City Of The Living Dead (1980)

Title: City Of The Living Dead
Year: 1980
Dir: Lucio Fulci
Review: M Original
***

Arrow Video... hoppas en dag kunna skaka hand med de hjältarna som driver det bolaget.
Utgåvorna de ger ut är inget mindre än magnifika.
Nya snygga layouts, ofta fullsmetade med extramaterial, posters och extraprylar i paketeringen.
City Of The Living Dead har bland annat poster, en extra DVD med extramaterial och samlarbilder.
Som sagt, magnifikt.
Någon galning sålde denna för en spottstyver på internet och likt en zombie med blicken på en blottad kroppsdel högg jag direkt.
Hur kunde jag missa detta lysande tillfälle?
En Lucio Fulci-klassiker släppt av Arrow Video... kan inte missas.

I staden Dunwich så begår en präst självmord genom att hänga sig på kyrkogården.
När han begår självmord öppnas en av helvetets portar, och det gör så att de döda kan börja vandra fritt.
I New York så ser Mary (Catriona MacColl) under en seans hur prästen tar sitt liv, och hur de döda väcks till liv.
Hon chockas svårt och alla tror hon är död.
Reportern Peter (Christopher George) börjar snoka lite i Marys dödsfall och när hon sedan vaknar till liv i kistan så räddas hon av Peter och de båda börjar forska i prästens självmord och staden med de levande döda.
Porten till helvetet måste stängas innan Allhelgona natten får de reda på, annars ligger hela världen pyrt till.
Väl i Dunwich möter de psykiatrikern Gerry (Carlo De Mejo) och hans patient Sandra (Janet Ågren).
Paren måste försöka sätta stopp för de levande döda som vandrar runt.
I Dunwich börjar undergången knacka på porten och det dör människor av olika onaturliga anledningar.
Dokumenterat döda människor dyker upp på olika platser och ett regn av likmaskar sprutar över våra hjältar.
Kommer paren hinna stänga porten innan det är försent?

Mitt hjärta klappar ju som bekant för Italien och dess filmer.
Lucio Fulci är ju en filmhjälte för oss i True Originals.
Vissa anser att han inte var så bra filmskapare med tanke på att det ofta brister i logiken och det finns en rad plot holes i filmerna.
Men det är lite "sen gammalt" som vi brukar säga att det kanske inte alltid är logiskt i de italienska skräckfilmerna.
Det är heller inget som stör när man vant sig vid det, det är ju trots allt inte någon dokumentär vi sitter och ögnar.
City Of The Living Dead är nog min favorit av Fulcis filmer.
Han gjorde en rad klassiker, men för egen del är det just City Of The Living Dead som slår högst.

Storyn är bra och känns än idag ganska fräsch då den inte har blivit omrapad och urvattnad genom åren.
Zombie-delarna rör inte något samhälleligt som i Romeros filmer, eller att det är horder av dem som väller fram.
Plus att Fulcis zombies är de vidrigaste som gjorts i alla filmer inom den genren.
Det är smetigt, ruttet och det väller likmaskar över hela rutan istället för de ibland ganska rena zombies man kan se.
Har absolut inget emot Romeros zombies, snarare tvärtom, men i Fulcis filmer hade det känt fel om det inte varit halvruttna köttsäckar som hasade omkring.
Att de dessutom spelades av lokala fyllon som betalades med sprit i vissa av filmerna gör det ju bara ännu mer speciellt att se dem hasa sig fram på rutan.
Visst finns logikbristerna i City, där det skrivits bland annat spaltmeter om vad slutet egentligen betyder.
Tänker inte fördjupa mig i det här, då det vore en spoiler, men visst är det öppet för tolkning på hur många plan som helst.
Men känner återigen att när det rör en film där de döda går omkring är kontakten med verkligheten och logik inte a och o direkt.

Där City Of The Living Dead verkligen levererar är på effektplanet.
Det är stundtals fortfarande något av det bättre jag sett.
När jag första gången såg filmen var den berömda scenen i bilen klippt, så döm om min förvåning när jag såg den oklippt.
Satt med Mjölbyhakan släpande i mattkanten av förvåning.
Hatten av till skådespelerskan för att stå ut med den behandlingen för våran underhållnings skull.
Borrscenen med Giovanni Lombardo Radice är heller inget annat än briljant, och effektmagi av råaste sort.
En liten huvudvärkstablett kanske vore på sin plats?
Effekterna är bra filmen igenom, och inte mycket mer man kan begära då filmen ändå är relativt lågbudget och har ett par år på nacken.
Tror inte dagens dataeffekter hade gjort dem mycket bättre, utan snarare kanske gjort dem mer plastiga.
Pluspoäng till filmen ges också för musiken, Fabio Frizzi lyckas återigen ge oss ett passande och domedagsaktigt soundtrack.

Skådespelarna i filmen känns bra, och man gillar ju Catriona MacColl i det mesta man sett med henne.
I City har hon ett lätt hysteriskt utseende som gör filmen än mer rättvisa.
Men vem kan klandra henne när de fick stå i en storm av likmask och agera.
Då hade jag också antagit en lätt blek hudton och sett lite skärrad ut från ruta ett ungefär.
Fulci ska ju inte ha varit den lättaste att jobba med, men resultat det fick han oavsett arbetsmetod.
I boken Eaten Alive! - Italian Cannibal And ZombieMovies (J. Slater 2002) finns en bra intervju med MacColl angående inspelningen av just City Of The Living Dead.
I samma kapitel finns även en intervju med Radice, som också är intressant.
En bok värd att kolla upp överlag, men det har jag säkert redan nämnt i någon recension på denna sida.

Ska du bara köpa en skräckrulle i år (oklart dock varför man skulle bara köpa en!) så tycker jag att City Of The Living Dead på Arrow Video kan vara ett hett tips.
Bra utgåva fylld med massa extra godis man kan göra sina skräcknördar till kompisar avundsjuka med.
Plus att den i min bok är Fulcis starkaste rulle, och då har han ju gjort en rad klassiker värda namnet.
Det är rått, ruggigt, ser vidrigt ut och tonsatt med ett bra soundtrack.
Klassiskt italienskt snitt och jag knöböjer inför Fulci-altaret precis som Killjoy i Necrophagia sa att man skulle göra.
Styr en påse gott, ett glas gott, fixa Arror-utgåvan av City Of The Living Dead och låt de levande döda välla fram över jorden.