Suspiria

Title: Suspiria
Year: 1977
Dir: Dario Argento
Review: M Original
****

Sitt ner i båten och håll i hatten.
Dario Argentos filmiska mästerverk från 1977 kommer skaka om er ordentligt.
Färgsättningen, musiken, kameraåkningarna... allt är 5.0 för att citera min vän Tarmen.
Filmen rör en dansskola dit den amerikanska kvinnan Suzy (Jessica Harper) kommer.
Redan från det att hon anländer märker hon att det är något mystiskt med huset och flera av de som bor och verkar där.
Vi ser en kvinna ropa något i regnet och springa ifrån dansskolans lokaliteter.
Kvinnan blir sedan mördad i en av filmhistoriens mäktigaste dödsscener.
På dansskolan uppdagas den ena underliga händelsen efter den andra.
Suzy börjar forska i vad som försiggår egentligen.
Mysteriet är om möjligt ännu djupare än vad man till en början tror.
Slutsekvensen är en resa ner i helvetet.. precis som resten av filmen.

Suspiria är en av mina favoritfilmer, och tillsammans med Profondo Rosso (1975) det bästa Argento gjort.
Det som för mig gör att Suspiria står ut i genren är framför allt det makalösa färgspelet.
Det är så fel att det blir rätt, så skarpa färger att det skär i ögonen och i samspel med den magiska musiken av Goblin blir det bara succé.
Kameraföringen är som vanligt excellent när det gäller Argento.
Våldet i filmen är grafiskt och väldigt speciellt, vilket också tillför mycket till filmens helhet.
Ingen av de två uppföljande delarna i trilogin om mödrarna kommer i närheten av att ha samma stil eller känsla som Suspiria.
Detta är ett verk som står helt i en klass för sig själv, ohotad.
Det blir ännu bättre när man i extramaterialet får veta att historien sägs vara hämtad från Daria Nicolodis mormor som rymt från en dansskola på grund av allt mystiskt som hände där.

Musiken är ett kapitel för sig.
Goblins gör i Suspiria återigen ett utomordentligt arbete, och fixar det bästa skräcksoundtrack någonsin förmodligen.
Det följer i klassiska spår, men lägger till ytterligare ett par dimensioner med skrik, viskningar, skarpa ljud och väsande röstspår.
Goblin vet hur en slipsten ska dras helt enkelt.

Jag vill inte prata för mycket, eller för lite, om hur bra Suspiria är.
Jag lyckades få fatt i DVD-boxen där man får filmen, en extramaterialskiva och även soundtracket med.
Det är en komplett box, och extramaterialet berättar en hel del intressanta fakta.
Dario Argento säkrade sin plats som en mästare med denna och nämnda Profondo Rosso.
2007 kom den efter Inferno (1980) avslutande delen i trilogin om mödrarna Mother Of Tears.
Det är en omöjlighet att leva upp till den genreklassiker som Suspiria är.
Varken innan eller efter har det gjorts en liknande film.
En film man måste se, vare sig man gillar skräck eller inte.
Detta är ett konstverk.

Edward D Wood Jr

I en tid av remakes, urvattnade filmidéer, filmskapare helt utan hjärta är det alltid uppfriskande att vända blicken bakåt.
Till en annan tid och en annan passion.
Till en era innan ett skamset ruttet manus kunde maskeras med massa dataeffekter som får det att styvna i brallan på alla utan en brinnande kärlek för filmkonsten.
Ibland när allt det skräp som prackas på oss blir för mycket brukar jag återvända till en kär vän.
Nämligen den mycket omtalade, men sällan hyllade Edward D Wood Jr.
Idag på bussen pratade en ung kille om Ed Wood, och han sa såklart att det var "världens sämsta regissör".
Jag väljer att inte hålla med.
Ed Wood hade kanske inte det kunnande som utmärker en "bra" regissör.
Men det han hade, och som jag anser att många (de flesta?) av nyare regissörer saknar, var just hjärta och passion.
Han brann för att göra film, och med en outtömlig entusiasm kastade han sig från scen till scen.
Han höll humöret uppe, trots att han aldrig fick det erkännande han tyckte han förtjänade, och hans filmer förtjänade.
Visst, hans filmer är otroligt pajiga, men ser man bortom det ser man en man med stor passion.
Men likt alla av Ed Woods sort så dog han fattig, alkoholiserad och hånad.
Ed blev uppmärksammad och hyllad av sådana som mig långt efter sin död, vi som inte bara ser honom som en kuf som gillade att dricka sprit, göra dålig film och klä sig i kvinnokläder.
Jag ser Ed Wood som en pionjär, som de facto stärker mig när självförtroendet är lågt i min valda livsbana.
Jag försöker då att plocka upp lite av Ed's passion och hjärta i vad han höll på med.
Denna text är inte skriven för att ge en stor inblick i Ed's liv, utan mer bara en reflektion.
Ett minne över en tid då hjärta fortfarande fanns med i filmkonsten på ett djupare plan.
Då inte alla filmer som var lite udda kallades "independent" och glömdes bort i biografernas källare.
Det tragiska är att Ed Wood dog utfattig, alkoholiserad med en rad porrfilmer i ryggen, då detta var det enda folk ville låta honom göra.
Men känner jag Ed rätt så gjorde han även dessa med stor passion och glädje.
Allt för filmen.
Edward D. Wood Jr 1924-1978

Island of Death

Title: Island of Death
Year: 1975
Dir: Nico Mastorakis
Review: M Original
****

True Originals främsta kämpar har påbörjat "T.O going Nasty".
Målet är att se alla 74 filmer på Video Nasties listan.
Denna ökända lista med mer eller mindre "nasty" filmer som England valde att bannlysa i början av 80-talet.
Turen hade nu kommit till den för egen del anonyma Island Of Death.

Filmens handling är simpel.
Ett par åker till Mykonos för att semestra och insupa den fina atmosfär som detta paradis kan erbjuda.
Väl där upptäcker man att det är något lurt med paret.
Förrutom att ha filmvärldens kanske snyggaste kropp, så är kvinnan mystisk och mannen aggressiv mot människor runt honom.
Folk gör "fel" i hans ögon.. och detta ska så klart tas itu med på bästa möjliga vis.
Kvinnan (Jane Lyle) börjar stöta på en lokal ortsbo som visar sig vara målare.
När hon sedan förför honom och ligger med honom så brakar det loss.
Paret börjar mörda och fotografera när de gör det av allskönes olika anledningar.
Sexuella akter, mord och vredesutbrott mot folk är a och o.

Det är en simpel historia i filmen, men filmen är långt ifrån enkel eller enspårig.
Snarare helt tvärtom.
När man minst anar det, efter en sexscen med redan nämnda Jane Lyle i en telefonkiosk, medan mannens mamma är i luren (!) så får vi se följande:
Mannen (Robert Behling) vaknar och är sugen, men Jane vill inte.
Då går han och tar sig en get i närheten.... hakorna faller i kör till marken.
När han är klar skär han halsen av geten.... hakorna dinglar kvar och ekolodar över vardagsrumsmattan på alla och envar.
Sedan drar det igång ordentligt.
Det mördas målare, det bjuds på kärlek mellan män, mördade homosexuella, våldtäkter, homosexuella våldtäkter och ett slut som får våra hakor att slå hål i golvet för att få mer plats att dingla fritt.
Island of Death har det mesta man kan önska av en film i denna genre.
Underlig syn på vad som är rätt och fel, smygreligiösa budskap på ett ytterst skevt sätt och mycket, mycket naket.
..och ett slut som är one for the ages.
Den såg man inte komma... det ska jag säga er.

I listan över Video Nasties finns mycket dåligt, det ska erkännas utan omsvep.
Man trodde kanske inte Island Of Death skulle vara någon höjdare, då den i min värld levt en väldigt anonym tillvaro.
Så anonym att jag inte ens reflekterat över den i listorna man läst angående just Video Nasties.
Men, tji fick jag.. för detta är en film jag kommer att komma ihåg väldigt, väldigt länge.
Inte bara för den helt urspårade storyn, utan för att den faktiskt är annorlunda än många andra exploitationfilmer.
Skådespelarna är inte tagna direkt från lokala teatern, eller ja, det känns inte så iallafall.
Det är underligt, musiken är precis lika passande som den är opassande vilket är helt underbart.
Sol och romantikmusik när paret jagas över en gräsig kulle, jagade av polisen.
Känner på mig att denna film kommer hamna högt i listan när vi senare i år kommer lista topp till botten i Video Nasties listan.
Väl värd att se, om inte för hela filmen så för en del helt underbart bisarra scener.

Cannibal Holocaust

Title: Cannibal Holocaust
Year: 1980
Dir: Ruggero Deodato
Review: M Original
****

Utan tvekan en av filmvärldens mest omdiskuterade och mytomspunna filmer.
Filmen handlar parallellt om vad som hänt med en grupp dokumentärfilmare, och om en grupp som letar efter den samme.
Dokumentärfilmarna ska filma livet i djungeln, och de är på jakt efter stammar som praktiserar kannibalism.
När denna första grupp inte hörs av så åker antropologen Harold Monroe (Robert Kerman) ner till djungeln för att leta rätt på dom.
I deras sökande hittar de resterna av kropparna och även gruppens guide.
Tillsammans med dessa finner de också filmrullarna från det gruppen filmat i djungeln.
Monroe lyckas få rullarna med film och återvänder till USA för att titta på det som filmats.
Det han får se är bortom allt han trodde han skulle få se.
Den grupp prisbelönta dokumentärfilmare som av allmänheten behandlats med respekt visar här en helt annan sida.
Detta är upptakten till vad som kallats: "possibly the most disturbing film ever made".
Vi får följa gruppen på deras väg genom djungeln där de gör allt för att få bra, chockerande och uppseendeväckande bilder.

Ruggero Deodato blev känd över en natt när Cannibal Holocaust visades.
Sergio Leone prisade filmen som lysande, men varnade också att Deodato skulle få problem med många av scenerna.
Filmen beslagtogs, bannlystes, klipptes sönder och Deodato blev även anmäld, för både våldet mot djur i filmen, men även för att det påstods att en av kvinnorna som mördas i filmen hade dödats på riktigt.
Han kunde få livstid i fängelse, men lyckades avstyra detta genom att de som antogs mördats i filmen dök upp livs levande.
Sägnerna är många runt filmen, men Deodatos kamp mot rättsystemet är i högsta grad sann.
Filmen är fortfarande bannlyst i en rad länder, eller enbart tillgänglig i grovt klippta utgåvor.

Det som Cannibal Holocaust har, som inte någon annan i kannibalgenren har är en mening.
Ett syfte långt bortom att bara äckla och vara provocerande, det som efterapningarna mest fokuserade på.
Idén till filmen föddes när Deodato såg hur nyhetssändningar alltid fokuserade på våldet, och han även trodde att vissa nyhetsinslag var iscensatta.
Detta visade sig vara sant långt senare, då exempelvis ett upplopp i Palestina visat sig varit fingerat och några lokala ungomdar blivit betalda av filmteamet för att kasta lite sten mot några också betalda soldater.
Filmen är riktigt svår att sitta igenom och se utan att vända bort blicken.
Våldet mot djuren, det våld som är verkligt i filmen är mastigt och otroligt närgånget.
Deodato själv och även flera av skådespelarna mådde fysiskt och psykiskt dåligt av att göra detta, och Deodato ska själv ha sagt att han ångrar det och önskar att han aldrig gjort filmen.
Våldet mot djur är genomgående i italiensk film och teater tyvärr.

När man 2010 ser filmen så är den provocerande på mer sätt än det som folk kanske tog illa vid sig av 1980 när den kom.
Våldet som upprörde då är fortfarande upprörande, men än mer är det likheten till dagens tv-sändningar och till hur censur diskuteras än idag.
En film med fingerat våld censureras kraftigt och vidhåller bannlysning i ett flertal länder, medan våld på bästa sändningstid i nyheterna är helt synligt för vem som helst.
11:e september 2001 fick vi bevittna människor som hoppade mot sin död dygnet runt, men en film går fortfarande inte hyra eller köpa.
Nyhetssändningar, dokusåpor och diskussionsprogram fokuserar på allt det som Cannibal Holocaust blev bannlyst för.
I bästa sändningstid ser vi slakt av djur, men våldet mot djur i Cannibal Holocaust fördöms.
Frågor och diskussioner som denna föds när man 2010 ser filmen.

Vad finns att säga om filmen som film då, bort ifrån den politiska diskussionen?
Det är en närgången, dokumentär och otroligt jobbig film att se.
Skådespelarna gör sitt jobb bra, och man mår illa av hur lite respekt de har mot både naturen, djur och andra människor i jakten på den perfekta bilden.
Filmen är skitig, det stinker från tv-rutan och allt känns extremt verkligt även om det "bara" är en film.
Att den kallats "the most disturbing" är ingen överdrift, för detta är disturbing på riktigt.
Där som sagt de efterföljande kannibalfilmerna enbart fokuserar på sexuellt våld, våld mot djur och osmakligheter har Cannibal Holocaust en mening och ett djup i samma äckel.
En film som man verkligen ska tänka efter en extra gång om man ska se.
Inget för den med svaga nerver.

Vi i True Originals håller Cannibal Holocaust mycket högt på listan över filmer.
En plågsam inblick i hur människor behandlar varandra, och framförallt vilken otroligt liten respekt vi västerlänningar har mot de "primitiva kulturerna".
Frågan som ställs i filmen vilka som är de riktiga kannibalerna lämnas obesvarad.
Men för att hitta svaret på det är det bara slå upp en kvällstidning eller kolla på nyheterna.
Hur härdad man än är så kommer alltid Cannibal Holocaust att nå ända fram och man vill alltid vända bort blicken.
Men då vänder man också bort blicken från det verkliga problemet filmen fokuserar på.
En otrolig filmupplevelse som alltid kommer följa med dig efter du sett den.

David Cronenberg

Av: M Original

David Cronenberg är en av vår tids mest spännande regissörer i min bok.
Eller var iallafall, med sina erotiska, vridna, perversa och fantastiska filmer.
De senare filmerna, som exempelvis Eastern Promises (2007) eller A History of Violence (2005) är bra, men når inte samma höjd som de tidigare verken.
I True Originals högkvarteret hålls Videodrome som en klar favorit ibland Cronenbergs (1983) filmer.
Den är en politiskt inlägg emot censurdebatten som var ett hett ämne, och fortfarande är för vissa.
Där James Woods karaktär dras allt djupare in i snuff-träsket, även det ett inlägg då snuffs vara eller icke-vara har varit på tapeten i många år.
Effekterna av tv-tittande, inverkan på kroppen av att se våld, erotik och kött... makalöst.
En odödlig klassiker i min bok, och utan tvekan Cronenbergs bästa film.
Shivers (1975), där en parasit förvandlar ett helt hus till DeSade libertiner (håll utkik efter Salo-parafraser i filmen!).
En krypande film, med ett slut öppet för tolkningar, allt beroende på hur man står i frågor angående sexualitet, frihet och människans rätt till sin egen kropp.
Cronenberg ger inga svar, men frågorna är många och diskussionen man kan föra runt filmen är intressant.
Rabid (1977) följer lite på samma spår, där en kvinna (spelad av porrskådisen Marilyn Chambers) efter en olycka utvecklar en penisliknande tagg i armhålan som hon suger blod med.
Må låta extremt fånigt, men filmen är precis som Shivers en uppvisning i inte bara skräck, utan den där krypande känslan man inte får i film längre.
Vem kan man lita på, vem är smittad och hur ska det sluta?

Cronenberg använder nästan alltid kroppen som ett föremål för "skräcken" i filmen vi ser.
Det kan vara allt från virus som växer inom oss, till att vår kropp är ett eluttag för spelmaskiner som i eXiztens (1999).
I Cronenbergs filmer är det inte alltid så att det vi ser som virus eller ondska är nödvändigtvis ont eller elakt.
Han har i intervjuer sagt att man bör kunna se saker från ett virus synpunkt.

David Cronenbergs skräck och mer thrillermässiga filmer som fokuserar på kroppen är de jag uppskattar mest.
De senare filmerna är bra, men långt ifrån lika intressanta eller uppseendeväckande som de från sent 90-talet och bakåt.
Filmerna där kroppen står som fokus, och det är spännande, filosofiskt, perverst, erotiskt, äckligt och vackert på en och samma gång.
Filmer av Cronenberg kommer dyka upp med längre recensioner i framtiden här på T.O-bloggen.
Men som slutkläm ska jag lista de 5 bästa, som jag anser att alla ni läsare måste se om ni inte gjort det.
Ingen inbördes ordning:

1: Naked Lunch (1991) Filmatisering baserad på William Burroughs bok med samma namn och dennes liv. Osmaklig, underlig och helt lysande.
2: Videodrome (1983) En skrämmande film om hur det faktiskt blev med alla dokusåpor och sådant. Kill your television!
3: The Fly (1986) En av få remakes jag uppskattar. Traumatiskt, kroppsligt och lysande. Kolla efter Cronenberg själv i en gästroll.
4: Dead Zone (1983) Baserad på en Stephen King-roman. Christopher Walken är lysande i denna thriller.
5: Shivers (1975) Skrämde slag på mig som ung, och är idag en av mina favoriter. Sexuellt, DeSade och tänkvärt på samma gång. Vem behöver Hollywood?

"When I am doing art, I have absolutely no social responsibilities whatsoever -- it's like dreaming"

"Censors tend to do what only psychotics do: they confuse reality with illusion"

LONG LIVE THE NEW FLESH!

The Fog

Title: The Fog
Year: 1980
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Antonio Bay är en lummig stad vid vattnet där livet går sitt sakta mak.
På stranden berättar en fiskargubbe spökhistorier för en grupp barn och ungdomar.
I fyrtornet sänder Stevie Wayne (Adrienne Barbeau) radio till de nattugglor som finns i staden.
Staden planerar också inför sitt jubileum, men en viktig detalj tycks ha glömts bort.
Att för 100 år sedan så kraschade skeppet Elizabeth Dane mot klipporna och dödade besättningsmännen.
Nu, 100 år senare så rullar en mystisk dimma in över staden, och en fiskebåts besättning försvinner mystiskt.
Fiskebåtens besättning tycker sig se ett äldre skepp svepa förbi innan de alla dödas ombord.
Flera underliga fenomen händer i den lilla hamnstaden.
Jubileumet är inte bara en rolig händelse i staden, utan också en grym påminnelse om hur staden grundades.
De svikna och mördade sjömännen är tillbaka för att kräva vad som är deras.
Antonio Bay sveps mer och mer in i dimman, och det som lever där i.

John Carpenter är en av mina absoluta bästa filmskapare genom tiderna.
Halloween, The Thing, Escape from New York, Big Trouble in Little China... listan fortsätter.
The Fog brukar vara en lite sorgligt bortglömd pärla i hans repertoar.
Ett klassiskt spökhistorie vid lägerelden-manus, och med det menar jag inget illa.
Det är en film som verkligen förtjänar epitetet "rysare" om någon.
Storyn är klassisk, och fungerar utmärkt och växer i händerna på en man som Carpenter.
Rollsättningen fungerar bra också, med Adrienne som redan nämnts och även Jamie Lee Curtis från Halloween i en roll.

Filmen är rakt igenom bra, och finns många Carpenter-moments, så man ska inte vara orolig bara för filmen inte är lika omtalad som hans andra.
Förrutom en del våldsamma scener så skulle The Fog lika gärna kunnat vara gjord på det sköna 50-talet.
Klassisk film i klassisk anda, men med den där extra känslan som Carpenter alltid lyckas med.
En film jag gärna återvänder till i höstrusket när dimman ligger tät utanför fönstret.
Enda minus är att inte Kurt Russell är med som var planerat från början.
Kolla även efter Carpenter själv som gör ett snabbt inhopp i filmen.

Death Wish

Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****

Kan säga detta redan nu så är det avklarat.
Detta är en av de absolut bästa filmerna någonsin gjorda.

Filmen handlar om Paul Kersey (Charles Bronson), en lugn och stillsam arkitekt som bor med sin familj i New York.
Tillvaron vänds upp och ner när hans fru och dotter överfalls, våldtas och frun mördas av ett gäng ligister i deras eget hem.
Paul tvingas begrava sin hustru och se sin dotter sjunka allt djupare ner i ett katatoniskt tillstånd.
Paul börjar sakteliga se världen för vad den är, då han läser om brottsligheten och inser att hans frus mördare och dotters våldtäktsmän aldrig kommer fångas.
Han blir allt mer öppen för hur världen ser ut och vad som måste göras.
Paul får en present av en klient under en av sina resor, och detta är startskottet för 1970-talets hårdaste karaktär.
När Kersey återvänder till New York är han en förändrad man, en hämndlysten "vigilante".
Med strumpor fyllda med mynt tar han sig ut på gatorna, för att övervinna den första rädslan av sin hämndresas första steg.
Paul förvandlas allt eftersom tiden går och han ser att hans dotter inte blir bättre.
New Yorks undre värld har fått en ny fiende, och det är inte polisen.
Däremot börjar polisen snoka i var alla döda och skadade kriminella kommer ifrån.
Kersey är en jagad man från båda sidor av lagen.

Death Wish är en av mina absoluta favoritfilmer.
Den är skitig på ett sätt som filmer inte är längre, plus att den uppvisar ett verkligt våld.
Ett våld där förövarna kommer undan, och polisen inte kan göra någonting åt saken.
Där den ensamma människan vill ha hämnd för det som hänt, men aldrig får upprättelse.
Överfallsscenen på Kerseys familj är något av det råaste som gjorts i filmväg.
Det är elakt, känslokallt och gjort så metodiskt att man förstår att de gjort det innan och kommer göra det igen.
1970-talet var överlag mer för att uppvisa ett äkta våld som faktiskt existerar.
Inte likt senare tider då våldet är så uppskruvat att ingen människa kan tro på det.
Det vi ser i första Death Wish-filmen sker medan du sitter och läser den här recensionen och det är filmens styrka.

Vissa har klagat på Bronsons stela skådespeleri, men jag har inget att klaga på.
Det är stenhårt, trovärdigt och slutscenen, alltså precis sista sekunderna i filmen är det bästa som någonsin gjorts.
Överlag ett trovärdigt dokument över en människas kamp och plågor i en våldsam värld där ingen skonas från det.
Death Wish har samma känsla över sig som mästerverket Taxi Driver (1976), en ej kopierbar svärta.
Det pratas om en remake som ska komma 2011, men jag vill verkligen inte se det.
Det finns ingen anledning till det, för originalet fungerar fortfarande hur bra som helst.

Death Wish fick en rad uppföljare.
Dessa håller absolut inte samma klass, även om det är underhållande.
Del 2 i serien följer i ungefär samma fotspår som nummer ett, men når inte ända fram.
Death Wish står ohotad på topplacering.
Ett årtionde som gav så otroligt mycket bra film, där återfinns Death Wish på topp3.
Överlag, trots 36 år på nacken är Death Wish fortfarande en helt okrossbar film som står sig.
Stenhård, brutal, ärlig och Charles Bronson i sitt esse.

Jag avslutar recensionen med ett citat... behöver inte säga mer:

"What do we do next?" asked Bronson.
"The best script I've got i 'Death Wish'. It's about a man whose wife and daughter are mugged and he goes out and shoots muggers", said Winner.
"I'd like to do that," Bronson said.
"The film?" asked Winner.
Bronson replies, "No...shoot muggers."