna i City, där det skrivits bland annat spaltmeter om vad slutet egentligen betyder.
Tänker inte fördjupa mig i det här, då det vore en spoiler, men visst är det öppet för tolkning på hur många plan som helst.
Men känner återigen att när det rör en film där de döda går omkring är kontakten med verkligheten och logik inte a och o direkt.

Där City Of The Living Dead verkligen levererar är på effektplanet.
Det är stundtals fortfarande något av det bättre jag sett.
När jag första gången såg filmen var den berömda scenen i bilen klippt, så döm om min förvåning när jag såg den oklippt.
Satt med Mjölbyhakan släpande i mattkanten av förvåning.
Hatten av till skådespelerskan för att stå ut med den behandlingen för våran underhållnings skull.
Borrscenen med Giovanni Lombardo Radice är heller inget annat än briljant, och effektmagi av råaste sort.
En liten huvudvärkstablett kanske vore på sin plats?
Effekterna är bra filmen igenom, och inte mycket mer man kan begära då filmen ändå är relativt lågbudget och har ett par år på nacken.
Tror inte dagens dataeffekter hade gjort dem mycket bättre, utan snarare kanske gjort dem mer plastiga.
Pluspoäng till filmen ges också för musiken, Fabio Frizzi lyckas återigen ge oss ett passande och domedagsaktigt soundtrack.

Skådespelarna i filmen känns bra, och man gillar ju Catriona MacColl i det mesta man sett med henne.
I City har hon ett lätt hysteriskt utseende som gör filmen än mer rättvisa.
Men vem kan klandra henne när de fick stå i en storm av likmask och agera.
Då hade jag också antagit en lätt blek hudton och sett lite skärrad ut från ruta ett ungefär.
Fulci ska ju inte ha varit den lättaste att jobba med, men resultat det fick han oavsett arbetsmetod.
I boken Eaten Alive! - Italian Cannibal And ZombieMovies (J. Slater 2002) finns en bra intervju med MacColl angående inspelningen av just City Of The Living Dead.
I samma kapitel finns även en intervju med Radice, som också är intressant.
En bok värd att kolla upp överlag, men det har jag säkert redan nämnt i någon recension på denna sida.

Ska du bara köpa en skräckrulle i år (oklart dock varför man skulle bara köpa en!) så tycker jag att City Of The Living Dead på Arrow Video kan vara ett hett tips.
Bra utgåva fylld med massa extra godis man kan göra sina skräcknördar till kompisar avundsjuka med.
Plus att den i min bok är Fulcis starkaste rulle, och då har han ju gjort en rad klassiker värda namnet.
Det är rått, ruggigt, ser vidrigt ut och tonsatt med ett bra soundtrack.
Klassiskt italienskt snitt och jag knöböjer inför Fulci-altaret precis som Killjoy i Necrophagia sa att man skulle göra.
Styr en påse gott, ett glas gott, fixa Arror-utgåvan av City Of The Living Dead och låt de levande döda välla fram över jorden.

The Warriors - Ultimate Directors Cut (1979)

Title: The Warriors
Year: 1979
Dir: Walter Hill
Review: M Original
***

New York, New York... staden så guld att de namngav den två gånger.
Under en resa till USA 2001 åkte vi igenom staden iallafall, även om vi inte var där mer än på två flygplatser.
Taxichauffören svarade att det var "rough living" att bo i New York.
Vi såg framför oss scener ifrån The Warriors, Taxi Driver (M. Scorcese 1976) och Death Wish (M Winner 1974) där vi satt storögt och ivrigt lapade i oss av landskapet utanför taxifönstret.
Man ville bara snärja på sig en skön skinnväst, ett par tajta jeans och ge första bästa person man såg en rejäl dagsedel mitt i plåten.
70-talets New York alltså... det finns inget som gör sig så bra på film.

Cyrus (Roger Hill) har samlat ett stort antal av New Yorks gäng för att framföra sin idé om hur de tillsammans ska kunna ta över gatorna.
Alla gängen är där med 9 personer och inga vapen, men mitt ibland gängen finns det dock ett vapen.
Cyrus skjuts ner av Luther (David Patrick Kelly) som i paniken som uppstår skyller allt på The Warriors från Coney Island.
Långt hemifrån och med alla andra gäng i hasorna försöker Swan (Michael Beck) att oskadda ta sig tillbaka till sitt egna säkra område.
På vägen hem till säkerheten träffar de på allskönes våldsamma typer men även Mercy (Deborah Van Valkenburgh) som hakar på.
Gänget har en lång väg tillbaka, och via ett radioprogram så meddelas hela tiden var ungefär de håller hus så resan blir hela tiden ännu svårare.
Det blir en lång våldsam väg att ta sig hem både till fots och genom tunnelbanesystemet.

Bara introt på The Warriors är ju lysande, och så snyggt så man storknar.
Gängens utseende är 5.0 och som jag redan nämnt i inledningen är ju New York under 70-talet en perfekt plats för skitiga, stökiga rullar.
Ljuden, smutsen och allt runt omkring är så perfekt att man skulle kunna tro det är tillrättalagt i efterhand, men icke då.
Runt inspelningen smög tydligen också några av New Yorks riktiga gäng omkring och försökte skapa oreda.
Att det dessutom utbröt en del uppgörelser på biografer som visade The Warriors gör ju bara filmen ännu mer pärla.
Ja, inte för de som råkade i luven på varandra kanske, men för oss som på säkert avstånd beundrar gängmentaliteten och looken på filmen.

Directors cut-versionen gör en spin på att The Warriors har en seriekänsla.
Tillagt nu är bildrutor där det blir tecknat och att det vänds blad som i en serietidning.
Allt för att ytterligare öka på seriekänslan, och det stör inte nämnvärt faktiskt.
Hade ju lätt kunnat bli lite ostigt, men det är på rätt sida av skalan, så inga konstigheter.
Kan inte se direkt om det är några extrascener, men lite upphottad och sen serierutescenerna gör det till en ganska kul nyutgåva.
På dvd'n finns också en rad extramaterial, där en dokumentär om filmen är intressant och rolig.
Några av skådespelarna är med och minns, och sådant är ju alltid roligt att se.
På tal om skådespelarna tycker jag att de håller en bra nivå i filmen.
Det är ingen som direkt gör bort sig, och det är sammanbitet och allvarligt i en film som mycket väl skulle kunna blivit en parodi på sig själv med fel utförande.
David Patrick Kelly är ju alltid sliskig, och ingen ändring på det i The Warriors.
Effektmässigt är det ju inget att diskutera, men en del fightscener som är bra uppstyrda i mina ögon.
Scenografin och kläderna är filmens riktigt stjärnor.
Storyn i filmen är väldigt simpel, och mer lull lull hade bara gjort den en otjänst.
Less is more som de säger, gäller ju inte alltid men i detta fallet är det precis så.

Såg The Warriors många gånger hemma i en kompis lya för en sådär 15 år sedan.
Det är en tidlös klassiker som visar upp ett New York som inte finns längre.
I dessa dagar när gäng sprider otyg, skjuter på varandra och gör allskönes osköna grejer kan jag ju känna att det borde vara mer som i The Warriors.
Lite snygga gängkläder, luftigare frisyrer och skönt 70-tal, men det är nog för mycket begärt.
Hur som helst så är The Warriors en kultrulle, och det förtjänar den att vara också.
Snygg, hård och skitig... som en film av den här kalibern ska vara.
Kul twist med de nya tilläggen, så det är ingen tvekan att man köpa Ultimate Directors Cut även om man har den gamla utgåvan.
Come out to pla-a-ay!!!

Blödaren (1983)

Title: Blödaren
Year: 1983
Dir: Hans Hatwig
Review: M Original
***
"Jävligt sköna fruntimmer... kom hit en gång till... annars får ni stryk!"
Hans Hatwig förnekar sig inte.
Styrde med porrblaskor för att sedan tillfredställa alla oss musiknördar med att skapa ungdomsbladet Okej.
Svettiga ungdomsnävar bläddrade bland lättklädda bilder av Samantha Fox och sågbladspungar med W.A.S.P.. och allt där emellan.
Jag köpte Okej så ofta det gick eftersom jag där obehindrat kunde läsa massa sköna intervjuer och insändare om mina favoritgrupper som Alice Cooper, Iron Maiden och andra liknande sköna gäng.
Ja, plus allt det där andra förbjudna som Hatwig smetade ut på sidorna.
1992 styrde han upp den ultimata blaskan En Ding Ding Värld.
Som internet ungefär, fast i pappersform.
Allskönes påhittade historier blandat med mer trovärdigt men ändå vansinnigt material.
Men Hatwig var inte bara flitig med trycksvärtan, han gjorde film också.
Gröna Gubbar Från Y.R (H. Hatwig 1986) som var en reklamfilm egentligen för Skara Sommarland med dansbandsrasisten Bert Karlsson i en bi-roll.
Men hans första kanonkula rakt in på den svenska filmmarkanden var Blödaren.

Filmen börjar med att ett par ramlar på först ett olycksbådande gatukors och sedan ett övergivet hus.
Det övergivna huset har såklart en historia om sig, som bidrar med en lätt fläkt av mystik.
Killen i paret börjar spexa, men överfalls plötsligt och kvinnans öde är för tillfället okänt.
Tre månader senare så spelar rockbandet Rock Cats (spelat av bandet Revansch) på en lokal Folkets Park.
När de efter giget ska åka vidare pajar plötsligt deras turnébuss, och de börjar knata runt i skogen för att hämta hjälp.
De råkar på samma hus som paret i början gör, och de råkar efterhand också en efter en på den som bor i huset.
I skogen och på sjön håller Danne (Danne Stråhed) koll på läget och han dras in äventyret också.
Kommer Rock Cats kunna fullfölja sin rockmission eller kommer de allihop falla offer för Blödaren (Åke Eriksson)?

Det finns få saker som gör sig så bra på film som åttiotalsmodet.
Med de höga frisyrerna, de enorma axelvaddarna och de tajta byxorna i någon glättig färg eller djurmönster.
Det är så osmakligt så att det blir nästan vackert, och i Blödaren får vi detta i överflöd.. till mitt stora nöje.
Rock Cats är så genuint 80-tal i alla avseenden så att det sprakar i tv'n när man ser filmen.
Trummisens axelvaddar kan vara det största som porträtterats på film och den mängd hårspray som använts ligger till grund för att ozonlagret var så häckigt under 80-talet.
Det känns ibland som att det är gjort som ett hån mot det nämnda 80-talet, men nej.
Det är helt seriöst och mycket möjligt även bandets personliga kläder, och det mina damer och herrar gör allt lite bättre.
Att det dessutom är den gamla sommarplågsflinten från Attack som spelar Blödaren gör ju att man fnissar i mungipan varje gång man hör någon vodkaljummen 40-taggare skråla med i Ooa Hela Natten ifrån något öltält någonstans.
 
Manuset är lika enkelt som det är ostigt och skådespeleriet osar av eftermiddagsunderhållning av klass 9C i valfri lokal skola.
Hela filmen känns väldigt mycket som att det är inspelat av det där kompisgänget i skolan som alltid skulle göra något lite extra till roliga timmen.
Så de spelade in en film, och sen kanske de rökte lite bakom gymnastiksalen och drack häxblandning fredagkväll.
Dessutom gjordes Blödaren direkt till video, så allt är inspelat på VHS, vilket göra att hemmavideokänslan ökar ytterligare med 70% ungefär.
Ljud och ljus är därefter, och filmen har kanske de mest irriterande soundtracksljudet någonsin.
Tänk att någon blåser allt vad den orkar i en visselpipa så ljudet blir sådär högt så att trumhinnorna packar väskan och ger sig av ner i knävecken.
Sen pitchar du det lite i din synth som kanske lite sett sina bättre dagar och överanvänder sedan detta ljud i filmen.
Att hela filmens skådespelarensemble är musiker var inget som Hartwig kände att han behövde utnyttja till själva skräckljudet.
Nej, då kör vi en mejslad hundvissla på det så blir alla nöjda och glada... och lomhörda.

För att vara en skräckfilm finns det i stort sett noll effekter att snacka om, och egentligen inget våld heller.
Det är genomgående lamt där vi mest får se Åke stylta omkring med blod runt ögonen i en tajt sparkdräkt och skaka rockbrudarna så deras axelvaddar vibrerar.
Plus får filmen dock för den genuina miljön de vistas i, som de facto var ett övergivet hus.
Man tänker genom filmen att om det huset hamnat i händerna på några som visste vad de gjordekunde det blivit riktigt bra.
Men det hela faller ju på att det är en tidningsredaktör och ett gäng rockers som gör filmen, alltså inte ett framgångsrecept direkt för en rulle.
Men som stilstudie över klyvpungsjeans, höga frisyrer och gälla färger i kläder är Blödaren 5.0.
Är den allt igenom dålig?
Svaret på den frågan är ja, det är den faktiskt... MEN, den är också kul för den är så rutten.
Det är allt det där som behövs för att en film ska gå över gränsen från dålig till roligt dålig.
Manuset är flingor, skådespelarna är så stelt spelande att man tror de ska få nackspärr och Hatwig är själv övertygad om att han gjort en bra film.
Han jämför filmen med Halloween (J. Carpenter 1978), så självkänslan är det absolut inget fel på hos vår kära blaskmäster.
Det är stor humor, och bidrar till Blödarens existensberättigande faktiskt.

Blödaren känns lite som en svensk Troll 2 (C. Fragasso 1990) i mångt och mycket.
Det är repliker man fnissar sig gomöm till, manus som är extremt torftigt, skådespelare som inte kan skådespela sig ur en pommes frites- kartong och det är extremt tidsbundet.
På samma sätt som med Troll 2 blir ju Blödaren också en film du sitter med ett gäng kompisar och skrattar åt.
Ni spolar tillbaka de allra sämsta stunderna och sen skrattar man så läskeblasken sprutar ur alla kroppsöppningar.
Sedan efter filmen sitter ni och tävlar i vem som kan såga den på mest snillrika vis.
Allt medan Hartwig lever i tron om att det är en lika stilren och suverän filmupplevelse som Halloween.
Men hatten av för att ha gjort en kul filmupplevelse som man kan sitta och skråla åt.