Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Ytterligare en David Cronenberg säger ni?
Heck yes säger jag.
Återigen en sådan där film som hänger med upp i åldrarna pga vissa delar i innehållet.
Är fortfarande obehagligt att åka en full tunnelbana, och det rör till stora delar just Rabid.
En sak jag gillar lite extra med Rabid förutom att den satt djupa spår i mig är att man känner igen flera skådespelare från andra Cronenberg-filmer.
Det är alltid hemvant och man får någon slags familjär känsla... plus att man kan briljera med att känna igen dom såklart.
Några från Shivers, någon från Naked Lunch (D. Cronenberg 1991) och sådär.
I huvudrollen ser vi horisontal tango-aktrisen Marilyn Chambers.
Är ju inte ofta en porrskådis kan övertyga i en spelfilm, men hon gör rollen bra och utan direkta anmärkningar.
Enligt imdb.com var Sissy Spacek tilltänkt till rollen först, men nekades pga sin dialekt av filmbolaget.

Precis som med Shivers är Rabid en slags biologisk skräckfilm där en kroppslig förändring står i fokus.
Rose (Chambers) kraschar med sin pojkvän Hart (Frank Moore) i en svår mc-olycka.
En läkare använder sig av experimentell plastikkirurgi för att hjälpa Rose, men något går snett.
När Rose väl vaknar till liv har hennes kropp ändrat sig, och vi slungas direkt in i den kroppsliga skräck som Cronenberg är expert på.
I Rose armhåla har en fallosliknande tagg vuxit fram ur ett sår, och med denna också en annorlunda hunger.
En vampyristisk hunger efter blod, som dessutom medför en kroppslig förändring hos den som blir stucken.

Rabid är i likhet med Shivers byggd på en skön (eller oskön, beroende på hur man ser det) klaustrofobisk känsla av att man inte är säker någonstans.
Även här har vi ett slags virus/parasit som ändrar människors beteende.
Där det var sexuella utsvävningar i Shivers är det i Rabid, precis som titeln antyder, ren och skär aggression.
Zombiearvet finns med i att människor smittas av detta nya virus genom bett, och att de smittade är icke-kontaktbara.
Det biologiska Cronenberg är så bra på genomsyrar självfallet filmen också då Rose mer och mer accepterar sin nya hunger.

Filmens innehåll har diskuterats om det är en metafor för spridningen av aids, och även andra sjukdomar.
Skulle mycket väl kunna vara i och med att många i aids barndom spred det vidare utan att veta om det.
Cronenberg pratar om delarna med militärerna i filmen också, som att det sågs som en metafor då soldater var på Montreals gator under en specifik del i stadens historia.
Oavsett vad så kan man tolka filmen som en metafor för ett flertal saker, vilket gör den än mer intressant.
Funkar den som "bara" en skräckfilm också?
Absolut, fördjupningar i olika metaforer eller politiska åsikter är inte ett måste för att uppskatta den.

Filmens utseende är ganska lika Shivers med lite murrigt och smutsigt utseende, vilket är guld i min bok.
Sjukhuset i början av filmen är precis som i Shivers en ganska klasutrofobisk historia, vilket ökar skräcken.
Skådespeleriet är bra, och effekterna är där de behövs, och nu får man ju se den oklippt med vilket är bra.
Den dud-utgåvan jag äger innehåller en kort intervju med Cronenberg vilken är intressant om än lite kort.
En film som absolut ska finnas i samlingen, och tål att ses om då och då.