Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Ytterligare en David Cronenberg säger ni?
Heck yes säger jag.
Återigen en sådan där film som hänger med upp i åldrarna pga vissa delar i innehållet.
Är fortfarande obehagligt att åka en full tunnelbana, och det rör till stora delar just Rabid.
En sak jag gillar lite extra med Rabid förutom att den satt djupa spår i mig är att man känner igen flera skådespelare från andra Cronenberg-filmer.
Det är alltid hemvant och man får någon slags familjär känsla... plus att man kan briljera med att känna igen dom såklart.
Några från Shivers, någon från Naked Lunch (D. Cronenberg 1991) och sådär.
I huvudrollen ser vi horisontal tango-aktrisen Marilyn Chambers.
Är ju inte ofta en porrskådis kan övertyga i en spelfilm, men hon gör rollen bra och utan direkta anmärkningar.
Enligt imdb.com var Sissy Spacek tilltänkt till rollen först, men nekades pga sin dialekt av filmbolaget.

Precis som med Shivers är Rabid en slags biologisk skräckfilm där en kroppslig förändring står i fokus.
Rose (Chambers) kraschar med sin pojkvän Hart (Frank Moore) i en svår mc-olycka.
En läkare använder sig av experimentell plastikkirurgi för att hjälpa Rose, men något går snett.
När Rose väl vaknar till liv har hennes kropp ändrat sig, och vi slungas direkt in i den kroppsliga skräck som Cronenberg är expert på.
I Rose armhåla har en fallosliknande tagg vuxit fram ur ett sår, och med denna också en annorlunda hunger.
En vampyristisk hunger efter blod, som dessutom medför en kroppslig förändring hos den som blir stucken.

Rabid är i likhet med Shivers byggd på en skön (eller oskön, beroende på hur man ser det) klaustrofobisk känsla av att man inte är säker någonstans.
Även här har vi ett slags virus/parasit som ändrar människors beteende.
Där det var sexuella utsvävningar i Shivers är det i Rabid, precis som titeln antyder, ren och skär aggression.
Zombiearvet finns med i att människor smittas av detta nya virus genom bett, och att de smittade är icke-kontaktbara.
Det biologiska Cronenberg är så bra på genomsyrar självfallet filmen också då Rose mer och mer accepterar sin nya hunger.

Filmens innehåll har diskuterats om det är en metafor för spridningen av aids, och även andra sjukdomar.
Skulle mycket väl kunna vara i och med att många i aids barndom spred det vidare utan att veta om det.
Cronenberg pratar om delarna med militärerna i filmen också, som att det sågs som en metafor då soldater var på Montreals gator under en specifik del i stadens historia.
Oavsett vad så kan man tolka filmen som en metafor för ett flertal saker, vilket gör den än mer intressant.
Funkar den som "bara" en skräckfilm också?
Absolut, fördjupningar i olika metaforer eller politiska åsikter är inte ett måste för att uppskatta den.

Filmens utseende är ganska lika Shivers med lite murrigt och smutsigt utseende, vilket är guld i min bok.
Sjukhuset i början av filmen är precis som i Shivers en ganska klasutrofobisk historia, vilket ökar skräcken.
Skådespeleriet är bra, och effekterna är där de behövs, och nu får man ju se den oklippt med vilket är bra.
Den dud-utgåvan jag äger innehåller en kort intervju med Cronenberg vilken är intressant om än lite kort.
En film som absolut ska finnas i samlingen, och tål att ses om då och då.

Shivers

Title: Shivers
Year: 1975
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

"You are 18 years of age? Otherwise we can't sell it to you.."
Innan internet och det enkla filmköpandets tid var det lite mer jobb bakom att köpa sina favorittitlar.
Sverige censurerade fortfarande skräckfilmer extremt hårt, så min blick gick stundtals till England.
En reklam i den utmärkta tidning Dark Side fanns ett antal titlar mitt osnutna jag ville lägga vantarna på.
Bland annat Evil Dead (S.Raimi 1981), som i den svenska utgåvan var i stort sett omöjlig att se pga alla klipp.
Men även Shivers och Rabid (D. Cronenberg 1977) plus några titlar till.
Hade läst om Cronenbergs filmer i Dark Side och lockats av dem, mycket pga den stora artikeln om Naked Lunch (D. Cronenberg 1991).
Så jag tömde min spargris, tog mod till mig och ringde det långa numret till England.
På tonårssprucket vis försökte jag lura filmkillen att jag minsann var över 18.
Tydligen lyckades jag, för några veckor senare kom paketet med filmerna.
I efterhand har jag förstått att även de utgåvorna var censurerade, men inte lika hårt som de svenska.

Shivers blev en film som ärrade mig för livet, känner fortfarande ett obehag av vinds/källarutrymmen med trädörrar.
Sen ifrågasatte den ju ens sexuella moral också, även om det kom mycket senare med sådana frågor.
Vi befinner oss i bostadskomplexet Starliner Island där en forskare släppt loss en parasit som tar över sin värd.
Detta scenario har vi ju mött på tidigare och senare i filmvärlden, men sällan på ett så skevt sätt som i Shivers.
Är som vanligt i Cronenbergs tidiga filmer en slags kroppslig skräck där kroppen ändras och man ställs inför ett moraliskt dilemma om det är fel, eller om man ska omfamna ändringen.
I andra recensioner och diskussioner kring Cronenbergs verk har frågor om revolution och förändring uppstått.
Ofta är det ju biologisk ändring, en slags evolution eller som i Shivers att en biologisk förändring gör en samhällelig förändring.
Parasiten i Shivers gör sin värd till en sexuell galning helt utan moraliska regler eller samhälleliga regler.
Det är en av sakerna som är obehaglig med Shivers, att det vi lärt oss att misstycka emot helt plötsligt blir "normalt" för den med parasiten i sig.
Att människan inte kan säga emot, eller vill säga emot.
Ska vi se parasiten som en omskrivning av den totala friheten att göra precis vad man vill?

Storyn är intressant, och ovanlig även om man osökt drar paralleller till senare filmer, men det är ju inte Cronenbergs fel.
Man kan hitta litteraturnickningar i filmen, från exempelvis ärkesnuskot Markis De Sade.
Vilket känns helt i sin ordning då han ansåg att de sexuella spärrarna människor har är förkastliga.
Skådespeleriet i filmen är överlag helt okej, även om man inte direkt får någon djupare kontakt med någon av huvudpersonerna.
Det är en zombiestämning över hela filmen man kan känna igen från George Romeros filmer, med den där klaustrofobiska känslan av att huvudrollspersonen inte har någonstans att ta vägen.
Miljöerna i Shivers är det jag fastnade ordentligt för.
Det är avskärmat från omvärlden, instängt och "säkert" men det säkra är vad som gör att allt faller ihop.

Håller Shivers såhär 38 år senare?
Ja, det tycker jag absolut.
Den är fortfarande obehaglig, klaustrofobisk och lämnar dig med en hel del tankar när sluttexterna rullar.
Plus att man kollar snett på nästa person råkar ha minsta sängkammarblick emot dig.
Cronenbergs senare filmer har inte nått samma intresse hos mig som hans tidigare skräckfilmer.
Jag hoppas att han någon gång mer i sin karriär gör en skräckfilm, för den där kroppsliga, biologiska skräcken är han en mästare på.

The Monster Squad

Title: The Monster Squad
Year: 1987
Dir: Fred Dekker
Review: M Original
****

Nostalgin högg tag i min sargade lekamen när jag på Söder i Stockholm såg The Monster Squad ligga i en hylla och blänka.
Såg denna film otaliga gånger när jag var yngre, på ett skrapigt VHS-band.
Är säkerligen 15 år sedan jag såg den senaste gången, men ändå minns jag typ hela filmen utantill.
120:- senare är den återigen i min ägo, och denna gång utan skrapet på gott och ont.
Jag förs onekligen tillbaka till skolkande eftermiddagarna med en skål popcorn och denna film plus en flaska läsk.
För Monster Squad är verkligen vad jag brukar kalla en popcorn-film.
Rakt igenom äventyr med en ganska enkel story, utan att för den sakens skull bli tunn.

Filmen handlar om ett gäng kompisar som gillar skräckböcker och serietidningar.
De kastas ovetande in i en hundraårig kamp mot Dracula och hans gäng av klassiska monster.
I rakt medstigande led från Van Helsing hamnar den sammes anteckningar i händerna på Sean (Andre Grower)..
Dracula ska med hjälp av en amulett och de klassiska monstren ta över jorden och det blir upp till The Monster Squad att stoppa honom.

Som dyrkare av de gamla monsterfilmerna blir man ju peppad av Dracula och Frankenstein.
The Monster Squad släpper in dessa gamla karaktärer i nutiden utan att de blir allt för pajigt.
Att höra Frankenstein lära sig ungdomliga fraser är på gränsen, men ligger på rätt sida så man slipper inmundiga skämskudden.
Nickningen åt den gamla Frankenstein-filmen från 1931 (James Whale, 1931) vid vattenbrynet är guld.
Tror att även den utan något ungdomligt band till The Monster Squad kan uppskatta den även idag.
Är inga mängder av effekter som förstör, utan de är där det behövs.

Storyn är som jag nämnde innan inte så svårt att hänga med i, men blir inte tunn för det.
Det är rakt på sak utan några större utsvävningar.
Någon på nätet jämförde den med The Goonies (Richard Donner 1985), men så långt skulle jag inte sträcka mig.
The Monster Squad är inte lika stark eller tidlös, även om den fyller sin funktion fortfarande.
Man blir glad av sådana här filmer, och det är en stark egenskap i dessa dagar då man snarare bara blir förbannad av filmer.
Skådespeleriet är lite styltigt till och från, men det är inget som stör då det inte är genomgående.

Dvd-utgåvan jag har innehåller tyvärr inget extrameaterial eller textspår.
Ljudet är också lite ojämnt då musiken och vissa skrik känns för "skarpa".
Bilden är bra och finns inget att klaga på för egen del.

Jag uppskattar nostalgifilmer som för mig tillbaka till barndomen.
The Monster Squad hör till denna kategori.
Den sortens film man inte kommer få se igen, tyvärr.. och då är det tur att någon gjort en god gärning genom att släppa den på dvd.
Popcorn, läsk och The Monster Squad är ett bra recept på trevliga 1.30.

Bones Brigade: An Autobiography

Title: Bones Brigade: An Autobiography
Year: 2012
Dir: Stacy Peralta
Review: M Original
****

Sen jag var liten har jag gillat skateboard.
Har aldrig varit bra på det, trots en mängd försök, men har alltid dyrkat det.
Thrashin' (D. Winters 1986) gick varm i våra videoapparater och en av mina kompisar kallade sig till och med Webster till och från.
Skateboard och BMX var det man gillade i sportväg.
Jag prydde min arm med en teckning av en skateboardåkare för runt 10 år sedan som en tribut till det som varit så viktigt för mig under uppväxten.
Thrashin' inhandlades på DVD så fort den fanns tillgänglig.
Det som stör mig i allt detta är att en BMX-rulle vi såg oändligt många gånger helt försvunnit ur minnet vad den hette.
Alla tips mottages tacksamt.

Dokumentären om Bones Brigade för mig verkligen tillbaka.
Skall erkännas utan omsvep att jag fällde en tår eller två då och då.
Både av nostalgin, men även för dokumentären verkligen är på djupet.
Man får ingående intervjuer med en mängd superviktiga aktörer i skatevärlden.
Känslan hos de medverkande som verkligen älskar det de gör och brinner för det.
Det är en inspirerande och varm känsla man får av intervjuerna.

Tony Hawk var min barndomshjälte.
Den högtflygande Hawk som när han åkte skapade en ordentlig Mjölbyhaka på mig när jag såg det på tv.
Sen den tiden har han ju blivit en kulturikon med mängder av brädor, spel, filmer och annat under bältet.
Därför är det roligt att höra honom prata om känslan att skatea bara för att skatea, inte för pengarna.
Men den man känner mest för i dokumentären är det fenomenale Rodney Mullen.
Vilken hjälte, och vilken otrolig skateboardåkare.
Fortfarande, än idag, finns det nog ingen som når upp till hans stil eller skicklighet.
Vi får höra minnen och historier från den bra tiden och den dåliga tiden.
Hur det formade de medverkande i livet och vad det gett dom.

Dokumentärer är ju som bekant en av mina favoritgenres.
Bones Brigade är precis det man vill ha, den fångar upp dig även om du inte är uppväxt med skateboard.
Den skapar ett intresse som till exempel vad man skulle kunna kalla den svenska motsvarigheten till denna dokumentär Hooked For Life (S. Hildebrand 2011) inte riktigt gör.
Vissa av de medverkande i Hooked For Life är lite för dryga och självgoda, medan Bones Brigade-gänget känns mer nöjda men tacksamma.
Vi slipper exempelvis se Tony Hawk läxa upp småkids som Greger Hagelin gör.

Nostalgin är självklart en bidragande orsak till att jag gillar Bones Brigade-dokumentären, men som redan sagts, den skapar ett intresse även för de som inte bryr sig om skateboard.
Precis som en dokumentär ska göra.
Den är snygg, bra klippt och lagom block med varje intervjuperson innan de byter, men utan att bli hoppigt.
Sen de där bilderna som fanns med i skatetidningar på 80 och 90-talet, det är ju så snyggt så man vill böla.

När våren nu är i annalkande minns jag när man bara väntad epå att gruset skulle sopas bort.
Till och med var man ute med kvast innan grusbilen kommit för att skapa lite skateyta.
Det är känslan jag får efter Bones Brigade, jag vill trots min dåliga balans, min noja för att bryta ben och bara vräka mig utför en rampkant eller upp för en trottoarkant med brädan under fötterna.
Mycket sevärd, och en riktigt, riktigt bra dokumentär.

Videovåld och nymoralism

Många med mig kommer inte ihåg när denna debatt gick som hetast.
I och med det nu smått legendariska programmet Studio S som sändes 1980.
I programmet ser men vettskrämda föräldrar med gråten i halsen beklaga sig över alla dessa våldsamma videofilmer.
Man får höra bibelord som fördömer utövare och försäljare av detta videovåld.
Distributörer attackeras med frågor om det "moraliska ansvaret".
Där är pudelns kärna tydligen, för nu har bankerna i Sverige valt att gå på samma linje.
Att via en moralisk kompass visa upp för oss vad vi ska och inte ska se i våra egna tv-apparater.
De lägger även till vad vi ska och inte ska göra i våra sovrum.
Vi kunde läsa på Sveriges Radios hemsida att banker nekar butiker möjlighet till betaltjänster.
(https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5342399)
De intervjuade är Justine & Juliette i Malmö som säljer sexleksaker och www.skräckfilmsbutiken.se som säljer filmer och annat som rör skräckfilm och dess olika genres.
Bankerna och deras talesmän förespråkar en "moraliskt kompass" för vad de vill ha i sitt namn.
Att små butiker som det ändå rör sig om nekas är självfallet helt horribelt.
Men det blir ännu värre då man ser att denna "moraliska kompass" tydligen inte gäller för de större kedjorna.
Att Ginza och CDON kan fortsätta sälja samma filmer som Roland Hånell på skräckfilmsbutiken.se nekas känns ännu vidrigare.
Att Apoteket säljer sexleksaker spelar ingen roll, för uppenbarligen är inte J&J den sortens "seriösa verksamhet".
Att neka de mindre men undvika de större är dock något bankväsendet gjort sig känt för, så egentligen inget förvånande.

När jag började intressera mig för den mer våldsamt lagda filmen var filmcensur ett faktum i Sverige.
Filmerna man kunde hyra var ruskigt klippta och ibland blev till och med storyn lidande för så stora delar var bortklippta.
Att få se Evil Dead (S. Raimi 1981) och City of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippta för första gången var som en helt annan filmupplevelse.
I januari 2011 lades den svenska filmcensuren ner efter ett beslut taget året innan, och den sista filmen som klipptes var Casino (M. Scorsese 1995).
När man som jag var intresserad av den mer underjordiska filmen som skräckfilmen ändå fick ses som att vara då fick leta.
Det kunde handla om piratkopierade filmer ifrån Holland där censuren inte var alls lika hård.
Att sitta och se Opera (D. Argento 1987) med holländsk text på en vind i Västervik, eller att på ett grynigt band, ej översatt såklart, se Story Of Ricky (N. Choi Lam 1991) är kära minnen.
Det var rena julafton då John på gatan bredvid fick hem Men Behind The Sun (T. Fei Mou 1988).
Att man fick betala rätt saftiga summor för dessa piratkopior var inget hinder.
Man kunde gå ihop ett par stycken och likt skilda föräldrar ha delad vårdnad om den kära kassetten när den kom.

På så sätt var filmintresset mer spännande då, jakten gjorde mycket, lite som med vinylskivor nu.
Idag kan man med enkla klicka få tag i alla de filmer vi med ljus och lykta sökte efter.
Den filmen jag haft störst problem med att hitta under VHS och den tidiga DVD-åldern är Four Flies On Grey Velvet (D. Argento 1971).
Nu står den i hyllan, till och med signerad av en av författarna till den, Luigi Cozzi.
Men, oavsett om den där spänningen av att man gjorde något som var lite olagligt är borta känns det bättre idag.
Man behöver inte betala direkta överpriser för en dålig kopia, utan normalpris för en i de flesta fall bra utgåva.
Men, detta vill alltså bankerna sätta stopp för.
De vill förhindra att jag som konsument och fanatiker ska kunna utöva min rätt att köpa de filmer jag vill se.
Ingen av filmerna eller böckerna innehåller något olagligt.
Inte heller bedrivs verksamheten på något olagligt vis.
Censuren av kultur är något av det vidrigaste jag vet, och detta är inget annat.
"Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem".
Detta citat kommer ifrån chefen för Swedbanks kortbetalningslösningar Jan-Olof Brunila.
Jag frågar dig Jan-Olof, vilka är ni att vara pekpinne egentligen?
Stötande för den stora allmänheten?
Studio S-arvet ekar i bakgrunden och Siewert Öholm gnuggar nöjt händerna.

Det tär på en att ständigt ses som kriminell eller perverterad för man råkar gilla andra filmer än de "normala".
Att man som konsument inte ska få välja själv vilken slags kultur man vill inhandla.
Konst förbjuds för vissa samhälleliga grupper blir "kränkta" av det avmålade.
Böcker förbjuds eller kritiseras hårt för de tar upp ämnen som allmänheten ryggar inför.
Musik ska stämplas med stora klisterlappar för att visa vilket omoraliskt innehåll de har.
Filmer får inte säljas hos vissa för den "stora allmänheten" har en pinne upp i röven (inget sexuellt då, för det är moraliskt opassande).
Det är extremt påfrestande att se bankerna utnyttja och kringgå lagen för de inte kan se skillnad på film och verklighet.
Vi påtvingas vidriga scener från kriget i Syrien varje dag på nyheterna, men där finns ingen moralisk kompass.
Där vi de facto ser riktiga människor torteras, mördas och skändas... PÅ RIKTIGT.
Filmerna är fantasier, påhitt och en stunds underhållning.
Gillar du inte samma underhållning som mig, nej, byt kanal om tv'n visar en våldsam film.
Jag byter med ett enkelt knapptryck när någon av dessa otaliga dokusåpor visas.
Visst, jag irriterar mig på att dessa existerar, men jag undviker de samma och kan således inte göra mer.

I kölvattnet av denna diskussion har Konkurensverket sagt att bankernas "moral bedömning" kan vara olaglig.
Jag hoppas att detta får dem att tänka om och godkänna de butikerna som drabbats av detta kvasireligiösa larvande.
Jag säger inget om åldersgränser på film eller på sexleksaker.
Men att censurera och förbjuda saker som inte utgör något lagbrott är vidrigt och är precis som NaziTysklands Entartete Kunst.
Är det vad man vill att de som tillhandahåller med ens pengar ska syssla med, gamla dammiga åsikter som nazister hade?
Till syvende och sist kommer jag, som så många gånger förr citera Last House On The Left (W. Craven 1972), och hör upp nu banker:
"To avoid fainting keep repeating, IT'S ONLY A MOVIE!"

http://thechapel.bandcamp.com/track/cellar-dwellers-of-the-underground

Birdemic: Shock & Terror

Title: Birdemic: Shock & Terror
Year: 2010
Dir: James Nguyen
Review: M Original
****

Vi har skrattat åt Manos, vi har hånat Troll 2 och legat dubbelvikta åt The Room.
På något vemodigt vis trodde vi att det kanske var slut där med de där filmerna som är outtömliga på pajas.
Men, från horisonten hörde vi ett kall.
En neurosedynskadad örn skriker sitt gälla skrik i vår riktning och vi hörsammade.
Likt en fyr i nattens hav drogs vi till den, och blir aldrig de samma igen.

Birdemic har precis allt som gör en dålig film till en film man kommer ihåg.
Den har ett uselt manus uppbackat av extremt dåligt skådespeleri, effekter gjorda av en femåring i paint och ett klyschigt och smetigt budskap ingen ens ska kunna missa.
Regissören ville ge oss en modern blandning av The Birds (A.Hitchcock 1963) och den prisbelönta dokumentären An Inconvenient Truth (D.Guggenheim 2006).
Det vi får är en pannkaka olikt alla andra filmpannkakor.

Vi får följa Rod och Nathalie när de på ett ytterst osynkat vis börjar träffas och bli ett par.
Rod är en lyckad karl mitt i karriären och Nathalie är modell, match made in heaven.
Mitt i kärleken och det yxigaste skådespeleriet på länge börjar fåglar dyka ner i inklistrade explosioner över hela rutan.
Vad är det som sker egentligen?
Det enda vi vet är att om man ser EN fågel utanför rutan som stilla hoovrar så slänger man upp madrass och säng för fönstret.
Sedan brakar det loss ordentligt.
Från att ha varit en röra av osynkat ljud, dåliga klipp och skyhöga skoljud så läggs nu även de sämsta effekterna i mannaminne till och lik som andas.
Komplett för en helkväll alltså.

Där The Room var så lysande i all sin pajighet höjer Birdemic upp detta ytterligare ett steg på stegen.
Det är här nämligen tillagt effekter som ingen kan ha trott på ens i skapandet av de samma.
På hedersord och allvar har jag aldrig sett sämre och mindre trovärdiga effekter i hela mitt långa filmliv.
Jag njuter varje sekund och torkar tårarna som sprutar ur ögonen av skratt.
För precis som tidigare nämnda filmer är detta så extremt uselt att det blir roligt.
Skulle självfallet aldrig se denna film själv, men i sällskap av goda vänner med samma filmsmak är den lysande.

Att försöka komma fram till vad det bästa kontra sämsta är i filmen är omöjligt.
Allt hamnar på samma plats, effekterna, skådespelarna, manuset, faktumet att Nguyen hittat på namn på folk som ska ha varit med och gjort filmen, att den tog 4 år att göra och den uppsjö av felaktigheter i filmen.
Allt hjälper till att bygga den kloss av dumheter vi bevittnar.
När man inte trodde det kunde bli värre så läser man om att det redan nu finns en del 2!
Självklart kommer även denna att bevittnas inom kort.

För en helkväll i goda vänners lag rekommenderas Birdemic å det varmaste.
Den har allt vad man kan önska av en film gjord för cirka 5 kronor på en bakgård.

The Art Of Violence

12 döda och runt 50 skadade rapporterar kvällstidningarna.
En ensam galning har gått in på en visning av nya Batmanfilmen The Dark Knight Rises (C.Nolan 2012) och skjutit ner människor.
En av de skadade är ett litet barn.
Debatten börjar omgående vad som fått personen att göra detta, som sig bör när något chockerande händer.
Är exempelvis ett år sedan Anders Behring Breivik mördade ungdomar på Utöya, och man söker ju svar på frågan varför direkt när sådant händer.
Ligger i människans natur att försöka förstå händelser så de inte ter sig så oförståeliga som de kan göra.
Man vill ju inte tro att någon kan gå in på en biograf och mörda människor.
Men, det är diskussionen efter sådana här händelser jag vill ta upp i denna text.
Där folk skyggar för den kanske mer svårhanterliga, men nog mer sanna anledningen till varför sådana här saker sker.

Läste på hemsidan kulturbloggen.com en kolumn angående dådet där liknande filmer utpekas som avtryckaren till sådana här dåd.
(Länk till texten: http://kulturbloggen.com/?p=57805)
Batman som fenomen och film utmålas som en pro-amerikansk, antimuslimsk och genom våld lösande kraft där bara det amerikanska accepteras och allt utanför den ramen förkastas.
Att dådet i Denver ses som en naturlig följd på liknande filmer, även om skribenten säger att hon inte utpekar själva filmen som utlösaren.
För det första mindregör skribenten ett fruktansvärt brott mot oskyldiga människor som letade efter underhållning en kväll plus att hon mindregör den psykiska ohälsa vi ser runt om i världen.
Liknande diskussioner gick, på en hemsida jag tyvärr glömt namnet på nu, fast då handlade det om våldtäkter och sexuellt våld i populärkulturen.
Där också filmer sågs som den utlösande faktorn, och då handlade det inte om direkta pornografiska filmer med våld utan om spelfilmer som exempelvis Irreversible (G.Noé 2002) och I Spit On Your Grave (M.Zarchi 1978).
Alla som såg liknande filmer, män som kvinnor, var sexuella galningar och blev upphetsade av våldtäkter enligt skribenter.

Det är en extremt enkel förklaring att skylla på filmer eller musik när något hemskt händer.
Marilyn Manson var inte den som fick Eric Harris och Dylan Klebold att mörda 12 personer i Columbine.
Men det var främst han och gärningsmännens tittade på film och spelade av exempelvis Doom som fick bära skulden.
Att ungdomar som stöts ut och mobbas av andra faller in i utanförskap eller depression sågs inte som den bidragande orsaken, utan det var film och spel som hade skapat dessa mördare.
Precis som när Judas Priest fick sitta i en rättsal i USA och vara måltavla som egentliga förövare då två ungdomar skjutit sig.
Att de båda ungdomarna var beroende av droger, var utanför i skolan, hade ultrareligiösa föräldrar och liknande var inte anledningen.
Nej, det var att Judas Priest skulle ha spelat in uppmaningar om självmord baklänges på skivan Stained Class.
Det låter som ett skämt, men rättegången pågick länge och Judas Priest friades till sist.

Som filmälskare känns det extremt provocerande och ledsamt att gång på gång få försvara filmerna man ser.
Eller meddela folk att man inte behöver bli som filmerna man ser.
Det sker även av människor som inte nödvändigtvis tror att man blir våldsam av våldsamma filmer.
För egen del är jag 33 år gammal, aldrig varit särskilt våldsam och ryggar än idag tillbaka från våld i "verkliga livet".
Men ge mig en våldsam film och jag gottar ner mig ordentligt.
Samma sak med de övriga i True Originals.
Att särskilja på verkligt våld och det uppdiktade är något jag fick lära mig som liten av mina föräldrar.
Visst, de ville inte låta mig se Robocop när jag var runt 9 år gammal, och det kan jag idag förstå.
Man ska inte utan medverkan eller en ordentlig förklaring låta barn se vad som helst.
Förklara för barnen, och vill du inte ha en parvel som smiter iväg till polarna och ser saker oförberedd så gör inte sakerna "förbjudna".
Det, som vi alla vet och skriver under på, blir bara mer intressant då.
Alla har dock inte turen att ha någon som kan berätta detta är jag väl medveten om.

För att återknyta till min ursprungliga tanke med denna text.
Det är en tragedi som inträffat i Denver, och man ska inte bara sopa det under mattan med att "han var påverkad av filmer".
Då bortser man ifrån alla de människor som har psykiska problem och spårar ur.
Det tar bort allt samhälleligt ansvar och lägger det enbart åt ett håll, och då är det inte svårt att vifta bort sitt eget ansvar i saker och ting.
Medias roll i skapandet av mass/seriemördare exempelvis är precis lika stort som politikers och bolags inverkan på hur människor lever och bor på ekonomiskt och socialt plan.
Breivik blev inte massmördare för att han spelade datorspel, Columbine-mördarna sköt inte för de spisade Marilyn Manson på pojkrummet och James Holmes sköt inte folk i Denver för att Batman hade förvridit hans syn andra människor.
Skräckfilmer och actionfilmer som varit måltavla för de värsta attackerna är precis som lättsamma komedier där för underhållning.
Tror att ett tungt drama om ett uppbrott från någon eller om någon som blir sjuk träffar närmare hjärtat än en spinkick-vevande Van Damme om man ska se till påverkan av personer.
Jag har inget svårt att förstå att folk inte förstår dragningen i filmerna, precis som att jag inte ser storheten i viss musik eller vissa filmgenres.
Därmed inte sagt att jag tycker mig ha rättigheten att påskriva folk som gillar dessa genres speciella egenskaper.
Ser du Sex & The City betyder ju inte det att du ligger med vem som helst och dricker drinkar 8 dagar i veckan.
Varför skulle jag då vilja våldta kvinnor till höger och vänster för jag tycker Thriller - En Grym Film (B.A Vibenius 1974) är ett mästerverk?
Oftast när man tar upp denna liknelse så påskrivs ändå skräckfilmerna och actionfilmerna som mer påverkande än andra genres.
Borde inte, med tanke på all reklam, köphysteri, dryckeskultur och annat exempelvis då Sex & The City vara ett större hot än skräckfilmer som sällan gör mördaren till en slags förebild?
Medan att vara rik och ha mycket dyra saker ses i samhället som ett lyckligt liv.

Diskussioner om filmers inverkan på människor är gammal och blir bara äldre ju mer den rapas fram och tillbaka.
Det är tyvärr inte så stor skillnad på Rosemari Södergrens kolumn och Studio S debatten där moralpaniken nådde oanade höjder.
Ska en lista likt The Video Nasties blir en realitet igen för att någon störd individ sköt ihjäl människor på en biograf?
Politiker och media gnuggar händerna åt liknande händelser, och debatten om våld i kulturen rasar vidare.
Allt medan media är en stor del i skapandet av "kändisar" som gör våldsdåd och politiker tvingar fram radikala lösningar hos människor för att de ska överleva.
Att böcker, filmer och konst behandlar hemska ämnen är för att världen är en våldsam plats.
Konsten är en spegel riktad mot sin omvärld och det egna samhället.
Den skapar inte våldet, våldtäkterna, krigen, svälten, fattigdomen och de sociala orättvisorna.
Den reflekterar om det.
Vi måste se filmer som reflektioner då de behandlar riktiga ämnen, inte som sanningen.
Vi måste på samma sätt se filmer som de som kritiseras som våldsskapare för vad de är... underhållning.
Välj vilka filmer du vill se.

Psykisk ohälsa, sociala orättvisor, fattigdom, politiska snedsteg, klyftor mellan folk, rasism och liknande är problemen.
Att Batman skjuter skurkar på bioduken är inte ett problem.
Det är underhållning, och vi MÅSTE se skillnaden.

Keep repeating.... It's only a movie! Only a movie! Only a movie!
http://thechapel.bandcamp.com/track/cellar-dwellers-of-the-underground

/M Original 2012