Eleganten Från Vidderna

Title: Eleganten Från Vidderna
Year: 2010
Dir: Andreas Brink
Review: M Original
****

Jag kommer ihåg när jag var liten.
Det var vissa låtar man kände sig lite extra.. ja, busig i brist på bättre ord, när man lyssnade på.
Några av dessa låtar tillhörde Eddie Meduza.
Alla har vi något slags förhållande till denne man, Errol Norstedt som han hette egentligen.
Måhända är det ansträngt, eller så är du en av många som roas av hans plumpa humor med sikte på könsorganen.
När vi började se denna dokumentär så trodde jag att man skulle få se den burduse Eddie som säger att "kvinnär har en å knulle mää" och dricker sprit.
Döm om min förvåning när den Errol Norstedt vi får stifta bekanskap med verkar vara en skärpt och smått deprimerad man.
Vi får höra om hans uppväxt då de ständigt flyttade runt, han mobbades i skolan och livet var allmänt tråkigt för barnen i familjen.
Flera personer från både Errols uppväxt, hans familj och bandmedlemmar är med och pratar om Errol/Eddie.
Eddie/Errol själv är också med, i en lugn och som sagt, lätt deprimerad intervju där han visar upp en helt ny sida av sig själv som iallafall jag inte trodde man skulle få se.
Han pratar om musik, sin roll han spelar som Eddie Meduza.
Hur han tog namnet Meduza gjorde mig golvad så oväntat var det, lysande.
Vi får höra vilket musikalist geni han var, och hur begåvad och snabb han var på att lära sig nytt och på att skriva låtar.

Från att ha sålt sin musik via annonser i tidningar och på kassett växte Eddie Meduzas karriär, och med den också hans alkoholism.
Den behandlas också i dokumentären, av både hans nära och han själv.
Vi får också veta mer om musiken han skrev till andra artister av varierande musikstilar.

Eleganten från vidderna är en riktigt bra dokumentär om en av Sveriges kanske mest omdiskuterade artister.
Bannlyst, hatad, älskad, bespottad och hyllad...
Vad man än må tycka om Errol Norstedt och hans alterego Eddie Meduza så har man något slags förhållande till honom.
Från att ha skrattat gott åt hans texter som ung till att ha skrattat än mer åt dom som vuxen lämnar den här dokumentären en lite bitter eftersmak.
Man förstår att rollen som Eddie kanske inte var den allra roligaste alla gånger, och att humorn och viljan att få folk att skratta har en baksida.
Det är med nya ögon jag ser på Eddie Meduza och framförallt på Errol Norstedt nu.
Det var inte bara en försupen bråkstake som inte verkade göra annat än att runka, slå punkare på truten och dricka sprit dagarna i ända.

Eleganten från vidderna ska såklart ses av människor med iallafall ett litet intresse av Eddie, men kan med gott samvete ses av alla.
För alla har vi hört, sjungit med, skrattat åt eller blivit förbannade av en av hans låtar.
Dokumentärskaparen kan vara mycket nöjd, för samma sekund som den var slut så laddade P Original ner samtliga Eddie-album han hittade på nätet.
Ett gott betyg
Errol Norstedt - 1948-2002
Avslutar detta med en av mina favoritlåtar av Eddie Meduza.

Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

En stilla motorcykel tur ute på landet slutar i katastrof då motorcykeln kraschar.
Känns upplägget igen?
Förmodligen, men nu är hela konceptet kört genom David Cronenbergs hjärna också.
Rose (Marilyn Chamber) som skadas värst i kraschen tvingas till operation, och då testar läkarna en ny form av kirurgi på henne.
Rose överlever, men under hennes koma som hon hamnar i så gör kroppen en förändring.
I hennes kropp så väcks en något annorlunda hunger.
När hon vaknar och hennes kropp kräver föda så börjar människor helt plötsligt bete sig nästan rabiessmittat på sjukhuset där hon ligger.
En läkare som varit i nära kontakt med Rose, en annan patient, en bonde och flera andra gör extremt våldsamma utfall mot människor.
När personalen på sjukhuset hittar en djupfryst, död kvinna i ett kylskåp så väcks misstankarna, för Rose är försvunnen.
Rose pojkvän Hart (Frank Moore) börjar också leta efter Rose.
Den rabiesliknande smittan sprider sig från sjukhuset, ut på landsbygden och når slutligen storstaden.
Allt eskalerar till den rafflande avslutningen.

Som alla som läst bloggen eller pratat med mig i mer än 5 minuter vet så är David Cronenberg en av favoriterna.
Rabid fängslade och skrämde mig något helt otroligt som yngre.
Scenen i tunnelbanan är fortfarande en av de mest klasutrofobiska och skrämmande jag vet.
Blev inte bättre under en resa i Paris då en av kvinnorna på tunnelbanan tydligen har en exakt tvilling i den rabiessmittade kvinnan i Rabid.
Filmen är en enda lång skräckscen av den där sorten som man någonstans kan tänka sig ska hända.
Med vissa kroppsliga undantag såklart, men rabies är ju en i allra högsta grad riktig smitta.
Virusfilmer som blandas med skräck brukar smaka bra, och lämna ett visst obehag i kroppen.
Rabid är på toppen i denna genre.
Cronenberg kan med relativt enkla medel skapa miljöer som är riktigt skrämmande, och med ett visst igenkännande i sig för att öka skräcken.
Manuset må enligt vissa ha en del brister, men att man inte får ett helt kalrt svar på allting gör mig ingenting.
Så är det ju i verkliga världen med, bara se på aids eller liknande virus.
Vi får inga svar angående detta heller, så varför skulle just viruset i Rabid ge oss svar på något?
Skådespelarna är övertygande, och Marilyn Chambers sköter sig utmärkt i rollen som Rose.
Som synd var fick hon inte många fler roller utanför porrbranschen, men Rabid är något hon kunde dö stolt över att ha gjort.
Chambers dog 2009.

Jag pratar mig alltid varm om filmer från 70/80-talet och Rabid är inget undantag.
Den är bra skriven, bra spelad, obehaglig, klaustrofobisk, snygg och briljant.
En klassiker som står sig bra fortfarande, och som ställer sig över dagens filmer.
[REC] ifrån 2007 är nog den film som hamnar närmast Rabid, men är ändå många, långa mil ifrån lika bra.
Cronenberg är en mästare, och jag hoppas som jag sagt innan att han ska göra någon mer skräckfilm snart.
Nästa giv är tydligen en film om förhållandet mellan Jonsson Originals favoriter Jung och Freud.
Intressant, men som sagt.. hoppas han letar sig tillbaka till det han kan bäst:
Skräck med kroppen och alla dessa skrymslen och vrår som grund.
Long live the new flesh!

The Return

Varit lite tunt med uppdateringar på sistone, men detta ska rådas bot på nu.
Räkna med en rad uppdateringar, filmtips och diskussioner om film här från och med nu.
True Originals sover aldrig... vi bara vilar långa stunder.

Evil Dead

Title: The Evil Dead
Year: 1981
Dir: Sam Raimi
Review: M Original
****

Innan Sam Raimi gick vidare till att göra plågsamt träiga filmer med såna där dataeffekter som får det att blixtra i skallen gjorde han världen en stor tjänst.
Han, tillsammans med den lysande Bruce Campbell och en trogen skara till gjorde The Evil Dead.
En av de första filmerna att hamna på den ökända Video Nasty-listan.
Filmen kretsar kring 5 ungdomar som åker för att övernatta i en övergiven stuga i skogen.
Väl där hittar de i källaren en bandspelare med en mystisk man som pratar om demoner och "de dödas bok".
Mannen på bandet börjar uttala uråldriga besvärjelser som sägs väcka demoner till liv.
En av kvinnorna i gänget får panik och försöker sticka ifrån stugan och våldtas då av skogen (!).
Ash (Bruce Campbell) försöker skjutsa henne därifrån, men skogen har förtört deras enda väg därifrån, och natten har precis börjat.
Sedan brakar det hela loss när den våldtagna kvinnan visar sig ha blivit besatt av demonerna från boken.
Kampen för överlevnad plockar bort en efter en, och vem kommer överleva till morgonen egentligen, och vem är "dead by dawn"?

The Evil Dead klassas för mig som en av de absolut bästa skräckfilmerna någonsin.
Handlingen är klockren, effekterna bra och fantasifulla även om budgeten var "shoestring".
Kameravinklarna är innovativa och modiga, och hela känslan man får av filmen är extremt klaustrofobisk.
Man bjuds även på en rad The Three Stooges liknande scener man kan skratta gott åt.
The Evil Dead har inte samma flört med humor som uppföljarna har, utan här är det skräcken som är i fokus.
Detta gör också att jag, trots att jag gillar del 2 och 3, ändå hållar originalet som den absolut bästa.
Runt 1981 kom det väldigt mycket bra skräckfilmer, och det är en bedrift att lyckas hålla en fräsch känsla ända fram till idag, 2010.
The Evil Dead har absolut åldrats med stil, och den är fortfarande smart, snygg och obehaglig i all sin lågbudgethet.

Det har pratats på diverse sidor runt på internet om en re-make av Evil Dead, men detta verkar ha stoppats nu.
Istället pratas det nu om en uppföljare, alltså en del 4 i serien där Ash återigen ska tampas med de odöda demonerna.
Om vi någonsin får se denna, och hur denna kommer stå sig återstår att se antar jag.

The Evil Dead är en av de absolut mest fröjdefulla filmerna att se i mina ögon.
Klockren från början till slut, har bra skräck, humor, skådespelare, kameraarbete och manus.
Står sig än idag, även om snart 30 år har gått och många, MÅNGA skräckfilmer har kommit efter.
Jag fick frågan senast jag såg Evil Dead hur många gånger jag sett den egentligen.
Svårt att svara på, men det jag vet är att jag och en kamrat såg filmen för att sedan spola tillbaka den (old school) och se den direkt igen.
Samma sak med Evil Dead II (1987).
Mitt första möte med Evil Dead var på en sunkig piratkopia som hyrdes ut i en lokal videobutik.
Den klippta versionen där ca en kvart är borta ur filmen.
När jag sedan fick min egen kopia, som jag då trodde var helt oklippt, gick den varm i videon.
När jag sedan fick DVD-versionen i special utgåva kunde jag pensionera min VHS-version som var märkbart sliten.
En av de skräckfilmer jag sett flest gånger är det hur som helst, och om mina ögon håller så kommer jag se den otaliga fler gånger innan det är min tur att bli odöd skogsdemon.
Håll utkik efter specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II.
Mycket extramaterial och en helt lysande förpackning för oss nördar.

I Married The Eiffel Tower

Title: I Married The Eiffel Tower
Year: 2008
Review: M Original
****

Ännu en dokumentär som fokuserar på udda sexuella preferenser.
Denna gång hamnar monument, åkattraktioner, kyrkbänkar och annat mellan benen på de tre porträtterade kvinnorna i dokumentären.
En av kvinnorna är gift med Eiffeltornet, och filmskaparna följer med henne då hon åker till Paris för att där avnjuta en intim stund med sin man.
Vi får även se delar av en intim stund mellan en kvinna och hennes älskare... en åktur på ett nöjesfält.
Samma kvinna pratar även om problemen hon haft med sin käresta då han blev arbetslös.
Hon talar om World Trade Center.. och arbetslösheten, ja ni vet ju när WTC gick i botten.
Berlinmurens fru, som för övrigt bor i Sverige får vi också bekanta oss med.
Ni kommer aldrig titta på ett staket på samma vis igen.

Hela dokumentären är bara sak på sak som gör att man brister ut i totala bryt av skratt.
Samtidigt ska man ju inte glömma bort att detta är sjuka människor, två har klargjorda diagnoser bland annat.
Men det är fortfarande så fruktansvärt surrealistiskt att höra en människa prata om ett monument som att det är levande väsen som talar till henne och bedyrar sin kärlek till henne.
Att en åktur på ett halvtaskigt nöjesfält med hjälp av olja får orgasm på en kvinna.
Det är för mycket.
Man kan inte tycka varken synd om dom, eller förstå dom, för det är bara för mycket.
Språket de har, och hur de pratar gör att man inte ser sjukdomen som misstänks ligga bakom.
Man ser bara 3 kvinnor klänga på staket och vara översexuella, men inte mot människor utan mot saker, staket, souvernirer över sina favoritmonument och "män".
Precis som i dokumentären My Car Is My Lover så blir det lätt att man tror det är på låtsas.
Att dessa människor fejkar, blivit betalda eller helt enkelt luras.
Men det är ju inte så, hur gärna man än vill.
Att se en av kvinnorna stå med en modell av Berlinmuren inne på ett museum för Berlinmurens historia och prata om hur oskyldigt bespottad denna "vackra" mur blev är plågsamt.
Att hon verkar tro att tyskarna själva byggde muren, och sen inte tyckte om den.
Det är en plågsam uppvisning i inte bara dålig historiekunskap utan även i den otroligt skeva verklighet denna kvinna lever i.
Där Berlinmuren är en missförstådd älskare, och vars fru är en enstöring ifrån Sverige med engelskakunskaperna hos en dålig mellanstadieelev.

I Married The Eiffel Tower är en hysteriskt rolig och vriden dokumentär.
Visst, man tycker synd om kvinnorna som är sjuka, och där en av dem blivit sexuellt utnyttjad.
Men det är fortfarande bara en parentes i dokumentären, då det faktiskt bara nämns lite i förbifarten.
Resten är när de förklarar vad objekten säger, känner och förklarar sin kärlek.
Vissa av scenerna är så disturbing, att en double feature med denna och bilälskar-dokun är en riktig matig bit att svälja.
Men helt klart ett underligt ämne värt att se en dokumentär om.
Om inte annat för den helt lysande, och helt oironiska dialogen.

My Car Is My Lover

Title: My Car is My Lover
Year: 2008
Review: M Original
****

I bilreklamer talas det ofta om att bilen innehar en sexig sida, något erotiskt tilltalande eller något sensuellt över sig.
Linjerna diskuteras som om det vore de vackra formerna hos kvinnan du älskar.
Allt sexuellt du hört om bilar förvandlades någonstans på vägen till en korrekt sexuell känsla hos de två män vi får följa i denna dokumentär gjord av BBC.
Edward och Jordan är två män som har tappat bort sig i sin egna vridna värld där man polerar upp sin bil, för att polera staken i.
De är mecaphiles, och nej det är alltså inte en skön robot i Transformers.
Bubbla är en bil du inte kommer kunna se på med samma ögon längre efter att ha sett denna timmeslånga bilfantasts mardröm.
Vi får höra ingående om hur det är att ha ett förhållande med en bil.
Se närgånget hur en fullvuxen man med gubbkeps som det är fastlimmade björnöron på hånglar med en bil.
Även hur samma man i skydd av mörkret står och runkar på den andres bil.
Men goda vänner, det slutar absolut inte där.
Vi får även följa med de båda på en bilshow, där det är smek och kyssar på vareviga plåt.
Även den odödliga kommentaren från den yngre, inte fullt lika romantiska mecaphile, Jordan:
"A lot of these cars I would rape like a wild animal".
Är inte det kärlek så säg?

Dokumentären är en underlig, skrattframkallande resa genom två extremt udda hjärnor.
Ingen av dem har någonsin haft ett sexuellt förhållande med en människa exempelvis.
De förklarar vad det är som är så fascinerande och upphetsande med bilar.
Edward är vad man utan tvekan kan tänka sig skulle vara en "äcklig gubbe" om han inte fick styving i gabardinet av bilar.
Han smeker varenda bil han ser, pratar om att de är "ensamma" och hur fina de är.
När han polerar bort ett könshår från sin bubbla "Vanilla" är bara för mycket.
Även när de båda vännerna smeker sina bilar och på ett frustande, lite fyllgubbe sätt väser kärleksförklaringar åt dom är varenda tittare på väg genom porten in till galenskapen.
Detta är så fel på så många sätt, och självfallet är detta ett gott betyg för The True Originals.
Dokumentärer om riktigt udda sexuella preferenser är alltid av godo, för vad man än må gilla själv så kommer det för alltid att verka helt sunt och normalt.
Detta är på topp5 över de mest udda dokumentärer man kan se kan jag nog utan att överdriva säga.
Jag lovar er att ni efter tittande på denna aldrig kommer kunna höra någon säga "det där var en snygg bil" utan att det vrider sig lite i kroppen.
Nästa gång en bilreklam talar om åket som sexuellt kommer jag se Edward stå och slörunka vid avgasröret... och nej, det är ingen vacker syn.

Maniac

Title: Maniac
Year: 1980
Dir: William Lustig
Review: M Original
****

Frank, en schizofren man utmärkt spelad av den tyvärr avlidne Joe Spinelli gäckar New Yorks gator.
Han anfaller kvinnor och även par och dödar dom, tar med kroppar hem och dekorerar sina skyltdockor med delar av kropparna.
I bakgrunden är det Franks mamma som skapat detta monster genom sitt leverne och sitt kuvande av den unge sonen.
Flera människor faller offer för den svårt sjuke Frank.
När han finner en kvinnlig fotograf och blir kamrat med henne, ska hela sjukdomen vända eller kommer den ta en nedåtgående spiral?

Maniac är en i raden av filmer som djupt provocerade människor när den kom ut.
Kvinnorättsgrupper protesterade mot den, för den sades uppmuntra våld mot kvinnor.
Människor klagade på det grova våldet (effekterna signerade Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen).
Filmen är annorlunda mot skräckfilmer i allmänhet, även än idag, trots 30 år på nacken.
Man får följa mördaren mer än att han/hon bara är en figur i filmen.
Man får se hur sjuk Frank är, och hur hans sinnessjukdom spelar ut honom mot sig själv och mot sina offer.
Dessutom är filmen smutsig, lägenheten där Frank bor är så skickligt inredd att man nästan häpnar.
Varenda detalj är på precis rätt plats, och precis rätt på alla sätt.
Där många andra filmer blir för filosofiska eller tillrättalagda slår Maniac direkt i ansiktet.
Man får följa med in i en sjukdom, ett kluvet tillstånd där ingen vet vad som ska hända.

Joe Spinell spelar Frank helt fenomenalt.
Ansiktsuttrycken, språket och hur han rör sig är på topp hela filmen igenom.
Det känns äkta, och när man sett extramaterialet om hur han levde är det än mer imponerande att han lyckas göra en så pass bra roll som han gör.
Joe Spinell ville göra en del två då han tyckte att kvinnogrupperna som anklagat honom för att vara kvinnohatare och sexist var helt fel ute.
Maniac II skulle handlat om en man som hämnas de barn som farit illa av misshandlande föräldrar.
Tyvärr blev det inte mer än ett par scener inspelade innan Joe Spinell dog 1989.

Maniac hör till en av mina favoriter i slashergenren, då den är så pass annorlunda.
Visst, vi får följa med in i psyket hos Jigsaw i Saw och liknande, men aldrig på samma plan.
Aldrig så att det verkligen känns som att denna sjuka människa lika gärna kunde vara på riktigt.
Vi vet ju med största vetskap att det finns människor som likt Frank urskiljningslöst dödar människor utan anledning.
Att psykvården skär ner, så att människor med grava psykiska problem inte får någon vård.
Att ha detta i bakhuvudet och se Maniac är nästan plågsamt.
En riktigt bra film som står ut i slashergenren som tyvärr kommit att bli urvattnad och tråkig.
Bra manus, bra klippning, bra ljud och framför allt ett underbart skådespeleri av Joe Spinell.