The Battery

Title: The Battery
Year: 2012
Dir: Jeremy Gardner
Review. M Original
****

Jag brukar sällan eller aldrig bry mig om att filmer vunnit utmärkelser, eller att det på omslaget står några väl valda ord ifrån någon obskyr tidning.
Men när medlemmar på guldsidan Cinemageddon rankar The Battery som den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren, då blir man ju intresserad.
Medlemmarna där delar ju T.O's intresse för filmer av denna formen.
Läste om den, och där fanns det, utmärkelserna från festivalerna man aldrig hört talats om.
Håller den vad den lovar?
Nja, vet inte riktigt om den gör det angående om det är den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren.
Å andra sidan har det ju inte kommit så många bra zombiefilmer de senaste 20 åren.
Men den är annorlunda från den sortens "zombiefilmer" som allt som oftast smetas upp på bioduken.

The Battery kretsar kring de två före-detta basebollspelarna Mickey (Adam Cronheim) och Ben (spelad av regissören Jeremy Gardner).
De är på väg genom ett slags postapokalyptiskt landskap, där det dyker upp zombies lite då och då.
Vi får inte se något av de förstörda städerna, men vi får antydningar om att samhället är omkull.
Mickey och Ben är två olika personligheter där Ben är den mer nomadiske som inte stör sig nämnvärt på bohem-livet på småvägar och i skogen.
Mickey däremot önskar inget annat än en lugn stund och ett tak över huvudet om natten.
Detta skapar en del irritation de två emellan, allt medan de levande döda knatar omkring i bakgrunden.

The Battery fokuserar inte fullt lika mycket på skräcken och de döda som andra filmer i samma genre.
Är mer om förhållandet de två huvudrollerna emellan.
Fakta är att hela rollistan består av 5 personer, och visst... en massa zombies.
Det är alltid en balansgång om det funkar eller blir ointressant med en så liten ensemble skådespelare.
The Battery håller sig på rätt sida av linjen, främst för att manuset är sparsmakat och skådespelarna funkar.
Får en svag känsla av samma instängda och ensamma feel som i den av mig fem-stjärniga filmen The Road (J. Hilcot 2009).
Känns kul att film som inte kostat massor med pengar både såg bra ut och kändes välgjord.
Går man in i filmen för att få en snabb actionstänkare ala ny zombiefilm kommer man bli väldigt besviken.
Men om man som jag ser den utan att veta mycket om den är den bra
Inget mästerverk men väl värd att se både en och två gånger.

En av de scener som gjorde att jag höjde betyget var slutscenen.
Jag är väldigt svag för en fast kamera, väldigt lite klipp och långsamma scener som ändå är spännande och intressanta.
The Battery bjuder på en av de längre scener utan klipp jag tror jag någonsin sett.
Allt detta utan att tappa av på klaustrofobin eller spänningen i scenen i mitt tycke.
Hatten av Gardner, hatten av.
Men, är The Battery en framtida klassiker som man kommer tala om som det talas om exempelvis Romeros zombiefilmer eller Fulcis?
Nej, det tror jag inte, men den erbjuder iallafall något mer intressant än de skakiga, snabba klipp och springande zombies-genren som är allt för vanlig i min mening.
Här är de levande döda hasande köttpaket, och inte sprintande atleter, vilket uppskattas av nostalgiker som mig.
Man blir nyfiken på vad Gardner kan komma att göra för filmer i framtiden, för det känns som han har bra filmer i sig och The Battery är helt klart intressant.
Men, återigen... förvänta er ingen actionfylld historia fylld till bredden med specialeffekter.
En långsam historia där de levande döda utgör en bakgrund mer än fokus.
Skönt att se en ny skräck/drama-film kunna leverera och utmana Hollywood-skräpet på allvar.

War Of The Worlds (1988)

Title: War Of The Worlds
Year: 1988
Creator: Greg Strangis
Review: M Original
****

Under 1990-talet bjöd tv4 faktiskt upp till dans ibland.
Nej, jag snackar inte Let's Dance eller någon liknande satsning där föredettingar haltar omkring i finskor och stela leenden och slimmad gabardin.
Jag pratar om när kanalen de facto visade lite sköna grejer.
Vissa av mina klasskamrater skavde sina handflator råa i svettig tonårsfrustration till den mjuksnuskiga tablåvätan Erotik i sommarnatten.
Då dimljus och frostad lins med ömma stön aldrig varit min bag vände jag blicken mot andra delar av tablån.
Ett av programmen jag fann, som snabbt blev en favorit hos mig och skrämde mig samtidigt var War Of The Worlds.
En slags fortsättning på den klassiska filmen med samma namn av Byron Huskin från 1953.
Utomjordingarna har legat i dvala undanstoppade i oljefat sedan 1950-talet och således inte döda som man då trodde.
Regeringen har mörkat detaljer om detta och invasionen 1953 verkar i mångt och mycket vara bortglömd förutom hos vissa.
Kropparna från utomjordingarna finns spridda på olika platser i USA.
Efter att en terroristattack gått snett på en sådan plats så vaknar de till liv igen, redo att ta över världen.

Vi får i tv-serien följa Harrison Blackwood, som blivit adopterad av Dr Clayton Forrester efter 1953-invasionen.
Han ingår i en liten grupp av människor som ska motarbeta den nya invasionen.
I gruppen ingår forskaren Suzanne (Lynda Mason Green), datasnillet Norton (Philip Akin) och den hårdföre militären Ironhorse (Richard Chaves).
I seriens första säsong, som så vitt jag vet är den enda som finns på dvd då säsong två gick en tidig död till mötes, får vi under 23 avsnitt se mänskligheten sättas på prov gentemot de allt elakare rymdvarelserna.
Till skillnad från den tidigare invasionen kan nu varelserna ta över mänskliga kroppar, och på så sätt obemärkt nästla sig in bland människor.

War Of The Worlds som tv-serie såhär 25 år senare, håller det?
Av rent nostalgiska skäl säger jag med eftertryck ja, även om skådespeleriet haltar stundtals.
Det är en spännande science fiction-serie med en del oväntade vändningar.
Kan inte svara för den 20 avsnitt långa säsong två dock, då den inte finns på dvd (vad jag vet).
Den kan ha visats även den på tv4, men har inget minne av den.
Visst, vissa av effekterna kanske är lite off, men det bärs upp av spännande program och ett relativt bra manus.
War Of The Worlds som tv-serie är definitivt värt att ägna ett par timmar åt.
Vore kul att se säsong 2 även om den avslutades tidigare än väntat.

Det är inget X-Files vi får bevittna, men med en dos spänning, lite elaka utomjordingar och lite otäcka scenarion är jag mer än nöjd.
Finns ju en uppsjö lökiga sci-fi serier där ute så W.O.T.W är en frisk fläkt i den bubblan.
Man får ha lite överseende med några styltiga repliker och sådär.
Lita inte på någon, för det kan vara en utomjording bärandes din närmstas skinn som en kostym.
TO LIFE IMMORTAL
.

Evil Dead

Title: Evil Dead
Year: 2013
Dir: Fede Alvarez
Review: M Original
****

Evil Dead (S. Raimi 1981) är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer.
Lågbudget, skitig, rolig, våldsam skräck som andas entusiasm och lekfullhet.
Uppföljarna håller samma standard, och precis som med George Romeros originaltrilogi har alla en speciell favorit.
Kan inte ens räkna hur många gånger jag såg Evil Dead II (S. Raimi 1987) när jag spelade in den från tv, på den tiden kanal 5 visade mängder av bra filmer dygnet runt i stort sett.
Det blev en ständigt återkommande film att se efter skolan när man var yngre.
Specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II på dvd, med tillhörande "book of the dead" var ett givet köp.
Rykten började sväva omkring på diverse forum, att Evil Dead var näst ut på tur att göras en remake av.
Återigen började det krypa i kroppen av irritation inför detta faktum.
Detta till trots valde jag att gå på premiären av filmen.
Gick in i det med tanken att jag skulle hata filmen, men det blev inte hela sanningen.
Evil Dead 2013 är inte Evil Dead 1981, och den försöker inte riktigt vara det heller.
Man känner igen grundpelarna från originalet, men all humor är som bortblåst.
Borta är också lekfullheten ifrån originalet, och det är en svår balansgång med seriositet, det kan hjälpa eller stjälpa en film.

Filmens grund skiljer sig inte nämnvärt, det är 5 ungdomar som ska till en stuga ute i skogen och där finns det en ondska som väntar på att släppas lös, kort och koncist.
Anledningen stavas dock inte fest och sex denna gång, utan för att hjälpa Mia (Jane Levy) bli kvitt sitt drogberoende.
En annorlunda twist jag kan uppskatta, då det faktiskt förklarar varför de inte bara lättar när hon börjar bete sig knepigt.
Väl på plats, och vi som tittare vet ju redan att det sker tveksamheter i stugan, börjar det dyka upp oklarheter.
Källaren är full med kattlik och en bok inlindad i taggtråd hittas.
Självfallet så öppnar en av stugbesökarna upp boken och börjar läsa.
Då blir det, som sig bör, ett rejält stök i stugan (gladporrtitel månne?)
För stökigt, det blir det, utan någon som helst tvekan.

Den alltjämt kunnige skräckkonnässören Crippenstein sa tidigt att filmen skulle baseras mycket på "practical effects".
En strimma av hopp tändes att man skulle slippa allt datalarv som skriker låtsas lång väg.
Turligen nog stämde det, och man slapp nästan alla dataeffekter, förutom en tidig scen, men det kan förlåtas då man i övriga filmen slipper det i mångt och mycket.
I biomörkret kände jag att filmen faktiskt var helt okej, ingen Evil Dead, men helt okej för att vara en skräckfilm anno 2013.
Det är där som det skär sig lite, jag vill tycka bra om filmen, men det retar mig att titeln måste vara från en annan film, speciellt en genreskapande sådan.
Kan inte släppa det, och även efter filmen är klar retar det mig att den heter Evil Dead.
Är precis samma känsla som efter Dawn Of The Dead (Z. Snyder 2004), man gillar det man ser men hjärnan blockerar det för man vet att namnet tillhör något annat, mycket bättre.
Hade hellre sett att de gjort som de gjort med Halloween-serien eller Hellraiser, att göra uppföljare istället.
Kanske hade varit mer ursäktande då, men troligen inte om jag ska vara ärlig.
Vi får lite nickningar som man som nörd uppskattar, men det räcker inte till för att rädda att den faktiskt heter det samma som en av mina favoritfilmer.
Men, jag tycker ändå att filmen är underhållande, och våldet är riktigt bra.
Så bra att killen bredvid mig i biomörkret som häftigt försökte imponera på sin tjej nästan svimmade vid några av de blodigare scenerna.
Bättre lycka nästa gång unge man, eller låt tjejen gå själv eftersom hon inte spaghettibenade ut ur salongen.

Till skillnad från exempelvis Maniac (F. Khalfoun 2012) är inte Evil Dead så pass helgjuten som jag tyckte den var som remake.
Den var absolut bättre än vad jag först trodde, men det går inte att blunda för att den inte gör originalet rättvisa.
Borta är humorn, och den där känslan att de som gjort filmen verkligen brinner för filmen de gör.
I originalet känns det som att alla inblandade bodde i den där ruttna stugan dygnet runt tills filmen var färdig.
Denna är mer hotellrum och komma till en studio som ser ut som en stuga, tyvärr.
Det känns lite för rent för att den där riktigt skabbiga känslan ska infinna sig.
Men i ärlighetens namn tyckte jag att Evil Dead ändå var underhållande.
Den hade utan tvekan kunna varit mycket sämre.
Man fick rejält med filmvåld och en story som ändå bjöd på något till skillnad från många, MÅNGA andra nyare skräckfilmen.
Har sett om den efter biopremiären och det måste ju betyda att den gav mig något.
Uppskattar den främst för att den effektmässigt känns old school, som om gänget från Guinea Pig (S. Ogura 1985) fått rejäl budget.
Det är blodigt, vidrigt och riktigt elakt stundtals, och man får en rejäl blodskjuts för att återigen nicka mot originalet.

Är Evil Dead 2013 en framtida klassiker man kommer prata om 30 år in i framtiden?
Troligen inte, den har inte den där pondusen som klassiker har.
Dock ska sägas att den är bättre än mycket annat som släpps som skräck i dessa dagar, och därav förtjänar den uppmärksamheten.
Förhoppningen i en nörd som mig är ju som alltid att de som ser den nu, som inte sett originalet, får upp ögonen för1981-versionen.
Jag blev underhållen under filmens gång, och lämnade biografen utan att vara direkt sur.
Smolket i bägaren är som sagt filmnamnet, speciellt eftersom den inte är en direkt remake utan en ny film, med ingredienser från originalet.
Det går inte att se förbi i mina ögon.
Underhållande, men med en besk eftersmak.
Medan jag ser den nu märker jag att jag sneglar mot dö dödas bm som står där i hyllan och blickar ner mot mig.
Man kan inte slå en klassiker, oavsett hur väl man försöker.

The Punisher

Title: The Punisher
Year: 1989
Dir: Mark Goldblatt
Review: M Original
****

Ett knastrigt VHS-band, skrapig bild och ett alltjämt välnött utseende.
En spellängd ungefär kvarten kortare än i dagsläget.
Så såg jag The Punisher första gången.
Det skiljer sig ganska mycket från filmupplevelsen man får idag när man ser den.

Punisher är en adaption från den hårdkokta Marvel-serien med samma namn.
I denna version spelas The Punisher av vår egne Dolph Lundgren.
Scenariot som föregår filmen, som vi får en kort inblick i här, är att Punisher egentligen är polis och heter Frank Castle.
Hans familj mördas och i tron att han dött också, och med detta som täckmantel börjar han att döda kriminella.
I Punishers fotspår finns också polisen Jake Berkowitz, Castles gamla partner, som tror att Castle överlevt och numera är den så kallade Punisher.
Jake spelas av Louis Gossett Jr, känd från 80-talsstänkaren Iron Eagle (S.J Furie 1986) bland annat.
På andra sidan av Punishers gedigna vapenarsenal har vi gangstern Franco spelad av Jeroen Krabbé, som vi känner igen från 007-rullen The Living Daylights (J. Glen 1987) och den till staden nykomne Yakusa-drottningen Lady Tanaka (Kim Miyori).
När barnen till de olika ledarna kidnappas av Tanakas klan vill Castle göra det rätta och rädda de oskyldiga.

När man ser Punisher nu, oklippt och i en bra utgåva märker man vilken bra film det faktiskt är.
Inte sagt att den var dålig när man såg den som ung, men upplevelsen blir ju bättre med bra bild och utan alla de horribla klippen.
76 till 89 minuter är en rejäl skillnad, och det märks när man ser den nu att det flyter bättre filmen igenom.
Den har åldrats med stil, är riktigt hård, en bra arsenal skådespelare med en helgjuten Dolph i täten och ett bra manus.
Utseendet på filmen är bra med, ganska bleka områden som ger en lätt nergången känsla åt allting.
Är inte en state of the art-kamera heller, utan det är ett skitigt utseende, som jag dyrkar.
Dolph ser dessutom rejält härjad ut, plågad samtidigt som han ser helt likgiltig ut inför människorna han dödar.
Ja, våldet då... det där som gjorde så filmen blev både bannlyst och sönderklippt.
Jo, det är rejält, rått och i överflöd.
På imdb.com står det att 91 människor dör, individuellt då.. inte inräknat i explosioner och sådant.
En bra summa tycker jag, utan att det blir fånigt som det skulle kunna bli, även om det är många som får sätta livet till.
Inte läst många av tidningarna, men känns som om våldet håller nivå med tidningarna.
När man ser en film eller läser en tidning som heter Punisher vill man ju ha action, och det får man.
Action av alla de olika slag med.
Det är fighting, det körs bilar, det skjuts och sprängs om vart annat.
Alltså precis allt man gillar i en actionstänkare.

Har aktivt valt att inte se de två Punisher-filmer som kommit på senare år, mycket av den respekt jag har för den här filmen.
När jag ser den nu blir jag precis lika peppad som när jag var yngre.
Den innehåller som jag redan sagt allt man vill ha i en actionfilm, plus mer.
Det finns en anledning till våldet, en bakgrundshistoria man kan känna sympati med, samtidigt som filmen är jävligt frän för att prata som man gjorde som kid.
Ser inget negativt med den egentligen, och det känns skönt.
Är ju tyvärr en nedsida med att se filmer man dyrkade som ung, alla håller ju inte måttet idag direkt.
Men Punisher är inte i den kategorin, utan är precis lika bra nu, om inte bättre.
Man slipper också one-liners för det mesta, vilket är till min stora lycka.
One-liners brukar kunna vara en sådan sak som gör att en film från förr inte riktigt känns bra längre.
Howard The Duck (W. Huyck 1986) var en sådan bland annat, man ville vid nutida tittande bara att någon skulle strypa ankan.
Men Dolph håller sig i skinnet och levererar dräpande skott istället för dräpande one-liners (sorry).

I min bok borde The Punisher med Dolph Lundgren ha samma actionstatus som exempelvis Leathel Weapon (R. Donner 1987) och liknande titlar.
Känns synd att en så pass bra film missats av den stora massan medan mindre intressanta titlar hyllas och får mängder av uppföljare och kloner.
Mitt hopp ligger i att folk sett de nyare filmerna, och kollar upp Dolphs Punisher och uppskattar den lika mycket som jag gör.
Lite som med alla remakes som kommer, att de riktar ljuset mot originalen och de får uppskattningen de förtjänar.

För att summera, The Punisher från 1989 är en riktigt bra film.
Den är stenhård, rå både till våld och utseende med en skådisensemble som gör filmen och storyn rättvisa.
Har åldrats bra, och har egentligen inga av de problem som många filmer i samma genre lider av.
Är en klar nostalgitripp att se den nu, oklippt dessutom, så man får hela härligheten.
Hade alltid förhoppningen på en uppföljare, men den drömmen har ju tyvärr grusats över åren.
Kanske lika bra det dock, då det inte finns någon uppföljare som kan fläcka ner del ett.
Plus att drömmen om uppföljaren är positiv, då man i sin egen hjärna själv får anta att den skulle varit rent guld!
Filmer som denna görs inte längre tyvärr, och man tackar för att den fick följa med från VHS till DVD.
80-talet... det blir inte bättre än det.

Maniac

Title: Maniac
Year: 2012
Dir: Franck Khalfoun
Review: M Original
****

Ibland, inte ofta, men ibland får man ändra sig.
Gå tillbaka och revidera den där svidande kritiken man hade vid första anblicken.
Det är jobbigt att behöva göra, men ibland får man ta en rejäl tugga av det sura äpplet.
Man känner sig ganska dum, där har man suttit och spottat och fräst ur sig ilskan.
Men när det väl kommer till kritan så smakar det inte så surt i munnen som man trodde.
Maniac är ett sådant exempel.
Originalet från 1980 av William Lustig är ett mästerverk.
Så enkelt är det, då allt från skådespelare, manus till utseendet på filmen är helt lysande.
Joe Spinell som Frank Zito ger Maniac en nivå till, som är oöverträffad när det kommer till filmpsykopater och verkligen ger liv till ett bra manus.
När man först hörde om att det skulle komma en remake, ja... vad skulle man säga?
Irritationen blev extremt från den första stavelsen man läste om detta.
Vem skulle kunna matcha eller ens försöka matcha Spinell?
Vem skulle komma att våga sig på att ens försöka göra en version av Maniac egentligen?
Frågorna var ganska många på ämnet innan det kom ut någon information.

Det första som kom till vår kännedom var att Elijah Wood skulle spela Frank.
Först såg man bara Frodo lalla omkring framför ögonen, och depressionen var ett faktum.
Inte för att Elijah Wood är en ruskigt dålig skådespelare, men han är ju ingen Joe Spinell.
Men sedan tänkte man ett steg till, och mindes Sin City (R. Rodriguez 2005) där Wood helt lysande porträtterar den tystlåtne mördaren Kevin.
Minns inte mycket av Sin City, men nog tusan minns man Elijah Woods stirrande och småleende.
Ett plus till som gjorde det mer och mer till ett bra val av skådespelare är att han de facto ser helt harmlös ut.
Elijah Woods pojkaktiga utseende kunde ge en nivå av trygghet, där hans mördande och psykos känns ännu mer avlägsen.
Kvar hängde dock känslan att... varför?
Varför ska de göra en remake på ännu en skräckfilm där originalet fortfarande känns både fräscht och håller måttet?
Man har ju fått se A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th, Halloween och andra slaktas till oigenkännlighet genom åren.
Skulle Maniac hamna på den listan också?
Vid första titt på trailern som kom upp på youtube kände jag en svag pepp infinna sig.
En både oväntad och lätt obehaglig känsla inför en remake.
Skulle jag behöva krypa till korset och erkänna en remake som sevärd, kanske till och med bra?
Hemska tanke...
Sen kom till slut dagen, då det var upp till bevis för Khalfoun och Wood.

Visst, Maniac 2012 är inte Maniac 1980, men med tanke på all den otroliga smörja som kommit de senaste åren är Maniac 2012 ursäktad.
Den uppdaterar 1980-versionen och ändrar delar av manuset så filmen ändå känns fräsch och ny.
Problemet med nyare skräck och alla dessa remakes brukar vara att de ska försöka ändra på de vinnande koncept som originalen har.
Eller att försöka för mycket förklara varför, och det är ju onekligen så att man inte i alla avseenden behöver veta allt.
Hemlighetsmakeriet, eller utelämnande av detaljer kring mördaren eller bakgrundsstoryn kan göra de mer intressanta.
Maniac 2012 håller sig på rätt sida av den linjen, precis som originalet gör.
Det som är en styrka hos båda filmerna är att man faktiskt får en inblick i mördarens psyke, och det görs med finess.
Man får veta nog mycket, varken för lite eller för mycket.

Storyn kretsar kring Frank (Wood) som restaurerar skyltdockor och dödar och skalperar kvinnor.
Genom flashbacks till hans barndom får vi en inblick i varför hans psyke är som det är.
Precis som i originalet så får vi se filmen utifrån mördarens synsätt och inte offrens som det brukar vara.
Ytterligare en dimension har lagts till i 2012-varianten, att typ 90% av filmen är Point Of View.
Jag har en lätt allergi mot P.O.V och filmer där allt ska visas genom en handhållen kamera, mobilkamera och liknande.
Men, i Maniac är det ett bra grepp då det känns både välgjort och smart.
Måste återigen premiera Elijah Wood som funkar riktigt bra som psykopat.
Som med Joe Spinells tolkning så känner man med karaktären på något vis, att man önskar att han kunde få bli frisk och bli kvitt sina inre demoner.
Ett gott betyg då man som brukligt är nu med nyare skräckfilmer mest längtar efter att den ska vara slut eller sträcker sig efter fjärrkontrollen för att ända eländet.
Maniac är nog, utan att överdriva, en av de bättre skräckfilmerna under hela 2000-talet.
Mycket beroende på att den känns speciell och inte helt förlitar sig på effektsökeri som exempelvis den horribla The Human Centipede (T. Six 2009).
Filmen som blev extremt uppsnackad, men inte på något vis förtjänade det.
Maniac innehåller våld, rått sådant, men det känns när det väl dyker upp berättigat.
Ryggscenen är riktigt välgjord och extremt elak.
Det minus jag kan ge den är att det är datagjort, och hade blivit mycket bättre med practical effects, som Evil Dead  (F. Alvarex 2013) gjorde.
Men, när både storyn, utseendet och skådespelarna är så pass bra som i Maniac kan man ursäkta det.

Jag önskar när jag nu ser om Maniac 2012 att den hade hetat något annat, för den blir lätt lidande av att den är en remake, för den är verkligen bra.
Den känns fräsch, och snyggt utförd, men i bakhuvudet hänger det kvar att det är en remake, om än en väldigt bra sådan.
Men till skillnad från filmerna jag redan nämnt i recensionen eller alla dessa fåniga "prequels" står sig Maniac 2012 bra gentemot originalet
Den är inte för tillrättalagd eller för ren som allt för ofta är problemet med nya skräckfilmer.
Jag erkänner utan omsvep egentligen att jag tycker Maniac 2012 är riktigt bra.
Inte lika bra som originalet, men den står sig bra som sagt och man får anta att William Lustig andades en lättnadens suck när han såg denna.
Till skillnad från exempelvis Wes Craven då han fått se sitt original behandlas som skräp på golvet.

Tempot i filmen är ganska lågt med långa klipp, vilket känns bra.
Hade den varit rappare och med snabbare klipp tror jag den hade tappat mycket och blivit pajig.
Men nu är tempot bra, och miljöerna passar bra in i tempot på filmen.
Har ju redan hyllat Woods insats, men passar på igen.
Är inte hur vi är vana att se honom, och det är ett bra tecken på en bra skådespelare.
Att kunna spela olika roller övertygande, och nu kan han bocka av psykiskt sjuk mördare på listan, för han är både bra och trovärdig.
Man känner som jag sagt med honom, för där inne någonstans förstår man ju att han inte vill göra det han gör, men måste.

Jag har bitit ett ordentligt bett i det sura äpplet nu, i och med mitt första  utbrott när Maniac-remake kom på tal.
Fick revidera det när eftertexterna började rulla och jag satt där med ett lätt flin på läpparna.
Man hade äntligen fått se en ny remake göra originalet rättvisa.
Säger inte att den är bättre eller lika bra, men den nosar där uppe och det känns bra.
Elijah Wood är övertygande och förtjänar all heder för att våga axla giganten Spinell i dennes kanske mest ikoniska roll.
Greppet med P.O.V fungerar, och den allmänna stämningen i filmen är sådär obehaglig som man vill ha den.
Hade gärna sett att de skippat dataeffekterna, men överlag inget som stör nämnvärt när resten funkar.
Klippningen och utseendet på filmen är stundtals riktigt febrigt och fungerar bra filmen igenom.
Filmens klimax är jobbigt på riktigt, och knyter ihop säcken riktigt bra.
Resan in i en psykotiskt sjuk människa sett genom dennes egna ögon... mycket bra!
Jag får ta tillbaka att alla remakes är värdelösa, för Maniac 2012 är en riktigt bra film, även om jag helst sett den med en annan titel.
Väl värd att se, och till och med se flera gånger.
Hatten av, Elijah Wood.

Superman

Det är Sveriges nationaldag när jag börjar skriva detta, och det talas vitt och brett om "hjältar" i media.
Är det inte någon som ingripit i vardagen för en medmänniska så är det en klackspark i målet på en fotbollsmatch.
Detta fick mig osökt att tänka på en mina främsta hjältar, som följt med mig genom livet.
När jag var runt 6-7 år gammal hade jag en videokassett (Alla ynglingar får googla vad det är).
Nästan omgående blev den riktigt välspelad, sådär så den frasade lite när man tryckte på play och bilden hoppade.
Kommer inte ihåg om filmen gick på tv eller om någon jag kände hade gjort sig omaket, som det ju faktiskt var, att kopiera filmer på den tiden.
Koppla ihop två videoapparater med speciella sladdar, sen trycka play på den ena och record på den andra.
Sen fick man gott sitta där medan banden rullade på, och hålla tummarna att inget av dem började krusa sig eller gå av.
Vissa saker har onekligen blivit smidigare med tiden.

På mitt band var det en låt med ett av mina favoritband (A-Ha) först och sedan kom Superman II (R. Lester 1980).
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag såg denna kassett, om och om igen.
Fick en tröja i samma veva, kommer inte ihåg vad mer som stod på den, men mitt på tröjan stod det Zod.
Zod var den onde ledaren i Superman II, för den trio som kom till jorden för att att göra livet surt för människorna, och Superman i synnerhet.
Han spelades utmärkt av Terence Stamp, och fick mig peppad att bara bära svarta kläder.
Jag var så ruskigt nöjd med den där tröjan och hade den på mig jämt och ständigt.
Ingen annan av mina kompisar hade sett Superman II, men när jag väl fick den där kassetten såg vi den jämt.
Att jag inte ägde Superman - The Movie (R. Donner 1978) gjorde inte så mycket.
Man var inte så brydd om det just då, för tvåan var ju så bra i sig.
Efter något år av att ha nött tvåan fick jag till sist tag i Superman och efter ett tag också Superman III (R. Lester 1983).
Richard Pryor hade genom de filmer han gjorde tillsammans med Gene Wilder blivit något av en favorit, så treans sammanförande av de två världarna var ju mycket välkommet.

Dessutom kom min noja inför robotar inte ifrån Terminator (J. Cameron 1984) utan ifrån just Superman III, och till viss del även av den mekaniska rösten på vakten i början på Superman II.
En av scenerna i slutet av del III dröjde det länge innan jag kunde se utan att rysa i hela kroppen.
Superman III var överlag elakare och mörkare än de två innan, i och med att Stålmannen blir ond under en del av filmen och just nämnda scen mot slutet.
Helkroppsryset är borta, men känner ett obehag än idag när jag vet att scenen är på väg.
Gång på gång såg jag dessa tre filmer, och lyckan var ju total när jag på det lokala Konsum hittade Superman IV - The Quest For Peace (S.J Furie 1987).
Glad i hågen lyckades jag få mina päron att hyra den åt mig en fredag.
Tyvärr var lyckan inte lika stor efteråt, för det var inte lika bra.
Visst, Gene Hackman var tillbaka som Lex Luthor, som förmodligen är den absolut bästa skurk någonsin, men storyn var tunn och hela utförandet kändes lite taffligt.
Som när de måste få ur sig en uppföljare, trots att det liksom inte behövs.
Minns att jag var väldigt besviken, och den egentligen största behållningen var att någon i filmen spelade Nintendo.
Tyvärr blev det ju Christopher Reeves sista framträdande som Stålmannen också.
Intresset för fortsättning på filmserien var lågt efter del fyra, och det höll ju i sig.
När man på imdb.com läser om Superman IV förstår man ju att en femte del var i stort sett omöjlig hur som helst.
Filmens försök till att engagera sig i någon slags reell politik blir krystad, och känns inte trovärdig.
Stålmannen ska ju stå upp för sitt ideal och rättvisan, men jag skulle ju helst sett att de lämnade "verkligheten" utanför.
Såg om del fyra alldeles nyligen, och det är samma känsla idag.
En onödig uppföljare med det mesta av det där som gjorde filmerna innan magiska borta eller förvanskat.

1993 kom tv-serien Lois & Clark - The New Adventures Of Superman, men det var inte det samma.
En stunds underhållning kunde jag väl erkänna att det var, men det var inte i samma kaliber.
Det var luckor, plotholes och ändringar från den filmserie jag växt upp med, och det var ju inte Christopher Reeves.
Dessutom var det lite fånigt Lois och Clark emellan och mer humor inblandat, vilket det inte var i filmerna.
Men, i ärlighetens namn var Lois & Clark iallafall sevärt till skillnad från den totalostiga serien Smallville (2001).
Jag återvände dock med jämna mellanrum till filmerna.
Men det blev allt mer sällan tyvärr, och känns ibland som om jag glömde bort min hjälte Stålmannen.
Vilket resten av världen också verkade göra, det kom andra superhjältefilmer och mannen av stål från Krypton hamnade i skymundan.
Batman från 1989 (T.Burton) överskuggade Stålmannen med sin mycket mörkare framtoning och extrema franschise.
Även Spider-Man (S. Raimi 2002) gjorde att Stålmannen föll i glömska för många.
Jag tyckte aldrig Spider-Man eller The Hulk (A. Lee 2003), de kändes luftiga och plastiga och dataeffekterna gjorde mig irriterad.
Jag uppskattade Batman-filmerna, men inte i samma skala som jag uppskattat Superman, och då speciellt del två.

2006 återvände Stålmannen till jorden igen efter att ha varit borta från jorden i ett antal år.
Filmskaparen förklarade ganska bra varför vi inte sett till honom på så länge.
Superman Returns (B. Singer 2006) fick mig att återigen återvända till min barndoms mantelprydda hjälte.
Kevin Spacey axlar Gene Hackman bra som Lex Luthor, och även om filmen inte är i samma nivå som de gamla så är den ändå värd att se enligt mig.
Visst, den är ingen odödlig klassiker för egen del, men klart sevärd.
Brandon Routh är inte Christopher Reeve, men han gör rollen helt okej.
Men vi slipper se ett romantiskt dravel eller meningslös tonårsångest, vi får istället se en superhjälte fylld av kval och en mänsklig sida.
Plus frågor från omgivningen och vetskapen om att tiden inte stått stilla medan han varit borta.

När jag ser filmerna idag känns det som att samspelet mellan Reeve och Margot Kidder är genuint, likaså mellan Reeve och Hackman.
Det främsta samspelet är dock i min bok mellan Ned Beatty och Gene Hackman, perfekt!
Det känns som ett bra val av skådespelare, som färgar av sig på tv-rutan.
Att de allihop verkade trivas i varandras sällskap.
Överlag tycker jag att skådespeleriet är bra, för ska man vara ärlig brukar de ju kunna halta lite i filmer som dessa.
Det tråkiga är när man läser att stämningen inte var så god under inspelningen av del fyra.
Jag blir alltid varm i kroppen av att höra ledmotivet, som till denna dag är oslagbart på hjälteskalan.
Plus att jag förstår nu att Sarah Douglas i rollen som Ursa nog egentligen var min första "filmcrush".
Lika snygg i filmen idag som då, plus en av de hårdaste kvinnorna man sett på film.

Det är en våg av nostalgi som sköljer över mig varje gång jag laddar spelaren med filmerna.
När jag skriver fortsättningen på detta har jag Superman II på i bakgrunden, för att peppa mig extra.
När jag besökte Paris var det första jag sa vid Eiffeltornet att "här flög Stålmannen och räddade Lois Lane".
Samma sak när jag 2001 besökte Niagarafallen, jag försökte då hitta hotellet där Lois och Clark bor, och även där barnet ramlar över kanten.
Var mäktig upplevelse att ha sett själva fallen, men nästan ännu mer att vara på samma plats som Stålmannen!
Tror att hotellet var ombyggt för jag kunde inte hitta det tyvärr.
Livet som filmnörd blev så otroligt tydligt när man stod där och tittade ut över kanten.
Är ju en konstant sak att göra när man är ute och reser, att hitta filmplatser.
Alla resmål blir lite extra intressanta då, kanske inte för mitt resesällskap alla gånger, men för egen del är det viktigt.

Köpte boxen med alla filmerna i för några år sedan, där också det finns med dokumentärer om Stålmannen.
En riktigt bra dvd-box, och som jag nämnt redan, alltid en rejäl nostalgitripp när jag ser filmerna.
Extra plus för dokumentärerna som ger ytterligare djup i hela historien runt karaktären, serierna och filmerna.
För några dagar sedan såg jag trailern för den kommande Man Of Steel (Z. Snyder 2013) och blev inte alls imponerad.
Känns som om den försöker leva på enbart specialeffekter, och jag blev provocerad.
Jag är ju som bekant emot remakes och "reboots" av klassiska filmer, och denna är inget undantag.
Plus att den nya General Zod ser bara fånig ut, inte elak som Terence Stamp utan bara fånig.
Jag hoppas att den inte ska fläcka ner filmerna med Christopher Reeve, eller att folk av idag glömmer bort dessa filmer när deras törst för specialeffekter är så stor.
Är skönt att kunna återvända till det trygga och vana, och slippa det nya lull-lullet.
Stålmannen kommer alltid, tillsammans med He-Man, vara den där barndomens hjälte jag återvänder till.
Därför hade jag något av en sorgens dag tionde oktober 2004, då Christopher Reeve avled.
Han var ingen favoritskådis som gjorde mängder av bra filmer, han var Stålmannen.

Som jag nämnt flera gånger så är Stålmannen det där fyrtornet som leder mig hem när dimman av dåliga nya filmer är för tät.
Det är fortfarande en fröjd att se Christopher Reeve, Margot Kidder, Terence Stamp, Ned Beatty och de andra ge liv åt karaktärerna.
Det är trettio år sedan Superman III och den sista riktigt bra Stålmannen-filmen kom.
För mig är det värt att fira.
Att fira en barndomshjälte, som gett mig mycket nöje och fortsätter ge mig nöje.
Tack Jerry Siegel och Joe Shuster för att ni skapade den figur som genom Christopher Reeve blev en hjälte för mig som liten pilt.
Christopher Reeve 1952 - 2004.

Baghead

Title: Baghead
Year: 2008
Dir: Jay & Mark Duplass
Review:M Original
****

I de moderna tiderna med Netflix, viaplay och andra liknande sidor trängs filmer och tv-serier om utrymmet.
Ibland hittar man guldkorn, återfinner en gammal bekant eller helt enkelt upptäcker något nytt.
Under en sjukdag ramlade jag över Baghead på en av dessa sidor jag skrivit upp mig på.
Postern såg lovande ut, och jag är ju en erkänd slasher-fantast.
Därför tänkte jag, i min sjuksäng, att jag skulle se om bröderna Duplass kunde kittla min våldsnerv med något gött.
Självklart var det redan efter några minuter, att någon ny Halloween eller Friday The 13th var det ju inte tal om.

Historien är bekant, då fyra personer ska åka till en stuga på någon slags uppdrag.
I detta fall för att skriva på ett filmmanus, efter att ha sett en indiefilm på biograf (självklart med frontal male nudity och bröstscen).
Väl framme börjar de pilla på ett filmmanus, självfallet är det lite spänning emellan karaktärerna med, som sig bör.
Vid pillandet med manus kommer frågan vad som skulle vara det otäckaste någonsin, och svaret är "en person med en påse på huvudet".
Manuset börjar då kretsa kring att göra en skräckfilm, och vad sker då samtidigt?
Jo, minsann... en person införd just en påse på huvudet börjar dyka upp lite här och där
Spänningen, skräcken, terrorn.... nej, inte direkt.
Självfallet ska filmen försöka ha en "twist" också, som faller så platt att det är plågsamt.

Ända sedan The Blair Witch Project (1999) har ju den skakiga kameran mer och mer tagit över skräckfilmen.
I vissa fall, som exempelvis den nyss nämnda och klassikern Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) funkar det utmärkt och gör filmen ännu mer nervig och sann.
I många, många andra fall är det helt meningslöst och förstör bara vad som kanske, kanske kunde blivit en stunds underhållning.
Fallet Baghead hör till den senare kategorin.
Visst, det handlar inte om den allt mer urvattnade genren film där någon i sällskapet filmar.
I den genren är det nog egentligen bara Cloverfield (M. Reeves 2008) och V/H/S (2012) som är starka nog att klara de filmen igenom.
Men i Baghead handlar det mer om att kameran rent allmänt är skakig, det görs dåliga zoomningar och den känns som att den är klippt av någons tänder.
En steadycam hade varit på sin plats, för detta är varken bra eller "konstnärligt".

Manuset är ruskigt tunt och skådespeleriet under all kritik.
Ibland får jag känslan av vår kära Tommy Wiseau från pajeposet The Room (2003) kanske gett en och annan i filmen lite pointers till hur de ska skådespela.
Det är lätt alkoholpåverkat hela tiden, och känns rökigt, och då inte på ett klassiskt skräcksnitt, utan mer att skådespelarna spelat in rökta och salongs.
Alltså inget vidare skärpt intryck på någon av dem, och kanske allra minst på Greta Gerwig som verkar ha rökt jazz innan varje tagning.

Filmen är en sörja av dåligt skådespeleri, taskigt manus och noll och inga skrämselfaktorer någonstans.
Alltså ingenting av det som gör en bra slasher, eller ja, Baghead är inte ens en slasher även om den har kallats det.
Den har också kallats komedi och drama, och nej... nej nej. 
Lökig lågbudget är snarare det jag skulle kalla den, helt utan den där sköna känslan man dyrkar med filmer gjorda på låg budget.
Ingen känsla och ingen kärlek bakom varken manus eller utförande.
Nej ni bröderna Duplass, är mer skrämd av den spindel som lurpassar på mig någonstans i tv-rummet.
Även måste jag ifrågasätta vem och vad som rökts på viaplays styrelsemöte för att godkänna denna stinker?
Kids, keep off drugs!