Howard The Duck (1986)

Title: Howard The Duck
Year: 1986
Dir: Willard Huyck
Review: M Original
***

1989 är jag 10 år gammal.
Lyckas på något sätt få låna Howard The Duck på VHS av en kamrat.
2009 ser jag om den efter att inte ha sett den på säkert 15 år, denna gång i sällskap av P Original.
Jag hade sagt innan hur ball filmen var, ja, jag använde ordet ball för det var precis så jag mindes den.
Spännande, kul, lite läskig och som sagt... ball.
Under filmens gång knorrar P Original otalet gånger, och helt plötsligt känner jag att stolen jag sitter i känns obekväm.
När filmens eftertexter börjar rulla hör jag att P Original av ren ilska över filmen osäkrar vapen in i sitt eget anlete.
Själv ser jag att mitt skinn krullat sig på kroppen av olust.
Nej, det var ett minne jag skulle ha låtit vara just ett minne.

Howard lyckas av en olyckshändelse träffas av en rymdstråle och slungas från sin planet till våran.
Rakt ner i Ohio i en gränd.
Han ramlar på Beverly (Lea Thompson) och efter att ha räddat henne och för att han är en ensam anka i en främmande värld får han följa med henne hem.
Howard berättar sin story, och Beverly, i tron om att hennes bekante Phil (Tim Robbins) är vetenskapsman, tar med sig Howard för att träffa honom för att kanske kunna skicka honom tillbaka till sin egen värld.
Phil visar sig dock jobba som vaktmästare på ett museum, och Howards resa hem är långt borta.
Några dagar senare träffar de professor Walter Jenning (Jeffrey Jones) som förklarar att Howard kommit till jorden av misstag.
En laser har råkat träffa hans planet och suga med sig honom genom världsrymden till jorden.
När de senare ska besöka Jennings i labbet för att försöka skicka hem Howard har en olycka varit framme, och denna gången är det inte en anka som råkat följa med lasern till jorden.

Välkänt faktum är att jag dyrkar och har en djupt nostalgisk känsla inför det mesta från 70 och 80-talet.
Såg Howard The Duck massvis med gånger när jag var yngre och tyckte den var riktigt bra.
Men.... den har inte åldrats med stil tyvärr.
Visst, effekterna är inte helt fel utan bitvis häftiga och Lea Thompson får fortfarande mitt hjärta att slå ett extra slag...
Men sen är det tyvärr stopp.
Howard är en irriterande douchebag, som de facto inte är särskilt kul eller fyndig när man ser rullen idag, bara irriterande.
De repliker som är menade att vara roliga är.. ja, hur ska man uttrycka det milt... inte särskilt kul helt enkelt.
Filmen känns ganska ansträngd, som att den försöker lite för mycket utan att lyckas.
George Lucas som var inblandad i filmen lovade dyrt och heligt att filmen efter 20 år skulle ses som ett mästerverk.
Tyvärr George misslyckades du inte bara kapitalt med del 1-3 i Star Wars-sagan, utan också som framtidsorakel.
Filmen klassas fortfarande som en stinker, och kommer fortfarande med på diverse listor över de sämsta filmerna någonsin gjorda.
Så långt kanske jag inte skulle gå, såg ju delar av Man Of Steel (Z. Snyder 2013) häromdagen... och det var en riktigt fruktansvärd film.
Men bra, det är denna rymdanksfilm absolut inte.

Det känns tråkigt att behöva skriva ner Howard The Duck, då jag dyrkade den när jag var yngre.
Men precis som med ett gammalt ex, man försöker minnas de goda stunderna, men när man väl sitter där så kommer avsmaken krypande.
Det är inte som det brukade vara, och det kan aldrig bli så igen.
Man ska bara låta det vara, lägga undan det på vinden och glömma bort vart man lagt det.
Känns som sagt väldigt tråkigt att en film jag tyckte var bra som ung i vuxen ålder är ett papercut i ögongloben.
Lea Thompson räddar upp filmen lite, eftersom man kan drömma sig bort till soldränkta stränder och kvällspromenader med henne.
I övrigt är Howard The Duck i nutiden inte värt besväret.
Tyckte du att den var bra när du var liten, kom ihåg den som ball och bra.. och låt filmen ligga kvar i sitt fodral.
Att se om den nu kan resultera i mordhot från dina kamrater likt det jag fick från P Original när eftertexterna rullade.
En 80-talare som inte levererar på 2000-talet.... tyvärr.