Thrashin' (1986)

Title: Thrashin'
Year: 1986
Dir: David Winters
Review: M Original
***

80-talet... jag behöver inte ens skriva igen vad jag tycker om det.
Eller jo, jag gör det igen.. jag älskar 80-talet.
Så otroligt mycket bra film och musik som kom då.
Det kommer aldrig komma ett årtionde igen som så monumentalt bjöd på ögon och örongodis.
Inom typ varenda genre kom milstolpar som aldrig kommer överträffas.
Dessutom var jag ju liten pilt under 80-talet och sög åt mig som en svamp av all de där filmerna jag såg och musiken jag hörde.
Det var bättre förr kan man ju säga utan att skämmas för det.

Corey Webster (Josh Brolin) åker till Los Angeles för att tävla i en skatetävling och hänga med sina kompisar i The Ramp Locals.
Det är sol, tjejer och skateboard som gäller.
När de åker till Dog Town så träffar Webster på Chrissy (Pamela Gidley) och tycke uppstår.
På en fest senare så börjar de prata ordentligt och det visar sig att Chrissy är syster till Hook (Robert Rusler) i det mer hårdföra gänget The Daggers.
Hook gillar inte att Webster är från "The Valleys" och förbjuder systern från att träffa honom mer.
Men i sann romantisk anda trotsar de broderns förbud och umgås ändå, och kärleken är ett faktum.
När The Daggers sedan bränner ner Ramp Locals ramp och Webster skadar sig i en efterföljande "joust" vänds allt upp och ner.
Kan kärleken räddas och kommer han kunna fullfölja det tuffa loppet "The LA DownHill"?

En kompis till mig hade Thrashin' på VHS och vi såg den jämt.
När man greppade brädan för att försöka göra den högsta ollien eller våga sig på något trick i den lokala rampen var det alltid någon som skrek att han var Corey Webster.
En och annan Daggers-logo kan ju ha smugit sig in i ritblocket med.
Det var alltså en glädjens dag när Thrashin' kom ut på DVD så man i vuxen ålder kunde återuppleva den.
Håller den såhär nästan 30 år senare?
Ja, det gör den absolut, ingen tvekan om den saken.
Josh Brolin har ju fortsatt leverera på filmduken och han gör inte bort sig i Thrashin' heller.
Visst kan skådespeleriet halta lite på sina håll.
Men det är främst några av Websters kamrater som spelar över, men tänker man bara att de är "Hang loose bro'"-snubbar så köper man deras överspel lite bättre.
Jag har ju ett litet kärleksöga till Sherilyn Fenn, så är nöjd att hon är med i en liten roll.

Storyn är extremt klassisk och har ju gjorts hur många gånger som helst.
En Romeo & Julia ungefär, fast inte lika adligt.
Här är det skateboard, bra musik, snygga kläder och 80-talet inblandat i smeten med, och det blir automatiskt en mer välsmakande kaka då.
En kaka jag mer än gärna tar en extra bit av så ofta jag kan.
Det är relativt välskrivet i all sin enkelhet, utan att vara något speciellt med storyn egentligen.
Den bjuder ju inte på några överraskningar eller någon sjuk twist som kastar iväg tittaren.
Men det är det så snyggt allting så att det är enkelt gör absolut ingenting.
Jag tyckte hela 80-talslooken inom skateboard var kung när jag var liten och jag dyrkar det fortfarande.
Måhända har jag mer gemensamt stilmässigt med The Daggers nu för tiden, medan man mer körde färgglada shorts och likadana t-shirts när man skateade gatan fram som osnuten parvel.
Daggers är för övrigt precis den looken man vill ha på ett punkgäng i en film om skateboard från 80-talet.

Musiken i filmen är riktigt bra .
För det första är ju mina husgudar DEVO medverkande, och bara det är ju bevis nog på att soundtracket är suveränt.
Men överlag så är det bra, och väldigt tidstypiskt för 80-talet vilket man gillar.
Red Hot Chili Peppers gör ett riktigt rökigt framträdande i filmen som husband på tillställningen där Chrissy och Webster börjar prata.
Det är punk, rock, ballader och allt däremellan.
Precis som det ska vara med andra ord.

När jag ser Thrashin' så blir jag som ung igen.
Jag blir peppad att ge mig i kast med något trick på den lokala asfaltsfläcken där jag skateade som ung, som jag numera bor precis brevid.
Det gör en ju varm i hjärtat när man ser kids skatea där nu med om somrarna.
Funderar på om man ska låna ut Thrashin' till dem.
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur vissa filmer och musikstycken/band hjälpt forma mig till den jag är idag.
Thrashin' är en av de filmerna, med tanke på min livslånga kärlek till skateboard och även till DEVO.
Det föddes ju frön om det bandets storhet med denna film, och även när man upptäcker att Circle Jerks guldlåt Wild In The Streets är med.
Kanske inte är så konstigt att man snöade in på dessa band allt efter som med tanke på hur ofta vi såg Thrashin'.

Filmen ger mig en varm nostalgi i kroppen, och det är de facto en bra och underhållande film.
Den har åldrats med värdighet, är inte överdrivet pajig eller sådär ostigt som kärleksrullar kan bli.
Josh Brolin har ju alltid varit en bra skådespelare, och visst, Thrashin' kanske inte är hans bästa men bra ändå.
Det är fartfyllt, färgglatt, ösigt och vasst på ett riktigt skönt sätt.
Jag brukar se om Thrashin' med jämna mellanrum nu när jag äger DVD'n och den är lika bra varje gång. 
Måste bara hindra mig själv från att tro att jag skulle fixa att åka skateboard nu för tiden.
Jag älskar 80-talet och Thrashin' är en del av det där härliga årtiondets bra filmer.
Så det är bara greppa brädan, snöra på sig basketmackorna, dra på dig en neonfärgad t-shirt och göra en ollie ut genom närmsta fönsterruta.
What do you thrash? Whaddaya got?