Besökarna (1988)

Title: Besökarna
Year: 1988
Dir: Joakim Ersgård
Review: M Original
***

Innan Kjell Bergqvist blev du och jag med hela svenska folket och surmulet kuskade runt i Asien och var salongsljummen spelade han in Besökarna.
Innan han med blonda slingor gick i trög klinch med den våldtäktsdömde Tom Hjelte spelade han Frank i sagda film.
En svensk skräckrulle som de facto inte är så risig som man kanske skulle kunna tro.
Med den genomruttna Psalm 21 (F. Hiller 2009) i relativt färskt minne blir ju återbesöket till Besökarna ett friskt blad i den gråsura salladsbuffén som svensk skräck tyvärr kan vara.
Vem kan glömma lågvattenmärket Frostbiten (An. Banke 2006) och det redan nämna stolpillret Psalm 21?
Svensk skräck har inte alltid mått bra...
Men, innan "Kjelle" laxkostymade sig in i dumheterna i tv3, spelade samma figur i varenda film och solstunget vankade omkring på fyllan gjorde han något av en svensk klassiker som satte djupa spår i mig som yngling.

Filmen handlar om Frank (Kjell Bergqvist) som med sin fru Sara (Lena Endré) och sina två barn flyttar ut på landet.
Frank ska via sitt jobb som reklamare göra vad han ser som jordens affär.
Ny bil och nytt hus, livet kunde inte vara bättre.
Men, som så ofta förr så blir jobbet en besvikelse och det är något som inte står helt rätt till med huset.
Tapeter ramlar ner oavsett hur mycket klister Frank tar på exempelvis, och det finns en underlig dörr på vinden.
Mellan jobbet och huset, är Frank på väg att mista förståndet eller är det något eller någon i huset tillsammans med familjen?
Tydligt är att vad det än må röra sig om så står inte saker rätt till i det stora huset.
Frank ringer dit Allan (Johannes Brost) som med sin kunskap om det ockulta och övernaturliga kanske kan reda ut begreppen lite.
Men kommer det underliga att sluta eller lägga i en högre växel?

Besökarna är ju såklart, som man kanske kan räkna ut av storyn, något av en svensk Amityville Horror (S. Rosenberg 1979), men att storyn är lyft ifrån denna guldrulle stör inte nämnvärt.
För det första så gjordes den ju innan varenda film blev en reboot på en klassiker eller en remake av något guldkorn.
För det andra så är det som jag skrev i inledningen av denna text en svensk skräckfilm som fungerar och faktiskt har scener som skrämmer.
I unga år när jag såg Besökarna första gången ärrade en scen mig för all framtid.
När jag nu i vuxen ålder åkte hem med bussen en sen kväll såg jag samma scen spelas upp framför ögonen på mig, och dog på fläcken.
Jag såg en skugga gå förbi ett vindsfönster i ett hus jag åkte förbi och mitt hjärta stannade prick direkt.
Tack för den konstanta mardrömmen du i huset och herr Ersgård.
Men å andra sidan, varför kolla på skräckrullar om man inte vill bli skrämd?

Besökarna haltar stundtals när det kommer till dialogen som kan kännas lite yxig och lider av att den känns som att den är pålagd i efterhand.
Men manuset känns relativt välskrivet ändå, och är inte bara en kopia på en kopia på en kopia som man så ofta ser dessa dagar.
Johannes Brost funkar bra som den underlige och smått hetsige Allan, och både Bergqvist och Endré känns bra i sina respektive roller.
Man märker att båda är dramaskådespelare egentligen.
Barnen kanske inte utmärker sig som Oscarsmaterial, men det är inget som stör helheten på filmen som tur är.
Stämningen på filmen, den där krypande känslan räddar upp det som kanske annars skulle kunna blivit en bit ost i ansiktet på tittaren.
Vi slipper de för mig så hatade "hoppa-till"-effekterna och de plötsliga höga ljuden som bara är ett simpelt sätt att skrämma i nyare skräckrullar.
Att kunna skapa en jobbig och krypande känsla utan dessa fulknep tyder på kvalité enligt mig.
Varje film som funkar utan de där helt onödiga hoppa till-scenerna förtjänar att jag lyfter på min skräcknördhatt.

Svensk film blir ofta bespottad för att den känns lite pajig, eller att folk anser att det bara är Bergman-draman eller snutrullar som typ Beck och liknande.
Men det finns mycket bra däremellan som man ibland glömmer bort.
Visst, Besökarna är inte topp 5 bästa skräckfilmer någonsin gjorda, men den är helt klart underhållande.
Det är kul att se en svensk film som får håret på armarna att resa på sig av den sortens obehag man vill känna när man ser en sådan här film.
Man har lärt sig Kjell Bergqvist genom åren, men Besökarna gjordes innan han cementerade fast hur han spelar karaktärer... även om lite skiner igenom redan här.
Enligt mig håller Besökarna såhär 26 år senare en bra nivå och tidens tand har inte naggat så illa på filmremsan ändå.
Slutet är fortfarande inte helt till belåtenhet, men det var det inte första gången man såg filmen heller så det är ett gammalt bekymmer.
Men överlag tycker jag Besökarna fyller sin funktion även 2014, och den där jävla scenen med vindsfönstret får mig fortfarande att vilja krypa ur mitt eget skinn.
Ärrad för livet som sagt.


 
.

Brainscan (1994)

Title: Brainscan
Year: 1994
Dir: John Flynn
Review: M Original
***

Har snuddat vid ämnet ett par gånger innan, när man återvänder till en film man såg ofta förr.
Kan sluta i katastrof, eller så är den lika bra eller bättre till och med än vad man minns.
Alltid ett vågspel för oss filmnördar, den ack så skrämmande returresan till en gammal bekant.
Sen är det ju ingen större hemlighet att jag inte är något jättefan av skräckfilmer från 90 och framåt.
Den sista knivsudden magi var som bortblåst 1993, och Brainscan är från 1994, så jag var orolig för att såhär 20 år senare återvända till Brainscan.
En del av tveksamheten låg ju också i att Brainscan, precis som Lawnmower Man (B. Leonard 1992) handlar om dataspel, och Lawnmower Man har ju inte åldrats bra... om den ens egentligen var bra från början.
Nu är inte Brainscan fullt lika beroende av effekter som Lawnmower Man, och undgår därför den fruktansvärda effektomeletten, även om det finns en del ost.

Brainscan handlar om den missförstådda, ensamme, skräckpeppade fönsterfluktaren Michael (Edward Furlong) som  letar efter nästa nya skräckupplevelse.
Vare sig det gäller film eller datorspel så tycker han att det mesta känns lamt, innan han får tipset av sin kompis Kyle (Jamie Marsh) att testa det nya fräcka spelet Brainscan.
Efter en snabb testomgång förstår han att det här är något helt nytt och kanske kan stilla hans törst, så han lägger en order på hela spelet.
Efter första spelomgången är han helt fast och hetsar på Kyle om hur bra det var.
Spelet har sin utgångspunkt i ett mord, där spelaren ser genom mördarens ögon och ska göra allt för att mörda och sedan undkomma att åka fast.
Svettig och mjölkstinn spelas första cd'n klart, allt medan det uppdagas att en man dödats i staden.
Michael misstänker att spelet kanske runnit över i verkligheten, och den tuppkamsfriserade Trickster (T. Ryder Smith) dyker upp lite överallt.
Men hur gör man för att stoppa ett dataspel?
Polisen Hayden (Frank Langella) drar åt snaran runt Michael medan Michales fönsterfluktkärlek Kimberly (Amy Hargreaves) försöker komma honom in på livet.
Gränsen mellan spelet och verkligheten blir allt tunnare.

1994 hade jag långt hår, inget skägg och var kanske något smalare än idag.
Tjugo år senare har jag rakat huvud, skägg och några extra pannor i magtrakten.
Det som inte ändrat sig sen dess är dock mitt filmöga, det har varit konstant.
Men som jag skrev i inledningen av denna recension är ju 90-talet ett mörkt kapitel för skräckgenren och nej, Brainscan har inte åldrats jättebra.
Storyn känns ganska frisk fortfarande med det där gränslandet mellan fantasi och verklighet som flyter ihop, och man inte riktigt vet in eller ut.
Men, nej... effekterna känns lite ostiga, och framförallt har ju Edward Furlong aldrig varit en bra skådespelare.
Han sänker betyget på Terminator 2 (J. Cameron 1991) och han är riktigt lökig även i denna.
Snedluggen vajar i vinden och målbrottet sitter där det alltid förväntas, och trovärdigheten är lika med tuggummi.
Hade det varit någon annan som axlat rollen hade filmens betyg kanske varit lite högre, för när någon smygtittar ner i handflatan för att fuskläsa manus blir det ganska platt.
Att läsa att han fick 350000 dollar för rollen gör ju inget gladare heller direkt.

Det är väldigt tydligt när filmen är gjord, tyvärr.
För ibland blir den tydliga tidsandan inte positiv, främst när det gäller 90-talet.
Flanellskjortor knutna runt midjan, pagefrisyrer, trasiga jeans, yo duuuuude, rutten musik och dåliga dataeffekter om dyker upp lite titt som tätt för det var det senaste hippa.
Sensmoralen känns ju också lite unken, att alla dessa otäcka spel och filmer kan skapa psykopater.
Men det är ju en dammig åsikt vi nog aldrig kommer bli kvitt.
90-talsfilmerna har i många fall någon slags blöt filt av oskön nostalgi över sig, till skillnad från 80-talsrullarna.
Visst, båda sorterna är ganska tidsbundna med hur de ser ut, men 80-talarna är inte lika unkna.
Kan vara för att jag spenderade mina tonår i denna osnygga period och inte känner samma mjukglasskänsla över höga jeans och cykelbyxor som för mina barnår med 80-talets pastellfärgade shorts och skateboards.
Men Brainscan har sina positiva sidor med, och tål att se lite då och då när man känner att man vill minnas 90-talets vidriga mode och se en skaplig story.
Men, ska man se bättre filmer med lite liknande tema så rekommenderar jag hellre Videodrome (D. Cronenberg 1983) och 976-Evil (R. Englund 1988).
Båda är bättre filmer med både bättre story och skådespel.
Men Brainscan är inte genomusel, och jag minns tillbaka på en tid i mitt liv då jag upptäckte mycket filmer när jag ser den.
Så den tjänar ett nostalgiskt syfte på ett sätt, och får mig att minnas den blöta unkna filten på ett annat sätt.

Trick Or Treat (1986)

Title: Trick Or Treat
Year: 1986
Dir: Charles Martin Smith
Review: M Original
***

Alla som någonsin korsat min väg vet eller borde ha märkt att det finns några saker jag dyrkar mer än annat.
Hårdrock, skräckfilm och 80-talet är tre av de sakerna, och här får jag min kopp med gött fylld till bredden.
Lägg till en skål nypoppade och en kall läsk och jag behöver inte mycket mer för att känna mig nöjd.
Komponenterna tillsammans gör ju att man för en stund kan stänga ute samhället som pågår utanför fönstret.
Luta sig tillbaka i sin nedsuttna soffa, fästa blicken på tv'n, trycka play och sen äta popcorn med hela ansiktet.
Lika mycket som jag gillar dessa nämnda saker, lika illa tycker jag ju om moralpaniken kring sagda saker.
Vem kan glömma Studio S, rättegången mot Judas Priest eller hetsen mot Marilyn Manson på senare år?
Manson hör inte till artisterna jag lyssnar på, men man kände för honom när snaran drogs åt och han beskylldes för otalet saker han hade noll med att göra.
Skräckfilm och hårdrock har varit öppna mål för folk att skjuta mot när de vill sticka kniven i ett "problem".
Sen att det är just moralpanik utan substans tycks folk inte bry sig om.
Fakta och bevis står inte heller så högt i kurs hos dessa "moralens riddare".
Headbangers och våld på film skapar inte problemen i samhället, kan vi enas om det en gång för alla?

Eddie (Mark Price) är en utstött hårdrockare som får skit av sina skolkamrater till daglig dags.
Hans enda flykt undan detta finns i hårdrockaren Sammi Currs musik och texter.
Eddie skriver brev till sin idol och ser fram emot den stundande konserten.
Men när Sammis konsert ställs in och han dessutom dör i en brand vänds Eddies värld upp och ner.
Han söker tröst hos DJ:n Nuke (Gene Simmons), och en diskussion om Sammi Curr startar.
Då fiskar Nuke upp den enda existerande kopian av Currs osläppta album.
När Eddie senare hamnar i klistret med mobbaren Tim (Doug Savant) börjar sedan det osläppta albumet att ge förslag till Eddie, och det handlar inte om att vända andra kinden till direkt.
Med stöd av sin döda rockhjälte bestämmer sig Eddie för att slå tillbaka.
Men, som man lärt sig genom historien så kommer ju alla tips med en prislapp...

Trick Or Treat är en stänkare, något annat kan man inte säga.
Alla gorehounds där ute kan klaga på att det inte är så mycket våld i filmen, men för egen del är det okej.
Det vägs upp av den sköna 80-talslooken på allt, hårdrocken och att Ozzy dyker upp i rollen som en moralist.
Även den juckskrevade långtungan Gene Simmons är ju med, som redan nämnt är.
Ingen av dessa musikanter gör några större roller, men kul ändå då båda har fått utstå kritik i verkliga livet för sitt leverne och sin musik.
Filmens moralkakor är plockade direkt ur verkligheten, och hela filmen är ju som en mardröm för de som på allvar tror att musik skapar galningar.
Att då med hjälp av så kallad backmasking kunna åkalla mörkrets makter för att göra illdåd.
Humbug säger vi med en hjärna, realitet säger de som ser en satanistisk sammansvärjning i varje gathörn.

Det känns som att Trick Or Treat har varit lite bortglömd under åren, men nu återfinns den på bland annat Netflix i sin helhet.
Den hör kanske inte till toppskiktet av sköna 80-talsfilmer, men den är mil ifrån bottenskrapet av filmer man sett genom åren.
Den har en annorlunda ingångspunkt med hårdrocksvinklingen, skådespeleriet känns helt okej och som nämnt är det kul att både Gene och Ozzy dyker upp i småroller.
Är ingen supervåldsam film eller till bredden fylld av effekter, utan bara en skön skräckrulle man vill stoppa nyllet fullt av godsaker när man ser.
Men, som nämnts redan... man känner ju ilskan krypa ut med ryggraden när man tänker på alla dumheter som loskats ut över film och musikvärlden av tankelösa nötter.
Men för att hålla blodtrycket på en sund nivå får man försöka att inte tänka på det utan bara njuta av 80-talsstänkaren man ögnar.
Smek på dig skinnbrallorna, puffa upp frisyren tills naturen ger dig en örfil för du freonat ner halva världen och greppa närmsta mikrofon och sparka stjärt med Trick Or Treat.

The Sacrament (2013)

Title: The Sacrament
Year: 2013
Dir: Ti West
Review: M Original
***

Recensionen innehåller några SPOILERS.

Först lärde man känna Vice som en rätt douchebagig hipsterblaska.
Putslustiga artiklar som do's/don'ts, skivrecensioner och annat.
Ibland blänkte det till och någon intressant artikel dök upp, men oftast var det ganska ointressant trots allt.
Sen började de göra dokumentärer, och det var då det lossnade för min del.
Några av dokumentärerna har varit riktigt bra och intressanta.
De finns med ett enkelt knapptryck att beskåda lite överallt på internet.
Med The Sacrament har du nu gett sig in i filmbranschen också.

Filmen gör avstamp i när Patrick (Kentucker Audley) som är modefotograf ska resa för att hälsa på sin syster som lämnat landet för att bosätta sig i något som kallas Eden Parish.
Vice-journalisten Sam (A.J Bowen) och fotografen Jake (Joe Swanberg) ser möjligheten till en ny dokumentär så de åker med.
Väl på plats blir de först ganska bryskt bemötta av beväpnade vakter, men när de sedan träffar systern Caroline (Amy Seimetz) blir stämningen genast bättre.
Eden Parish är ett litet samhälle med goda kristna som tröttnat på omvärldens plågor och vill starta ett nytt samhälle.
Det nya samhället leds av den karismatiske "Father" (Gene Jones).
Under en intervju med Father försöker Sam få lite svar på vad samhället går ut på, men ovilja mot media gör att de flesta frågor mest besvaras med luddiga svar eller motfrågor.
Vice-anställda och journalister som de är börjar Sam och Jake snoka runt lite i det till synes perfekta samhället.
Patrick går inte att hitta, och det verkar som att den välpolerade ytan döljer en hel del oklarheter.

The Sacrement är filmad som rätt många nyare skräckfilmer.
Det är dokumentärt med handhållen kamera, vilket jag brukar få lite allergiutslag av allt som oftast.
Men Vice-twisten på storyn gör att det ändå känns rätt bra, och faktiskt funkar skapligt.
Det finns ju andra exempel när det är "dokumentärer" som man sägs titta på där det bara är fånigt och inte har en sekund verklighetskänsla.
Med tanke på de ibland rätt riskfyllda dokumentärerna Vice gjort innan skulle denna inte vara helt för otrolig att denna skulle kunna komma.
Vem kan glömma dokumentären Vice gjorde om de som bor i avloppstunnlarna i Bogota exempelvis?
Men ska inte överdriva verklighetskänslan i The Sacrement, för helt genuint känns det inte även om den är bättre än andra liknande filmer.
Skådespeleriet hjälper dock till, för det är ganska bra överlag och ingen känns malplacerad i sin roll.
Men det främsta jag tänker på och ler förnöjt åt är... man slipper alla jump scares genom hela filmen.
Musiken är ganska sparsmakad med, och inte en enda jump scare så långt det gudfruktiga ögat ser.
Tack så mycket för det, för det hade förstört mycket av det obehag som man stundtals får i filmen.

Storyn känns ju helt klart igen om man någonsin läst en enda mening om Jim Jones och Peoples Temple från 70-talet.
Någon på filmsidan imdb.com sade det jag tänkte under filmen, att det känns som en film för de som var för unga för att minnas Jonestown.
Inget ont i det, för filmen är välgjord och den verkliga storyn om Jim Jones är intressant så man kan hoppas att någon läser vidare i ämnet när filmen väl är slut.
Nu är The Sacrement såklart inte en historiskt korrekt återberättelse av den historien, men kraftigt influerad.
Vet att jag under min ungdom såg en annan film där People's Temple-historien berättades, men kan för allt i världen inte minnas vad den hette.
En sekvens i filmen är samplad i början låten Carnage In The Temple Of The Damned av bandet Deicide.  
Lyckan var såklart total för nörden i mig när jag såg filmen och kände igen samplingen.

Är The Sacrement en bra film?
Jodå, den är helt klart godkänd, mycket tack vare skådespeleriet.
Hade jag inte läst om den kristna tokstollen Jim Jones så pass mycket som man ändå gjort hade jag nog tyckt filmen varit ännu bättre och intressantare.
Nu var de ju lite så att man kände igen händelseförloppet så kom ju inga direkta överraskningar ändå.
Men, man ska inte klaga för det är skapligt välgjort, inga jump scares (det bästa!) och som sagt bra skådespelare som gör sina roller rättvisa.
Man kanske hade kunnat önska mer karaktärsutveckling, men å andra sidan ska det vara en dokumentär gjord under en väldigt kort tid.
Överlag en helt okej film som skiljer sig rätt mycket från nutidens skräckrullar i att det är inte mycket våld, återigen INGA jump scares och storyn känns ganska annorlunda.
Tål att ses och för en surkart som mig så höjdes inte pulsen av ilska en enda gång.
Det mina vänner är ett betyg gott som något.

Eaten Alive! (1980)

Title: Eaten Alive!
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

Ah, Italien.. detta kulturrika land, detta matens himmelrike och filmparadis.
Man matade folk till tigrarna som underhållning och var tidiga med allskönes moderna bekvämligheter.
Varit där 2 gånger och det känns som alldeles för få gånger.
Därför är det väldigt skönt att kunna stoppa i en dvd i spelaren, och luta sig tillbaka och svepas iväg på det sköna italienska sättet.
För italienska rullar sveper verkligen iväg dig.. typ som om en våg av cement skulle komma rusande.
Det är skitigt, elakt, våldsamt och har ofta ett obehag över sig som man inte ser på film längre.
Kannibalgenren känns som att den inte hade kunnat skapas någon annanstans än i just Italien.
En snäv genre med ett fåtal rullar, däribland en av mina favoritfilmer Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980).

Eaten Alive handlar om Sheila (Janet Ågren) vars syster helt plötsligt slutat höra av sig.
När en filmrulle hittas på en död lönnmördare tänds en gnista av hopp.
På filmen syns förutom en hel del tortyr även Sheilas syster Diana (Paula Senatore).
Sheila, i sällskap av hennes nya bekantskap Mark Butler (Robert Kerman, som vi känner igen från Cannibal Holocaust... eller ni snuskhumrar kanske sett honom i någon av hans många horisontaldans-filmer) beger sig till Nya Guinea för att lokalisera systern.
Väl på plats hittar de systern, men hon bor hos sektledaren Jonas (Ivan Rassimov) som styr sina lärjungar med järnhand.
Att fly ifrån Jonas är en omöjlighet då det kryllar av kannibaler i närområdet.
Men Sheila och Mark är inte de som ger upp i första taget.

Erkännas ska direkt att det finns ingen kannibalfilm och i mångt och mycket ingen film överlag som kan mäta sig med Cannibal Holocaust.
Varken de efterföljande, eller samtida kannibalrullarna är lika skarpa eller har den politiska kritiken som Holocaust har.
Även utseendet och den dokumentära känslan på Holocaust är en nivå högre än mycket annat.
Men, Eaten Alive är underhållande ändå och man fnissar åt Jim Jones-nickningarna i Jonas-karaktären.
Jim Jones var sektledaren som 1978 förgiftade hela sin församling Guyanas djungler.
Innehåller såklart riktigt våld mot djur, även om det inte är lika illa som exempelvis sköldpaddsscenen i Cannibal Holocaust, men ändå så man vill hälla citron i ögonen en liten stund.
Mycket naket också, som sig bör när stämpeln är italiensk.
Det är ganska svårsmält och kannibalgenren är ju kanske inte den första skräckgenre man ska ge sig i kast med om man är nybörjare inom skräcken.

Eaten Alive är inget hafsverk, och har sina kvalitéer vilket gör att den är värd att se.
Skådespeleriet känns ganska bra, och inte ens dubbningen som brukar kunna vara det som drar ner betyget på italienska filmer är något direkt att orda om här.
Är som sagt inte en film du börjar med om du ska slå in dig in i skräckgenren, men när du känner dig luttrad kan du närma dig kannibalfilmerna.
För det är en annorlunda, obehaglig och ibland rent plågsam genre att utforska.
Vi får se vad Eli Roth kan bjuda på i sin kannibalfilm The Green Inferno, som kommer senare i år.
Vem vet, det kanske kan ska liv i de gamla gubbarna och få dem att styra upp lite nya framtida klassiker.
Både Lenzi och Deodato lever ju, så man kan ju alltid hoppas.
Känner du att har mage för det så rekommenderar jag Eaten Alive, för den är bra och håller sig i framkant av kannibalgenren.
Inte lika vass som Cannibal Holocaust, men ändå helt klart värd att sättas igång i dvd-spelaren då och då.

Howard The Duck (1986)

Title: Howard The Duck
Year: 1986
Dir: Willard Huyck
Review: M Original
***

1989 är jag 10 år gammal.
Lyckas på något sätt få låna Howard The Duck på VHS av en kamrat.
2009 ser jag om den efter att inte ha sett den på säkert 15 år, denna gång i sällskap av P Original.
Jag hade sagt innan hur ball filmen var, ja, jag använde ordet ball för det var precis så jag mindes den.
Spännande, kul, lite läskig och som sagt... ball.
Under filmens gång knorrar P Original otalet gånger, och helt plötsligt känner jag att stolen jag sitter i känns obekväm.
När filmens eftertexter börjar rulla hör jag att P Original av ren ilska över filmen osäkrar vapen in i sitt eget anlete.
Själv ser jag att mitt skinn krullat sig på kroppen av olust.
Nej, det var ett minne jag skulle ha låtit vara just ett minne.

Howard lyckas av en olyckshändelse träffas av en rymdstråle och slungas från sin planet till våran.
Rakt ner i Ohio i en gränd.
Han ramlar på Beverly (Lea Thompson) och efter att ha räddat henne och för att han är en ensam anka i en främmande värld får han följa med henne hem.
Howard berättar sin story, och Beverly, i tron om att hennes bekante Phil (Tim Robbins) är vetenskapsman, tar med sig Howard för att träffa honom för att kanske kunna skicka honom tillbaka till sin egen värld.
Phil visar sig dock jobba som vaktmästare på ett museum, och Howards resa hem är långt borta.
Några dagar senare träffar de professor Walter Jenning (Jeffrey Jones) som förklarar att Howard kommit till jorden av misstag.
En laser har råkat träffa hans planet och suga med sig honom genom världsrymden till jorden.
När de senare ska besöka Jennings i labbet för att försöka skicka hem Howard har en olycka varit framme, och denna gången är det inte en anka som råkat följa med lasern till jorden.

Välkänt faktum är att jag dyrkar och har en djupt nostalgisk känsla inför det mesta från 70 och 80-talet.
Såg Howard The Duck massvis med gånger när jag var yngre och tyckte den var riktigt bra.
Men.... den har inte åldrats med stil tyvärr.
Visst, effekterna är inte helt fel utan bitvis häftiga och Lea Thompson får fortfarande mitt hjärta att slå ett extra slag...
Men sen är det tyvärr stopp.
Howard är en irriterande douchebag, som de facto inte är särskilt kul eller fyndig när man ser rullen idag, bara irriterande.
De repliker som är menade att vara roliga är.. ja, hur ska man uttrycka det milt... inte särskilt kul helt enkelt.
Filmen känns ganska ansträngd, som att den försöker lite för mycket utan att lyckas.
George Lucas som var inblandad i filmen lovade dyrt och heligt att filmen efter 20 år skulle ses som ett mästerverk.
Tyvärr George misslyckades du inte bara kapitalt med del 1-3 i Star Wars-sagan, utan också som framtidsorakel.
Filmen klassas fortfarande som en stinker, och kommer fortfarande med på diverse listor över de sämsta filmerna någonsin gjorda.
Så långt kanske jag inte skulle gå, såg ju delar av Man Of Steel (Z. Snyder 2013) häromdagen... och det var en riktigt fruktansvärd film.
Men bra, det är denna rymdanksfilm absolut inte.

Det känns tråkigt att behöva skriva ner Howard The Duck, då jag dyrkade den när jag var yngre.
Men precis som med ett gammalt ex, man försöker minnas de goda stunderna, men när man väl sitter där så kommer avsmaken krypande.
Det är inte som det brukade vara, och det kan aldrig bli så igen.
Man ska bara låta det vara, lägga undan det på vinden och glömma bort vart man lagt det.
Känns som sagt väldigt tråkigt att en film jag tyckte var bra som ung i vuxen ålder är ett papercut i ögongloben.
Lea Thompson räddar upp filmen lite, eftersom man kan drömma sig bort till soldränkta stränder och kvällspromenader med henne.
I övrigt är Howard The Duck i nutiden inte värt besväret.
Tyckte du att den var bra när du var liten, kom ihåg den som ball och bra.. och låt filmen ligga kvar i sitt fodral.
Att se om den nu kan resultera i mordhot från dina kamrater likt det jag fick från P Original när eftertexterna rullade.
En 80-talare som inte levererar på 2000-talet.... tyvärr.

Shogun Assassin (1980)

Title: Shogun Assassin
Year: 1980
Dir: Robert Houston
Review: M Original
****

Kommer ihåg det så väl, jag och min pappa är i London på semester.
Vi har turistat och gått mil efter mil i denna metropol som London är.
Utöver turistandet så blev det en del filmköp, då Englands censur inte var lika strikt som Sveriges då.
Lämnade med kallsvettiga nervösa händer fram högen med filmer till hon i kassan på HMV.
Pappa fick sköta betalningen då det var 18-årsgräns på filmerna och jag inte uppnått ålder med flera år.
En av filmerna var Shogun Assassin.
Hade läst om den i någon filmtidning, och direkt fängslats av den helt briljanta framsidan.
"Meet the greatest team in the history of manslaughter".... bingo!
De höjda svärden, och barnet som tittar fram i sin vagn, hur skulle jag kunnat låta bli?
Väl hemma så fick jag precis vad jag ville ha, och mycket mer.

Storyn är lika klassisk som den är enkel.
Ogami är bödel för shogun, en sådan bödel som shogun räds, men som inte räds shogun.
När shogun börjar bli paranoid och kräver trohet och lojalitet från alla och envar hamnar Ogami på hans dåliga sida.
Ogamis fru mördas av ninjor och shogun kräver att han svär evig trohet eller begår harakiri tillsammans med sin son Daigoro.
Ogami väljer ett tredje alternativ och bestämmer sig för att sätta sig upp mot shogun, och far och son ger sig ut på en resa fylld av hämnd och våld.
Enkelt, rakt på sak och inga krusiduller.

Shogun Assassin är en ihopklippt version av delar i serien av filmerna Lone Wolf & Cub.
Det finns också en bokserie om 28 böcker, som filmerna baserats på.
Ny musik har lagts till i filmen, och även ett berättarspår av Daigoro, som följer med genom hela filmen.
Musiken är helt magnifik, och hör till bland mina absoluta favorit soundtracks.
Vet att det finns folk där ute som inte gillar Shogun Assassin just på grund av den nya musiken, och att det är en ihopklippning, men mig gör det inget.
Den version jag har av serien filmer är så fruktansvärt dåligt textad, så har tyvärr inte ens sett den.
Kan man hoppas på ett återsläpp med en bra textning månne?
Håller tummarna för det.

Shogun Assassin är en sådan film som det alltid är för länge sedan du såg.
Det slår mig varje gång jag ser den, att "varför ser jag inte den här oftare?"
Den är bra, välgjord, vacker (om man får använda sådana ord om våld... kanske kommer någon och tar mig i örat) och fylld till bredden med våldsamheter, som sig bör i en film som denna.
Ogami ser onödigt hård och sliten ut, och Daigoro är ett av de bästa filmbarnen i historien.
Scenen när han ska hämta vatten åt sin skadade pappa... inte ett öga är torrt.
Överlag är Shogun Assassin en sådan där film som aldrig skulle kunna göras idag.
Den är gjord på ett sådant sätt som ingen gör film längre.
Det är skitigt på ett bra sätt och hela utseendet på filmen är något du inte ser längre.
Tänk smutsigheten i Texas Chainsaw Massacre (T. Hooper 1974) och man börjar närma sig.
Ingen välpolerad lins och smidigt ljussatt film här inte, och det bidrar bara till mina positiva tankar om filmen.
Hade den varit gjord på senare år hade den förmodligen varit för "ren" för att intressera.
Sen är det ju ingen hemlighet att jag brinner för 70-talsrullar och kanske inte har ett helt vänligt öga mot nyare filmer.

Shogun Assassin hör till mina favoritfilmer inom denna genre, och kanske i film överlag.
Den är stenhård, bra gjord, har en story man engagerar sig i även om vissa kanske skulle kalla den simpel och man får vad man vill ha.
Jag blir lika peppad nu som när jag första gången tryckte play på min gamla VHS-spelare alla de där åren sen.
På toppen av alla asiatiska filmer jag sett genom åren.
Det är ingen dålig bedrift med tanke på hur många suveräna filmer man sett under paraplyet "asiatiska filmer".
Plus att vi här får se förlagan till The Three Storms ifrån mästerverket Big Trouble In Little China (J. Carpenter 1986) i The Masters Of Death.
Sådant gör ju filmnörden i mig ännu gladare.
En rakt igenom stenhård och mycket bra film, som kittlar på precis rätt ställen genom hela filmen.
Såg den för två veckor sedan, och ja... det är faktiskt för länge sedan.