Eaten Alive! (1980)

Title: Eaten Alive!
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

Ah, Italien.. detta kulturrika land, detta matens himmelrike och filmparadis.
Man matade folk till tigrarna som underhållning och var tidiga med allskönes moderna bekvämligheter.
Varit där 2 gånger och det känns som alldeles för få gånger.
Därför är det väldigt skönt att kunna stoppa i en dvd i spelaren, och luta sig tillbaka och svepas iväg på det sköna italienska sättet.
För italienska rullar sveper verkligen iväg dig.. typ som om en våg av cement skulle komma rusande.
Det är skitigt, elakt, våldsamt och har ofta ett obehag över sig som man inte ser på film längre.
Kannibalgenren känns som att den inte hade kunnat skapas någon annanstans än i just Italien.
En snäv genre med ett fåtal rullar, däribland en av mina favoritfilmer Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980).

Eaten Alive handlar om Sheila (Janet Ågren) vars syster helt plötsligt slutat höra av sig.
När en filmrulle hittas på en död lönnmördare tänds en gnista av hopp.
På filmen syns förutom en hel del tortyr även Sheilas syster Diana (Paula Senatore).
Sheila, i sällskap av hennes nya bekantskap Mark Butler (Robert Kerman, som vi känner igen från Cannibal Holocaust... eller ni snuskhumrar kanske sett honom i någon av hans många horisontaldans-filmer) beger sig till Nya Guinea för att lokalisera systern.
Väl på plats hittar de systern, men hon bor hos sektledaren Jonas (Ivan Rassimov) som styr sina lärjungar med järnhand.
Att fly ifrån Jonas är en omöjlighet då det kryllar av kannibaler i närområdet.
Men Sheila och Mark är inte de som ger upp i första taget.

Erkännas ska direkt att det finns ingen kannibalfilm och i mångt och mycket ingen film överlag som kan mäta sig med Cannibal Holocaust.
Varken de efterföljande, eller samtida kannibalrullarna är lika skarpa eller har den politiska kritiken som Holocaust har.
Även utseendet och den dokumentära känslan på Holocaust är en nivå högre än mycket annat.
Men, Eaten Alive är underhållande ändå och man fnissar åt Jim Jones-nickningarna i Jonas-karaktären.
Jim Jones var sektledaren som 1978 förgiftade hela sin församling Guyanas djungler.
Innehåller såklart riktigt våld mot djur, även om det inte är lika illa som exempelvis sköldpaddsscenen i Cannibal Holocaust, men ändå så man vill hälla citron i ögonen en liten stund.
Mycket naket också, som sig bör när stämpeln är italiensk.
Det är ganska svårsmält och kannibalgenren är ju kanske inte den första skräckgenre man ska ge sig i kast med om man är nybörjare inom skräcken.

Eaten Alive är inget hafsverk, och har sina kvalitéer vilket gör att den är värd att se.
Skådespeleriet känns ganska bra, och inte ens dubbningen som brukar kunna vara det som drar ner betyget på italienska filmer är något direkt att orda om här.
Är som sagt inte en film du börjar med om du ska slå in dig in i skräckgenren, men när du känner dig luttrad kan du närma dig kannibalfilmerna.
För det är en annorlunda, obehaglig och ibland rent plågsam genre att utforska.
Vi får se vad Eli Roth kan bjuda på i sin kannibalfilm The Green Inferno, som kommer senare i år.
Vem vet, det kanske kan ska liv i de gamla gubbarna och få dem att styra upp lite nya framtida klassiker.
Både Lenzi och Deodato lever ju, så man kan ju alltid hoppas.
Känner du att har mage för det så rekommenderar jag Eaten Alive, för den är bra och håller sig i framkant av kannibalgenren.
Inte lika vass som Cannibal Holocaust, men ändå helt klart värd att sättas igång i dvd-spelaren då och då.