Contamination (1980)

Title: Contamination
Year: 1980
Dir: Luigi Cozzi
Review: M Original
***

Ännu en stänkare från Video Nasty-listan.
Ännu en italienare, denna regisserad av den trevlige Luigi Cozzi som jag hade äran att träffa på Profondo Rosso i Rom under en resa dit.
En trevlig prick som gärna snackade film, både om Argentos och sina egna rullar.
Blev ju lite starstruck eftersom han regisserat rymdpastejen Starcrash (1978) och varit med och skrivit Four Flies On Grey Velvet (D. Argento 1971).
Den senare lyckades jag köpa och få signerad under besöket.
Väl värt ett besök om man åker till Rom.

Contamination börjar med att ett skepp driver mot New Yorks hamn, till synes utan sin besättning.
Ett team går ombord för att försöka luska reda på vad som hänt med besättningen.
Ombord hittar den ett antal väldigt sargade kroppar, och dessutom en mängd konstiga ägg.
Inte helt olika de ifrån Alien (R. Scott 1979).
Vid beröring sprutar de ut ett medel som får närstående att explodera inifrån.
Äggen visar sig inte vara från jorden, utan härstamma från Mars.
Efter en resa till Mars försökte Ian Hubbard (Ian McCulloch) berätta att han sett äggen, men han blev misstrodd och gick ner sig i alkoholismen.
En av de som dömde ut honom, Stella Holmes (Louise Marleau) vill nu ha med honom för att forska var äggen kommer ifrån.
Spåren leder till kaffeplantagen i Colombia och Hubbards medresenär från Mars-resan visar sig inte var så död som de först har trott.

Contamination har i de flesta fall jag hört talats om den kallats för en Alien-rippoff, eller något i sådana ordalag.
Visst känns äggen lyfta, men i övrigt är det inte många likheter med Alien alls.
Det här är mer om ett refuserat avsnitt av någon gammal science fiction-serie, fast inte på något dåligt sätt.
Vi får blodsprutande effekter, människor hjärntvättade av en utomjordisk cyklop och så klart Ian McCulloch.
Manuset känns inte helt oävet även om vissa delar av själva utförandet är lite ostigt.
Cyklopen kanske inte direkt skrämmer någon om man ska vara ärlig.
Cozzi är ingen Fulci eller Argento, men han gör inte bort sig direkt heller.
Jag tycker de filmer jag sett som han varit inblandad i har varit underhållande, även om de kanske är lite b.
Men hey, b-filmer är i min ödmjuka åsikt absolut inget dåligt, utan oftare filmer med mer hjärta än storbudgetlöket.
Idén i Contamination är kul och jag måste nog ändå säga att filmen får lite oförtjänt skit.
Det är ju en stänkare man kan sitta och tjoa till stundtals, som sig bör av en film i b-kalibern.
Visst, inte en total skrattfest där man svingar sig fram i takkronorna av pepp, men ett glatt tillrop kan man allt kosta på sig medan man ser filmen.

Vid varje möte med Ian McCulloch i tv-rutan undrar jag alltid varför han inte blev större än vad han blev.
Han gör inte bort sig i rullarna något nämnvärt och känns trovärdig om än lite stel ibland.
Men kan ärkevidret Woody Allen bli enorm på att spela neurotisk tönt borde McCulloch kunna blivit stor på att vara lite stel med.
Säger som jag sagt om George Eastman, tycker exempelvis Quentin Tarantino borde låta honom vara med i någon rulle för att skaka liv i karriären igen.
Det är de båda två värda enligt min ringa mening.
Soundtracket i Contamination är gjort av mästarna i Goblin.
Det hör inte till deras starkaste bidrag till soundtrack-världen men är bra och passar in bra i filmens tempo och feeling.
Man känner igen deras stil på musiken, och det är ju alltid ett bra betyg för musik det kan de.

Contamination är inte en odödlig filmklassiker.
Den är lite pajig på sina håll och som sagt, själva filmmonstret är inte direkt skrämmande utan mer benäget att framkalla ett fniss eller två allt medan magarna exploderar.
Men, den är underhållande och har ett visst mervärde eftersom den lyckades få moralisterna i England att sätta thékulan på tvären.
Den faller också in i kategorin över filmer på V.N-listan som faktiskt är helt okej, och som man utan problem kan se och ha kul med i cirka 1 timme och 30 minuter.
Är ju inte alla de rullarna som är varken intressanta, roliga eller bra måste man ju erkänna.
Men Contamination är varken genomusel eller ett stolpiller i valiumklassen.
För en stunds pangpang, exploderande bröstkorgar och rymdmonster kan jag tycka ni ska besöka Contamination.

Absurd aka Anthropophagus 2 (1981)

Title: Absurd aka Anthropophagus 2
Year: 1981
Dir: Joe D'Amato
Review: M Original
***

För många år sedan, innan jag anlade skägg, innan DVD'n gjorde debut i mitt hem och innan mycket annat livsomvälvande ramlade jag över tidningen The Dark Side från England.
Med svettiga ynglinga händer bläddrade jag nyfiket genom sida upp och sida ner med skräckrullar.
Läste om den ökända video nasties-listan, om min favoritserie Dr Who, om Hammer och mycket annat godis.
Ringde och beställde film på knackig engelska och fick ljuga att jag var 18 år gammal.
Många av mina besökande kamrater tittade fuktigt på baksidan av tidningen där det gjordes reklam för någon slags nakenblaska.
Själv var jag mer intresserad av den värld av skumma rullar som öppnades upp för mig, ja, och såklart av de halvnakna vampyrdamerna.
För några år sedan började jag och mina gelikar i T.O försöka pricka av Video Nasties-listan.
Ett inte helt enkelt uppdrag, men ingen minns en fegis.
Vissa av filmerna hade inte direkt åldrats med värdighet och det fanns egentligen ingenting i dem som borde renderat i ett totalförbud.
Vissa var rena sömnpiller och vi fick sätta in dropp med kaffe rakt in i venen.
Andra blev glada överraskningar, däribland den totalt skruvade Island Of Death (N. Mastorakis 1976) och den krävande Possession (A. Zulawski 1981).
En annan rulle på listan är Absurd, som också kom att kallas Anthropophagus 2 och Horrible.

Storyn är att den våldsamme Mikos Stenopolis (George Eastman) har under ett experiment lyckats få en övermänsklig förmåga att läka sår, som någon slags psyksjuk Wolverine..
När han försöker klättra över ett staket då han är jagad av en präst spetsas han.
Han lyckas släpa sig hem till en familj där han sjunker ihop och förs, död som de tror, till sjukhuset.
Väl på sjukhuset vaknar han till liv och ger sig direkt ut på en mördarrunda.
Prästen (Edmund Purdom) teamar upp med den lokala sheriffen (Charles Boromell) för att försöka stoppa Mikos.
Det visar sig att prästen inte bara jagar Mikos, utan också är ansvarig till försöket som skapat honom.
Mikos ramlar på familjen Bennetts hus.. och blodbadet kan fortsätta allt medan jakten på Mikos fortsätter.
Frågan är bara om han kan stoppas överhuvudtaget?

Sin vana trogen ges den här filmen en titel som att det är en uppföljare till en annan film.
Det finns egentligen inga direkta kopplingar mellan Absurd och Anthropophagus (J. D'Amato 1980).
Men å andra sidan fanns det ju inga kopplingar mellan Dawn Of The Dead (G. Romero 1978) och Zombie Flesh Eaters (L.Fulci 1979).
Det stoppade ju inte italienarna från att namnge dessa två rullar Zombi och Zombi 2 dock.
Finns utgåvor av Absurd som tydligen bär titeln Zombi 6, vilket är ännu mindre förståeligt.
Den koppling som finns mellan Anthropophagus och Absurd ska vara regissören och huvudrollen då, och att båda filmerna har koppling till Grekland.
Absurd känns mer som en Halloween (J. Carpenter 1978)-klon än något annat.
Men, den är såklart varken lika vass eller egen som Halloween är och var.
Storyn är riktigt tunn, men det behöver ju som bekant inte vara ett bekymmer.
Absurd lyckas inte riktigt med att ha rispapperstunt manus vilket en rad andra rullar i samma genre faktiskt klarat sig med.

Om man ser till att filmen hamnade på den ack så beryktade Video Nasties-listan kan man förstå det i detta fallet.
Effekterna skrämde säkerligen slag på moralisterna, för våldet i filmen är stundtals riktigt elakt och skapligt gjort ändå.
Inte världsklass, men helt klart på rätt sida av godkänt-strecket.
Mycket bärs ju upp av att George Eastman ser så oändligt hård ut också, som han gör i alla rullar han varit med i.
Musiken i filmen är på sina håll vass och skapar faktiskt en viss stämning även där själva filmen haltar.
För haltar det gör det, ganska ordentligt ibland till och med.
Skådespeleriet är ju inte världsklass och som redan nämnt är ju manuset inte det mest välskrivna man sett fästas på vita duken.
Med ett mera välskrivet manus, fast på samma tema hade nog Absurd kunnat bli bättre än vad den är.
Finns vissa delar som är rejält oförståeliga.. som varför den unga tjejen är fastsatt i någon slags ställning och "aldrig kanske mer kommer kunna gå" för att sedan 5 minuter senare trippa fram som om hon aldrig gjort annat?
Eller varför en präst skulle pyssla med någon slags medicinska experiment?
Det duggar tätt med oklarheter, men då ska vi ju minnas alla falluckor rent logikmässigt som exempelvis Dario Argento och Lucio Fulci har i vissa av sina verk.
Det kan ju vara bra även om logiken knycker fram på för korta träben ibland.

Hur står sig Absurd som film och som Video Nasty då?
Som Video Nasty står den sig rätt skapligt gentemot några av de andra stinkbomberna man suttit igenom.
Men som film?
Nja, den är ju inget mästerverk som sagt utan ganska slät.
Den lever på George Eastman och de stundtals fräcka effekterna.
Den är inte Joe D'Amatos starkast lysande stjärna bland hans rullar, men sevärd.
Som nörd kan man också briljera med att känna igen Michele Soavi som dyker upp i en snabb biroll.
Absurd tål att ses, och man sitter inte och sneglar på klockan och hoppas den ska ta slut.
Den är underhållande på ett litet B sätt, men på rätt sida av osten.
När jag ser den nu hoppas jag bara på att typ Quentin Tarantino ska plocka upp George Eastman och ge honom en roll igen, för det behöver världen.
Man får ett sug efter att Italien ska kamma till sig och börja göra bra och udda skräckrullar igen, men det lär ju tyvärr inte hända.

Zombie Holocaust (1980)

Title: Zombie Holocaust
Year: 1980
Dir: Marino Girolami
Review: M Original
***

Söndagen efter midsommar, och hela landet känns som att det är inbäddat i något slags spritbaddat gomsegel.
När man inte nyttjar rusdryckerna själv kan man istället pigg som en mört i arla morgonstund hjula in till tv-soffan och göra ett återbesök till en gammal bekant.
Är många år sedan jag senast såg Zombie Holocaust.
Lånade en kamrats VHS-kopia, som min videoapparat såklart åt upp som en påse chips när filmens eftertexter rullade förbi.
Köpte efter ett par år filmen på DVD för att fylla upp min zombiekvot, och ställde den direkt in i hyllan.
Av någon anledning mindes jag filmen som att den lite faller in i kategorin av filmer som inte är så bra egentligen, men man köpte den billigt.
Men så kom dagen D, C eller Z eller vad man nu vill kalla den.
Läsken var kyld, soffan var mjuk, resten av landet satt självömkande och luktade gammal sko.

På ett sjukhus i New York börjar kroppsdelar försvinna från diverse lik.
Några tror det är läkarstudenter som spexar, men det visar sig röra sig om något helt annat.
En natt upptäcker sjukhuspersonalen vad som pågår, då en i nattpersonalen tar sig en smakbit... av ett lik.
Han kastar sig mot sin död och väl på marken upptäcker de en konstig symbol på hans bröst.
Symbolen för en grupp människor, bland annat den alltid lika bildsköna Alexandra Della Colli och den alltid lika gentlemannaaktige Ian McCulloch till en ögrupp i Asien.
Väl framme ska de till en specifik ö, där symbolens ursprung finns och där svaret på gåtan varför en anställd på ett sjukhus i New York smaskar i sig av döda människor.
Symbolen tillhör en kannibal sekt, som visar sig vara i allra högsta grad aktiv.
De träffar Doktor Obero (Donald O'Brien) som ska skicka med en man för att visa dem ön de letar efter.
Mannen visar dem var ön ligger, men när deras båt går sönder på väg dit och de tvingas övernatta på en annan ö uppdagas det att doktorn kanske inte har rent mjöl i påsen.

När jag ser filmen idag känner jag varför jag inte gillade den så mycket förra gången jag såg den.
Titeln är ju rejält missvisande, då det inte rör sig om någon zombie holocaust direkt.
De levande döda i denna stänkare är mer i stil med de gamla rullarna och den mer "korrekta" zombiemyten, att de fungerar som någon slags slavar och inte väller över jorden med hunger.
Men, å andra sidan kunde ju inte Girolami ge den titeln Cannibal Holocaust, för den var ju upptagen så att säga.
Filmen har också getts ut med titeln Dr Butcher, M.D.. och trots den rätt lökiga titeln hade faktiskt den pasat bättre.
Rullen faller mer in i kannibalgenren och "mad scientist"-lägret och jag tycker trots min tidigare bedömning att filmen är ganska underhållande.
Bra är kanske fel ord, men den underhåller och är i sitt lite tafatta utförande charmig.
Ian McCulloch gör i stort sett samma roll som han gjorde i Fulcis Zombie Flesh Eaters (L. Fulci 1979).
Alexandra Della Colli som vi känner ifrån en annan Fulci-stänkare, nämligen The New York Ripper (L. Fulci 1982) gör inte bort sig i sin roll heller, även om hon kanske inte direkt tar över scenerna.
Där filmen kanske haltar lite är inte beroende på skådespelarna utan kanske mer på den missvisande titeln, då man sitteroch väntar på att en hord av zombies ska gnaga sig genom filmrutan.
Men.... det kommer ju aldrig, däremot är det en rad kannibalscener man som gorehound kan gotta sig i.

Effekterna är skapliga, och en del av scenerna får det att spritta till i våldsnerven.
Sen är det ju kul att ett lik blinkar och armen flyger av när någon landar på marken efter ett svandyk från åttonde våningen.
Men, vad vore en sådan här film utan lite fel och brister egentligen?
Överlag inget att klaga på direkt.
Zombie Holocaust är inget mästerverk, och står sig inte så bra gentemot de samtida skräckfilmerna, men den förtjänar ett omnämnande i skräckgenren ändå.
För mot de nutida skräckfilmerna kan den ta till nävarna och lyckas ganska bra i en tre-ronders.
Den har hjärta ändå, och är annorlunda mot det man ser nu för tiden.
Åldrats skapligt, och som följare av denna sida vet så gillar jag ju verkligen det skitiga utseendet på filmerna från 70 och tidiga 80-talets Italien.

Zombie Holocaust eller Dr Butcher M.D är ingen Canibal Holocaust (R. Deodato 1980) eller City of The Living Dead (L. Fulci 1980) men den är underhållande.
Den passar bra för en söndagseftermiddag med en skål nypoppade popcorn och en flaska blask att skölja ner kornen med.
Jag ändrar min tidigare åsikt om filmen från VHS-incidenten till att den är både kul och bjuder upp till lite skön dans.
Inget mästerverk men väl värd tiden ändå skulle jag säga.
Behöver inte klaga något nämnvärt på varken skådisar, effekter eller story utan bara låta sig ryckas med.
Tips är att läsa intervjun med Ian McCulloch i boken Eaten Alive (Jay Slater).
En intressant bok överlag med recensioner och intervjuer om italienska zombie och kannibalfilmer.
Bring on the pop corn!  

Besökarna (1988)

Title: Besökarna
Year: 1988
Dir: Joakim Ersgård
Review: M Original
***

Innan Kjell Bergqvist blev du och jag med hela svenska folket och surmulet kuskade runt i Asien och var salongsljummen spelade han in Besökarna.
Innan han med blonda slingor gick i trög klinch med den våldtäktsdömde Tom Hjelte spelade han Frank i sagda film.
En svensk skräckrulle som de facto inte är så risig som man kanske skulle kunna tro.
Med den genomruttna Psalm 21 (F. Hiller 2009) i relativt färskt minne blir ju återbesöket till Besökarna ett friskt blad i den gråsura salladsbuffén som svensk skräck tyvärr kan vara.
Vem kan glömma lågvattenmärket Frostbiten (An. Banke 2006) och det redan nämna stolpillret Psalm 21?
Svensk skräck har inte alltid mått bra...
Men, innan "Kjelle" laxkostymade sig in i dumheterna i tv3, spelade samma figur i varenda film och solstunget vankade omkring på fyllan gjorde han något av en svensk klassiker som satte djupa spår i mig som yngling.

Filmen handlar om Frank (Kjell Bergqvist) som med sin fru Sara (Lena Endré) och sina två barn flyttar ut på landet.
Frank ska via sitt jobb som reklamare göra vad han ser som jordens affär.
Ny bil och nytt hus, livet kunde inte vara bättre.
Men, som så ofta förr så blir jobbet en besvikelse och det är något som inte står helt rätt till med huset.
Tapeter ramlar ner oavsett hur mycket klister Frank tar på exempelvis, och det finns en underlig dörr på vinden.
Mellan jobbet och huset, är Frank på väg att mista förståndet eller är det något eller någon i huset tillsammans med familjen?
Tydligt är att vad det än må röra sig om så står inte saker rätt till i det stora huset.
Frank ringer dit Allan (Johannes Brost) som med sin kunskap om det ockulta och övernaturliga kanske kan reda ut begreppen lite.
Men kommer det underliga att sluta eller lägga i en högre växel?

Besökarna är ju såklart, som man kanske kan räkna ut av storyn, något av en svensk Amityville Horror (S. Rosenberg 1979), men att storyn är lyft ifrån denna guldrulle stör inte nämnvärt.
För det första så gjordes den ju innan varenda film blev en reboot på en klassiker eller en remake av något guldkorn.
För det andra så är det som jag skrev i inledningen av denna text en svensk skräckfilm som fungerar och faktiskt har scener som skrämmer.
I unga år när jag såg Besökarna första gången ärrade en scen mig för all framtid.
När jag nu i vuxen ålder åkte hem med bussen en sen kväll såg jag samma scen spelas upp framför ögonen på mig, och dog på fläcken.
Jag såg en skugga gå förbi ett vindsfönster i ett hus jag åkte förbi och mitt hjärta stannade prick direkt.
Tack för den konstanta mardrömmen du i huset och herr Ersgård.
Men å andra sidan, varför kolla på skräckrullar om man inte vill bli skrämd?

Besökarna haltar stundtals när det kommer till dialogen som kan kännas lite yxig och lider av att den känns som att den är pålagd i efterhand.
Men manuset känns relativt välskrivet ändå, och är inte bara en kopia på en kopia på en kopia som man så ofta ser dessa dagar.
Johannes Brost funkar bra som den underlige och smått hetsige Allan, och både Bergqvist och Endré känns bra i sina respektive roller.
Man märker att båda är dramaskådespelare egentligen.
Barnen kanske inte utmärker sig som Oscarsmaterial, men det är inget som stör helheten på filmen som tur är.
Stämningen på filmen, den där krypande känslan räddar upp det som kanske annars skulle kunna blivit en bit ost i ansiktet på tittaren.
Vi slipper de för mig så hatade "hoppa-till"-effekterna och de plötsliga höga ljuden som bara är ett simpelt sätt att skrämma i nyare skräckrullar.
Att kunna skapa en jobbig och krypande känsla utan dessa fulknep tyder på kvalité enligt mig.
Varje film som funkar utan de där helt onödiga hoppa till-scenerna förtjänar att jag lyfter på min skräcknördhatt.

Svensk film blir ofta bespottad för att den känns lite pajig, eller att folk anser att det bara är Bergman-draman eller snutrullar som typ Beck och liknande.
Men det finns mycket bra däremellan som man ibland glömmer bort.
Visst, Besökarna är inte topp 5 bästa skräckfilmer någonsin gjorda, men den är helt klart underhållande.
Det är kul att se en svensk film som får håret på armarna att resa på sig av den sortens obehag man vill känna när man ser en sådan här film.
Man har lärt sig Kjell Bergqvist genom åren, men Besökarna gjordes innan han cementerade fast hur han spelar karaktärer... även om lite skiner igenom redan här.
Enligt mig håller Besökarna såhär 26 år senare en bra nivå och tidens tand har inte naggat så illa på filmremsan ändå.
Slutet är fortfarande inte helt till belåtenhet, men det var det inte första gången man såg filmen heller så det är ett gammalt bekymmer.
Men överlag tycker jag Besökarna fyller sin funktion även 2014, och den där jävla scenen med vindsfönstret får mig fortfarande att vilja krypa ur mitt eget skinn.
Ärrad för livet som sagt.


 
.

Brainscan (1994)

Title: Brainscan
Year: 1994
Dir: John Flynn
Review: M Original
***

Har snuddat vid ämnet ett par gånger innan, när man återvänder till en film man såg ofta förr.
Kan sluta i katastrof, eller så är den lika bra eller bättre till och med än vad man minns.
Alltid ett vågspel för oss filmnördar, den ack så skrämmande returresan till en gammal bekant.
Sen är det ju ingen större hemlighet att jag inte är något jättefan av skräckfilmer från 90 och framåt.
Den sista knivsudden magi var som bortblåst 1993, och Brainscan är från 1994, så jag var orolig för att såhär 20 år senare återvända till Brainscan.
En del av tveksamheten låg ju också i att Brainscan, precis som Lawnmower Man (B. Leonard 1992) handlar om dataspel, och Lawnmower Man har ju inte åldrats bra... om den ens egentligen var bra från början.
Nu är inte Brainscan fullt lika beroende av effekter som Lawnmower Man, och undgår därför den fruktansvärda effektomeletten, även om det finns en del ost.

Brainscan handlar om den missförstådda, ensamme, skräckpeppade fönsterfluktaren Michael (Edward Furlong) som  letar efter nästa nya skräckupplevelse.
Vare sig det gäller film eller datorspel så tycker han att det mesta känns lamt, innan han får tipset av sin kompis Kyle (Jamie Marsh) att testa det nya fräcka spelet Brainscan.
Efter en snabb testomgång förstår han att det här är något helt nytt och kanske kan stilla hans törst, så han lägger en order på hela spelet.
Efter första spelomgången är han helt fast och hetsar på Kyle om hur bra det var.
Spelet har sin utgångspunkt i ett mord, där spelaren ser genom mördarens ögon och ska göra allt för att mörda och sedan undkomma att åka fast.
Svettig och mjölkstinn spelas första cd'n klart, allt medan det uppdagas att en man dödats i staden.
Michael misstänker att spelet kanske runnit över i verkligheten, och den tuppkamsfriserade Trickster (T. Ryder Smith) dyker upp lite överallt.
Men hur gör man för att stoppa ett dataspel?
Polisen Hayden (Frank Langella) drar åt snaran runt Michael medan Michales fönsterfluktkärlek Kimberly (Amy Hargreaves) försöker komma honom in på livet.
Gränsen mellan spelet och verkligheten blir allt tunnare.

1994 hade jag långt hår, inget skägg och var kanske något smalare än idag.
Tjugo år senare har jag rakat huvud, skägg och några extra pannor i magtrakten.
Det som inte ändrat sig sen dess är dock mitt filmöga, det har varit konstant.
Men som jag skrev i inledningen av denna recension är ju 90-talet ett mörkt kapitel för skräckgenren och nej, Brainscan har inte åldrats jättebra.
Storyn känns ganska frisk fortfarande med det där gränslandet mellan fantasi och verklighet som flyter ihop, och man inte riktigt vet in eller ut.
Men, nej... effekterna känns lite ostiga, och framförallt har ju Edward Furlong aldrig varit en bra skådespelare.
Han sänker betyget på Terminator 2 (J. Cameron 1991) och han är riktigt lökig även i denna.
Snedluggen vajar i vinden och målbrottet sitter där det alltid förväntas, och trovärdigheten är lika med tuggummi.
Hade det varit någon annan som axlat rollen hade filmens betyg kanske varit lite högre, för när någon smygtittar ner i handflatan för att fuskläsa manus blir det ganska platt.
Att läsa att han fick 350000 dollar för rollen gör ju inget gladare heller direkt.

Det är väldigt tydligt när filmen är gjord, tyvärr.
För ibland blir den tydliga tidsandan inte positiv, främst när det gäller 90-talet.
Flanellskjortor knutna runt midjan, pagefrisyrer, trasiga jeans, yo duuuuude, rutten musik och dåliga dataeffekter om dyker upp lite titt som tätt för det var det senaste hippa.
Sensmoralen känns ju också lite unken, att alla dessa otäcka spel och filmer kan skapa psykopater.
Men det är ju en dammig åsikt vi nog aldrig kommer bli kvitt.
90-talsfilmerna har i många fall någon slags blöt filt av oskön nostalgi över sig, till skillnad från 80-talsrullarna.
Visst, båda sorterna är ganska tidsbundna med hur de ser ut, men 80-talarna är inte lika unkna.
Kan vara för att jag spenderade mina tonår i denna osnygga period och inte känner samma mjukglasskänsla över höga jeans och cykelbyxor som för mina barnår med 80-talets pastellfärgade shorts och skateboards.
Men Brainscan har sina positiva sidor med, och tål att se lite då och då när man känner att man vill minnas 90-talets vidriga mode och se en skaplig story.
Men, ska man se bättre filmer med lite liknande tema så rekommenderar jag hellre Videodrome (D. Cronenberg 1983) och 976-Evil (R. Englund 1988).
Båda är bättre filmer med både bättre story och skådespel.
Men Brainscan är inte genomusel, och jag minns tillbaka på en tid i mitt liv då jag upptäckte mycket filmer när jag ser den.
Så den tjänar ett nostalgiskt syfte på ett sätt, och får mig att minnas den blöta unkna filten på ett annat sätt.

Trick Or Treat (1986)

Title: Trick Or Treat
Year: 1986
Dir: Charles Martin Smith
Review: M Original
***

Alla som någonsin korsat min väg vet eller borde ha märkt att det finns några saker jag dyrkar mer än annat.
Hårdrock, skräckfilm och 80-talet är tre av de sakerna, och här får jag min kopp med gött fylld till bredden.
Lägg till en skål nypoppade och en kall läsk och jag behöver inte mycket mer för att känna mig nöjd.
Komponenterna tillsammans gör ju att man för en stund kan stänga ute samhället som pågår utanför fönstret.
Luta sig tillbaka i sin nedsuttna soffa, fästa blicken på tv'n, trycka play och sen äta popcorn med hela ansiktet.
Lika mycket som jag gillar dessa nämnda saker, lika illa tycker jag ju om moralpaniken kring sagda saker.
Vem kan glömma Studio S, rättegången mot Judas Priest eller hetsen mot Marilyn Manson på senare år?
Manson hör inte till artisterna jag lyssnar på, men man kände för honom när snaran drogs åt och han beskylldes för otalet saker han hade noll med att göra.
Skräckfilm och hårdrock har varit öppna mål för folk att skjuta mot när de vill sticka kniven i ett "problem".
Sen att det är just moralpanik utan substans tycks folk inte bry sig om.
Fakta och bevis står inte heller så högt i kurs hos dessa "moralens riddare".
Headbangers och våld på film skapar inte problemen i samhället, kan vi enas om det en gång för alla?

Eddie (Mark Price) är en utstött hårdrockare som får skit av sina skolkamrater till daglig dags.
Hans enda flykt undan detta finns i hårdrockaren Sammi Currs musik och texter.
Eddie skriver brev till sin idol och ser fram emot den stundande konserten.
Men när Sammis konsert ställs in och han dessutom dör i en brand vänds Eddies värld upp och ner.
Han söker tröst hos DJ:n Nuke (Gene Simmons), och en diskussion om Sammi Curr startar.
Då fiskar Nuke upp den enda existerande kopian av Currs osläppta album.
När Eddie senare hamnar i klistret med mobbaren Tim (Doug Savant) börjar sedan det osläppta albumet att ge förslag till Eddie, och det handlar inte om att vända andra kinden till direkt.
Med stöd av sin döda rockhjälte bestämmer sig Eddie för att slå tillbaka.
Men, som man lärt sig genom historien så kommer ju alla tips med en prislapp...

Trick Or Treat är en stänkare, något annat kan man inte säga.
Alla gorehounds där ute kan klaga på att det inte är så mycket våld i filmen, men för egen del är det okej.
Det vägs upp av den sköna 80-talslooken på allt, hårdrocken och att Ozzy dyker upp i rollen som en moralist.
Även den juckskrevade långtungan Gene Simmons är ju med, som redan nämnt är.
Ingen av dessa musikanter gör några större roller, men kul ändå då båda har fått utstå kritik i verkliga livet för sitt leverne och sin musik.
Filmens moralkakor är plockade direkt ur verkligheten, och hela filmen är ju som en mardröm för de som på allvar tror att musik skapar galningar.
Att då med hjälp av så kallad backmasking kunna åkalla mörkrets makter för att göra illdåd.
Humbug säger vi med en hjärna, realitet säger de som ser en satanistisk sammansvärjning i varje gathörn.

Det känns som att Trick Or Treat har varit lite bortglömd under åren, men nu återfinns den på bland annat Netflix i sin helhet.
Den hör kanske inte till toppskiktet av sköna 80-talsfilmer, men den är mil ifrån bottenskrapet av filmer man sett genom åren.
Den har en annorlunda ingångspunkt med hårdrocksvinklingen, skådespeleriet känns helt okej och som nämnt är det kul att både Gene och Ozzy dyker upp i småroller.
Är ingen supervåldsam film eller till bredden fylld av effekter, utan bara en skön skräckrulle man vill stoppa nyllet fullt av godsaker när man ser.
Men, som nämnts redan... man känner ju ilskan krypa ut med ryggraden när man tänker på alla dumheter som loskats ut över film och musikvärlden av tankelösa nötter.
Men för att hålla blodtrycket på en sund nivå får man försöka att inte tänka på det utan bara njuta av 80-talsstänkaren man ögnar.
Smek på dig skinnbrallorna, puffa upp frisyren tills naturen ger dig en örfil för du freonat ner halva världen och greppa närmsta mikrofon och sparka stjärt med Trick Or Treat.

The Sacrament (2013)

Title: The Sacrament
Year: 2013
Dir: Ti West
Review: M Original
***

Recensionen innehåller några SPOILERS.

Först lärde man känna Vice som en rätt douchebagig hipsterblaska.
Putslustiga artiklar som do's/don'ts, skivrecensioner och annat.
Ibland blänkte det till och någon intressant artikel dök upp, men oftast var det ganska ointressant trots allt.
Sen började de göra dokumentärer, och det var då det lossnade för min del.
Några av dokumentärerna har varit riktigt bra och intressanta.
De finns med ett enkelt knapptryck att beskåda lite överallt på internet.
Med The Sacrament har du nu gett sig in i filmbranschen också.

Filmen gör avstamp i när Patrick (Kentucker Audley) som är modefotograf ska resa för att hälsa på sin syster som lämnat landet för att bosätta sig i något som kallas Eden Parish.
Vice-journalisten Sam (A.J Bowen) och fotografen Jake (Joe Swanberg) ser möjligheten till en ny dokumentär så de åker med.
Väl på plats blir de först ganska bryskt bemötta av beväpnade vakter, men när de sedan träffar systern Caroline (Amy Seimetz) blir stämningen genast bättre.
Eden Parish är ett litet samhälle med goda kristna som tröttnat på omvärldens plågor och vill starta ett nytt samhälle.
Det nya samhället leds av den karismatiske "Father" (Gene Jones).
Under en intervju med Father försöker Sam få lite svar på vad samhället går ut på, men ovilja mot media gör att de flesta frågor mest besvaras med luddiga svar eller motfrågor.
Vice-anställda och journalister som de är börjar Sam och Jake snoka runt lite i det till synes perfekta samhället.
Patrick går inte att hitta, och det verkar som att den välpolerade ytan döljer en hel del oklarheter.

The Sacrement är filmad som rätt många nyare skräckfilmer.
Det är dokumentärt med handhållen kamera, vilket jag brukar få lite allergiutslag av allt som oftast.
Men Vice-twisten på storyn gör att det ändå känns rätt bra, och faktiskt funkar skapligt.
Det finns ju andra exempel när det är "dokumentärer" som man sägs titta på där det bara är fånigt och inte har en sekund verklighetskänsla.
Med tanke på de ibland rätt riskfyllda dokumentärerna Vice gjort innan skulle denna inte vara helt för otrolig att denna skulle kunna komma.
Vem kan glömma dokumentären Vice gjorde om de som bor i avloppstunnlarna i Bogota exempelvis?
Men ska inte överdriva verklighetskänslan i The Sacrement, för helt genuint känns det inte även om den är bättre än andra liknande filmer.
Skådespeleriet hjälper dock till, för det är ganska bra överlag och ingen känns malplacerad i sin roll.
Men det främsta jag tänker på och ler förnöjt åt är... man slipper alla jump scares genom hela filmen.
Musiken är ganska sparsmakad med, och inte en enda jump scare så långt det gudfruktiga ögat ser.
Tack så mycket för det, för det hade förstört mycket av det obehag som man stundtals får i filmen.

Storyn känns ju helt klart igen om man någonsin läst en enda mening om Jim Jones och Peoples Temple från 70-talet.
Någon på filmsidan imdb.com sade det jag tänkte under filmen, att det känns som en film för de som var för unga för att minnas Jonestown.
Inget ont i det, för filmen är välgjord och den verkliga storyn om Jim Jones är intressant så man kan hoppas att någon läser vidare i ämnet när filmen väl är slut.
Nu är The Sacrement såklart inte en historiskt korrekt återberättelse av den historien, men kraftigt influerad.
Vet att jag under min ungdom såg en annan film där People's Temple-historien berättades, men kan för allt i världen inte minnas vad den hette.
En sekvens i filmen är samplad i början låten Carnage In The Temple Of The Damned av bandet Deicide.  
Lyckan var såklart total för nörden i mig när jag såg filmen och kände igen samplingen.

Är The Sacrement en bra film?
Jodå, den är helt klart godkänd, mycket tack vare skådespeleriet.
Hade jag inte läst om den kristna tokstollen Jim Jones så pass mycket som man ändå gjort hade jag nog tyckt filmen varit ännu bättre och intressantare.
Nu var de ju lite så att man kände igen händelseförloppet så kom ju inga direkta överraskningar ändå.
Men, man ska inte klaga för det är skapligt välgjort, inga jump scares (det bästa!) och som sagt bra skådespelare som gör sina roller rättvisa.
Man kanske hade kunnat önska mer karaktärsutveckling, men å andra sidan ska det vara en dokumentär gjord under en väldigt kort tid.
Överlag en helt okej film som skiljer sig rätt mycket från nutidens skräckrullar i att det är inte mycket våld, återigen INGA jump scares och storyn känns ganska annorlunda.
Tål att ses och för en surkart som mig så höjdes inte pulsen av ilska en enda gång.
Det mina vänner är ett betyg gott som något.