Bones Brigade: An Autobiography

Title: Bones Brigade: An Autobiography
Year: 2012
Dir: Stacy Peralta
Review: M Original
****

Sen jag var liten har jag gillat skateboard.
Har aldrig varit bra på det, trots en mängd försök, men har alltid dyrkat det.
Thrashin' (D. Winters 1986) gick varm i våra videoapparater och en av mina kompisar kallade sig till och med Webster till och från.
Skateboard och BMX var det man gillade i sportväg.
Jag prydde min arm med en teckning av en skateboardåkare för runt 10 år sedan som en tribut till det som varit så viktigt för mig under uppväxten.
Thrashin' inhandlades på DVD så fort den fanns tillgänglig.
Det som stör mig i allt detta är att en BMX-rulle vi såg oändligt många gånger helt försvunnit ur minnet vad den hette.
Alla tips mottages tacksamt.

Dokumentären om Bones Brigade för mig verkligen tillbaka.
Skall erkännas utan omsvep att jag fällde en tår eller två då och då.
Både av nostalgin, men även för dokumentären verkligen är på djupet.
Man får ingående intervjuer med en mängd superviktiga aktörer i skatevärlden.
Känslan hos de medverkande som verkligen älskar det de gör och brinner för det.
Det är en inspirerande och varm känsla man får av intervjuerna.

Tony Hawk var min barndomshjälte.
Den högtflygande Hawk som när han åkte skapade en ordentlig Mjölbyhaka på mig när jag såg det på tv.
Sen den tiden har han ju blivit en kulturikon med mängder av brädor, spel, filmer och annat under bältet.
Därför är det roligt att höra honom prata om känslan att skatea bara för att skatea, inte för pengarna.
Men den man känner mest för i dokumentären är det fenomenale Rodney Mullen.
Vilken hjälte, och vilken otrolig skateboardåkare.
Fortfarande, än idag, finns det nog ingen som når upp till hans stil eller skicklighet.
Vi får höra minnen och historier från den bra tiden och den dåliga tiden.
Hur det formade de medverkande i livet och vad det gett dom.

Dokumentärer är ju som bekant en av mina favoritgenres.
Bones Brigade är precis det man vill ha, den fångar upp dig även om du inte är uppväxt med skateboard.
Den skapar ett intresse som till exempel vad man skulle kunna kalla den svenska motsvarigheten till denna dokumentär Hooked For Life (S. Hildebrand 2011) inte riktigt gör.
Vissa av de medverkande i Hooked For Life är lite för dryga och självgoda, medan Bones Brigade-gänget känns mer nöjda men tacksamma.
Vi slipper exempelvis se Tony Hawk läxa upp småkids som Greger Hagelin gör.

Nostalgin är självklart en bidragande orsak till att jag gillar Bones Brigade-dokumentären, men som redan sagts, den skapar ett intresse även för de som inte bryr sig om skateboard.
Precis som en dokumentär ska göra.
Den är snygg, bra klippt och lagom block med varje intervjuperson innan de byter, men utan att bli hoppigt.
Sen de där bilderna som fanns med i skatetidningar på 80 och 90-talet, det är ju så snyggt så man vill böla.

När våren nu är i annalkande minns jag när man bara väntad epå att gruset skulle sopas bort.
Till och med var man ute med kvast innan grusbilen kommit för att skapa lite skateyta.
Det är känslan jag får efter Bones Brigade, jag vill trots min dåliga balans, min noja för att bryta ben och bara vräka mig utför en rampkant eller upp för en trottoarkant med brädan under fötterna.
Mycket sevärd, och en riktigt, riktigt bra dokumentär.