Anvil! The Story of Anvil

Title: Anvil! The Story of Anvil
Year: 2008
Dir: Sacha Gervasi
Review: M Original
****

Ibland ramlar man på en dokumentär och upptäcker något man helt missat.
Jag anser mig själv vara väl bevandrad i metalscenens alla skrymslen och vrår.
Men trots detta har jag missat Anvil.
Efter att ha sett dokumentärnamnet lite varstans kollade vi i True Originals-lägret upp den.
En ny dokumentärpärla var funnen.
Anvil handlar således om bandet Anvil, som sedan en kort storhetstid på 80-talet inte hörts av så mycket.
Bandet spelar konserter då och då, och trots att de stora arenorna är borta är bandet positiva och lika energiska som alltid.
Robb Reiner och Lips hoppas fortfarande på det stora breaket, en grandios återkomst till the spotlight.

I dokumentären får vi följa med på en stundtals kaosartad turné genom Europa.
Att se ett långt ifrån fullt Skylten gapa tomt smärtar mig något fruktansvärt att veta att man missat.
Anvil har alltså spelat 20 min från mitt hus, och detta missade jag helt.
Vissa av spelningarna vittnar om att inte alla glömt denna kanadensiska pärla från 80-talet.
Mycket upp och ner i bandets humör, fast de aldrig riktigt tappar fokus på att slå tillbaka.
Efter den stundtals inte alls så lyckade turnén i Europa bestämmer de sig för att spela in en ny skiva.
Skivan som ska bli den absolut bästa de gjort, och som ska ta de tillbaka till toppen.

Dokumentären om Anvil bär många likheter med den helt otroliga filmen This Is Spinal Tap (1984).
Det är en skön samling människor som utgör Anvil, med stimmen i Reiner och Lips.
Dessa två är som ett gift par, bråkar, blir sams och har ett band mellan dom som är ovanligt att se.
Anvil har dessutom ett par riktigt sylvassa riff att visa upp för oss.
Jag uppskattar människor som offrar allt för att nå dit de vill.
De som vågar satsa på det de tror på och vill ska ske i deras liv, alltid lika inspirerande.
Till skillnad från Spinal Tap så är humorn i Anvil inte gjord så att man skrattar åt bandet, man mer blir glad av entusiasmen dessa herrar känner.
Att de efter 30 år fortfarande hoppas på det stora genombrottet trots en hel del motgångar.

Dokumentären är gjord av en gammal roadie till bandet och det märks att han har ett nära band till dom.
Kärleken inför bandet och deras sound är tydlig, och gör bara dokumentären ännu bättre.
Dokumentären blev de facto också en del i en allt mer upplyst situation för bandet.
Det är en uppfriskande känsla att se några som är 50+ ha en sådan tilltro till det de håller på med.
Och att se att en dröm inte behöver gå i kras bara för att den inte blir sann direkt.

Anvil! The Story of Anvil är en bra dokumentär om ett sorgligt bortglömt bra metalband.
Sylvassa riff blandas med klipp från då och nu.
Upp blandas med ner, topp och dal, lycka och nedstämdhet... alla känslor finns väl synliga i denna dokumentär.
Att se att Anvil fått en skjuts framåt och faktiskt kommit till sin rätta plats i och med denna dokumentär är nog precis vad Sacha Gervasi ville.
Att putta bandet i rätt riktning, där de inte behöver spela inför 40 personer och där barägaren sedan skiter i att pröjsa dom.

En varm dokumentär som ger mig inspiration till att inte ge upp då det känns motigt.
Rolig, varm och inspirerande om ett band som inte sålde ut eller ändrade sig för någon.
Väl värd alla hyllningar den fått runt om i världen.

Metal on metal
The hardened breed
True to the end
A fire to feed

Sånger Från Andra Våningen

Title: Sånger Från Andra Våningen
Year: 2000
Dir: Roy Andersson
Review: M Original
****

Det finns många som säger "jag gillar inte svensk film".
Jag har aldrig varit en av dom, dock tycker jag mycket av det som släpps i Sverige är dåligt.
Men då och då glimmar det till och det med eftertryck.
En sådan film är Sånger Från Andra Våningen.
Roy Andersson är en otroligt modig filmskapare, och att släppa en sådan här film är modigt.
Precis som i den efterföljande Du Levande (2007) är det väldigt avskalat, men ändå otroligt djupt.
Filmen kretsar kring ett antal människor och deras levnadsöden i en underlig vardag.
Det handlar om rädsla, ensamhet, kärlek, sorg och ånger inför livsval man gjort.
Men även om den kyla som samhället för emot sina innevånare.
Vissa av scenerna fullkomligt osar av samhällskritik, på ett rått men ändå annorlunda sätt.

Att försöka ge filmen en sammanfattande handling är svårt.
Filmen, precis som Du Levande är uppbyggd av kortare segment i vissa människors vardag.
Än mer i denna finns en huvudperson, den misslyckade möbelhandlaren Kalle.
Men även utanför hans värld finns människor man får följa, bland annat den misslyckade magikern och Kalles söner.
Scenerna är som fotografier som rör sig, snarare än att det är en film man tittar på.
Dialogen är rak och enkel, framförd med en skärpa hos skådespelarna som till största delen består av amatörer.
Miljöerna och hur skådespelarna rör sig i bilden är magnifikt, och jag kan inte nog berömma Roy Andersson för hans skärpa för syrlig och dold kritik av omvärlden.
För Sånger är en djup kritisk historia inför världen vi lever i och hur ser ut och har sett ut.
Utan att för den sakens skull vara uppe i ansiktet på tittaren, men en djup bitterhet inför hur folk behandlas kan man skönja i scenerna.
Flera samhälleliga ämnen behandlas i de smått surrealistiska, men ändå så lätt igenkännliga miljöerna.

Folk jämför ibland Roy Andersson med Ingmar Bergman, man jag tycker inte de ska jämföras.
Roy Andersson är på många sätt modigare än vad Bergman var, och mer intressant.
Sånger Från Andra Våningen högg tag i mig direkt när jag såg den, och när jag såg extramaterialet om filmen växer den ytterligare.
Likadant med Du Levande.
De båda filmerna rör en nerv som nog finns i alla människor, och speciellt i oss som kanske inte är helt nöjda med varken världen eller livet.
De rör vid ensamheten man känner inför det stora ibland, den lilla människans storhet som Andersson själv säger att filmerna behandlar.

Jag brukar inte slänga mig med att ge random filmer 5 i betyg, men Sånger Från Andra Våningen hamnar på den listan.
En otroligt vacker, obehaglig, rolig och annorlunda film som behandlar ämnen vi alla kan känna igen oss i.
Att alla människors trista gråa utseende blir vardag så att man ens inte tänker på det efter en stund.
Att det bekanta vid en andra koll inte alls är bekant utan något helt annorlunda.
Att vi människor ständigt brottas med känslorna som bubblar inom oss, och den hopplöshet man kan känna inför detta faktum.
En otrolig film som tål att ses gång på gång.
Roy Andersson är Sveriges bästa filmskapare, ohotat.

Punk: Attitude

Title: Punk: Attitude
Year: 2005
Dir: Don Letts
Review: M Original
****

En för mig okänd punkdokumentär som såldes ut på Melody Line för 29 kronor.
Kollade bandlistan, och spellängden och gjorde en chansning.
En väl satsad chansning visade det sig.
Det är en gedigen lista av band och människor som visas i denna dokumentär.
Där vanliga dokumentärer angående ämnet kanske håller sig till ett fåtal band så öppnar Letts upp för de man inte alltid får se.
Det är inte bara bundet till Sex Pistols, Ramones och The Clash.
Vi får höra amerikaners syn på McLarens historerevision att han "uppfann" punken som allt som oftast går som sanning i Europa
Vi får även, till min stora njutning se ett antal klipp ifrån den blomstrande hardcore-scenen på 80-talet.
Henry Rollins sätter fingret på vad man är: A fuck-yeah dude with a guitar.
Så beskrivs folk som spelar och gillar hardcore, briljant.

Dokumentären är bred, utan att bli spretig.
Dock så skulle man ju önska att det kommer fler dokumentärer som fokuserar på övriga världen.
Inte bara England och USA, för punk/HC-scener finns ju överallt och skulle vara intressant att se mer av resten av världen.
Överlag dock en bra, och matnyttig dokumentär som fick även en luttrad punk/HC-lyssnare som mig att upptäcka nya band.
Så absolut värd de 29 kr jag betalade.

Rock N Roll High School

Title: Rock N Roll High School
Year: 1979
Dir: Allan Arkush
Review: M Original
****

Om du som jag avgudar Ramones och b-film är detta verkligen handen i handsken.
P.J Soles som den genomhärlige Riff Randell som utmanat de stela lärarna och rektorn på sin skola.
Jag skrev för övrigt en hyllningssång till nämnda Riff Randell med ett av mina band jag spelat med.
Filmen kretsar kring Riff och Kate på skolan Vince Lombardi High där den nya rektorn vill förbjuda all form av ungdomshärj.
Rockmusik, och framförallt The Ramones är en avkomma till dyngan man får under skorna en lerig dag ungefär.
Vi träffar också på sportkillen Tom som, precis som jag själv, tycker Riff är en underbar kvinna.
Kate i sin tur är sugen på Tom, och de tar båda hjälp av den allvetande Eaglebauer som via sitt toalettkontor ger eleverna allt de kan behöva.
I samma veva kommer The Ramones till staden för att ha en konsert, och självfallet måste Riff dit för att kunna lämna sina texter hon skrivit åt dom.
Men käpparna i hjulen står som spön i backen... kommer Riff få se sina hjältar eller kommer hon hindras?
Let's go for rock n roll!!!

Rock N Roll High School är en b-film med allt vad det innebär, på ett skönt sätt.
Man får vad man vill ha i en "utmana vuxenvärlden"-film baserad runt musik, fester och härj.
Det är upptåg på upptåg, nördiga freshmens som låses in i skåp, sviniga korridorsvakter, jocks, punkare och allt annat man behöver.
Dessutom får man här ett av mina absoluta favoritband The Ramones på köpet.
Filmen är rolig, pajig utan att bli tramsig och det är mycket bra musik.
Lite i samma skola som den senare filmen Detroit Rock City, där Ramones bytts ut mot Kiss, men grundstoryn är den samma.
Båda filmerna är riktigt roliga, och väl värda att se.. även om man inte som jag dyrkar banden.
P.J Soles känner vi också igen från filmklassiker som Halloween och Stripes.
Filmen går i stilen man känner igen från andra "ungdomsfilmer" som Porkys, Deltagänget och liknande.. fast ändå annorlunda.
Rock N Roll High School är inte lika fokuserad kring jakten på det andra könet, även om vi får lite sådant här med.
Överlag en rolig, bra och klassisk film som varje gång jag ser den får mig att sakna The Ramones.

Micke "Svullo" Dubois

När jag var liten såg jag Angne & Svullo och även Den Elake Polisen på tv.
Det kom att förändra hela mitt liv, och det är ingen överdrift.
Micke Dubois burdusa, hetsiga humor färgade mig något helt otroligt.
Jag kan skratta tills jag gråter bara av att tänka på klassiker som exempelvis Vm i Dålig Hållning.
Det var låga skämt som många tyckte var alldeles för barnförbjudna för att visas på tv egentligen.
Jag njöt varje sekund av att se Micke Dubois äntra rollen som Svullo.
Sen när filmen Svullo Grisar Vidare kom var ju lyckan total.
Den är en klassiker i all dess mening.
Det går inte en dag utan att jag kör någon kommentar ifrån den filmen, eller en variant av någon.
Minns att mina klasskamrater inte såg samma storhet i Svullo eller Elake Polisen som jag gjorde.
Men det gjorde inget, för det blev bara ännu mer speciellt band man hade till Svullo då.
Han var så extrem att "vanligt" folk inte fattade humorn.
Nu för tiden är ju "gå runt och retas med folk på stan"-tv vanligt inslag, men det görs aldrig lika bra eller vältimeat som i Svullos fall.
"Sälodlare".... "din gamla kakmonstertant"... odödliga kommentarer.. och det finns hundratals av dom.
Jag försöker vid varje tillfälle som ges visa klipp för folk, eller se Svullo Grisar Vidare.
Lyckan var total när Angne & Svullo kom på dvd med den kompletta serien.
Den har gått varm i spelaren.
Tyvärr började ju Micke Dubois karriär dala, men han försvann aldrig helt.
Små framträdanden i filmer, och även som programledare för något slags videoprogram var han ändå i rutan.
Men sen försvann han mer och mer.
Den i måndadsskiftet november/december 2005 avled Sveriges absolut mest egna, och i mina ögon absolut bästa komiker.
Bakom hans otroliga mimik och hans ofelaktiga timeing dolde sig en depression som vi fans helt missat.
Efter en kort sejour på psykiatrisk klinik skrevs Micke Dubois ut, och hängde sig i sitt källarförråd en knapp månad senare.
Micke Dubois död tog mig hårt, eftersom han betytt så mycket för mig genom åren.
Men också för att det alltid känns hårdare när en komiker, en person som roar oss andra mår så dåligt själv.
Har valt att inte läsa boken På Liv och Död än, för trots 5 år sedan han dog känns det för deprimerande att läsa den.
Vill helst komma ihåg honom som den burduse, gapige, sjukligt roliga person han var.
Sitter i detta nu och kollar på Svullo Grisar Vidare och minns precis varför jag fastnade för Micke Dubois humor från första början.
Genialiskt, elakt, roligt, brutalt, plumpt, förbjudet och helt jävla otroligt bra.
Sveriges största.... jag saknar dig.
Micke Dubois 1959-2005

Golden Temple Amazons

Title: Golden Temple Amazons
Year: 1986
Dir: Jess Franco / Alain Payet
Review: M Original
****

Från första till sista bildrutan är det bröst i denna Jess Franco-stänkare.
Och när det gäller Jess Franco är det ju ingen som ens höjer ett ögonbryn över detta faktum.
Filmens story är helt fenomenal och sammanfattar väl ungefär allt True Originals bildades för att hedra.
En ung flickas (Liana) föräldrar mördas av en grupp barbröstade kvinnor till häst.
(Snabbast bar över i alla de filmer vi som grupp har sett tillsammans.. första rutan)
Vi snabbspolar där fram ett par år och flickan har vuxit upp.
Som av magi dyker en man upp med en dagbok där pappan till flickan förklarar i stort sett anledningen till att han och mamman mördats.
Nu börjar äventyret på riktigt.
Det är finns en sägen om ett tempel i guld, och det är ditåt färden går med raska barbröstade steg.
Liana möter också en brokig skara på vägen som följer henne mot äventyret vid guldtemplet.
Bland annat en Charles Manson look-a-like, en häxdoktor vid namn Ko-Ko, och en man med fru som såklart visar sig helt naken i samma linje som resten av filmens kvinnliga ensamble.
Det är underliga grottor, guldtempel, enögda sadister, en man som ledare för amazoner (?) och annat som bjuds på under de 83 minuter filmen är lång.

Det är oändliga filmmeter paj man får när man sätter sig tillrätta för att se denna 80-tals stänkare.
Ingen direkt slump att en av filmens directors heter Payet (läs pajet) i efternamn kanske?
Det är tvära kast mellan ganska normal nordisk natur, djungel, afrikas vida stäpper och uppenbara "hemma hos-scener" hos någon rik person med en stor villa.
Plus att jag har aldrig sett så mycket kvinnor utan tröja i alla mina filmdagar tror jag.
Storyn är tunn som rispapper och dialogen är sparsamt genomtänkt.
Om man tänker sig en tredje klassens Indiana Jones gjord för lågstadiet på en snäv budget så börjar man närma sig hur filmen är.
Men det är charmigt och pajigt precis i den linje som vi i True Originals eftersöker.
Det är taskigt dubbat (långt ifrån lika underbart som i Mad Foxes dock) och som sagt, geografisk stämmer inte ens den trasiga klockan rätt 2 ggr per dag.
Plus att min co-True Originals kamrat P Original skrattade så han grät åt en oefterhärmelig trappspringar-scen.
Måste ses för att ens tro att den existerar.
Det är också så många plotholes och ouppklarade frågor i filmen att man inte ens kan nämna dom alla.
Men som sagt, den är rolig, pajig på precis rätt sätt och man får vad man vill ha av den.
Så för en stunds nöje i en sann b-films sällskap rekommenderar jag denna djungelrökare varmt.
Tyvärr fanns ingen trailer på youtube att tillgå för denna.

Ett Anständigt Liv

Title: Ett Anständigt Liv
Year: 1979
Dir: Stefan Jarl
Review: M Original
****

Del 2 i Stefan Jarls trilogi "Modstrilogin" är också den absolut bästa och den som sätter mest spår i tittaren.
Den gjorde det i mig iallafall.
I första filmen Dom Kallar Oss Mods från 1968 fick vi höra en del tragiska levnadsöden, men det fanns ändå en glädje.
De man får träffa i filmen hade en stark gemenskap med varandra, även om den var destruktiv till och från.
Det var dricka och hänga runt som gällde, men ändå på ett relativt lekfullt sätt.
Deras hårda uppväxt gör att de svetsar sig samman än hårdare med kompisarna.
Ett Anständigt Liv tar vid 10 år senare, när den lekfulla glädjen i festerna är bortbytt mot alkoholism och drogmissbruk.
Sovandet i trappuppgångar är inte ett äventyr längre utan en realitet som tagit de flesta.
Kenta bor ihop med Eva som man fick träffa i första filmen, småalkoholiserad men är ändå där i rollan som pappa till deras gemensamma barn Stefan.
Stoffe bor till och från med sin tjej Lena och deras barn Janne.
Men oftast är han ute på gatorna.
Stoffe har fastnat i ett heroinberoende, även om han själv inte tycker han sitter fast.
Filmen visar upp ett rått och ärligt ansikte av missbruket.
Vi får se en heroinist skjuta upp och skölja ur sprutan i en nerskiten mugg på T-centralen.
Vi får höra en prostituerad kvinna berätta helt obehindrat om hur överklassens män behandlat henne.
Hur hon blivit så misshandlad att hon förlorat barnet hon bar på.
Jerka som kunde blivit en kraft att räkna med inom boxningen, men som dör en för tidig död på grund av heroinet.
Dessa är bara ett urval av de röster vi får följa i filmen, även om störst fokus ligger på Kenta och Stoffe.
De båda polarna har gått skiljda vägar, men träffas igen i en laddad scen under filmens gång.
Där Kenta försöker få Stoffe att erkänna sitt beroende, och att han behöver lägga av.
Hjälpen från den gamla kompisen går inte fram och Stoffe dör ett tag senare av en överdos.

Det som gör att Ett Anständigt Liv i mina ögon är en av de absolut bästa dokumentärer någonsin rör dess råhet och verklighet.
Stefan Jarl är inte rädd för att i en tid då ingen brydde sig om drogernas intrång visa upp ALLT med drogerna.
Allt ifrån det skitiga i att skjuta heroin på en toalett någonstans till hur hur folk säljer sig för att ha råd till hur de låg i rader på sjukan och dog.
Stefan Jarl är inte rädd att visa upp detta och att vara mitt ibland det.
All heder åt honom för att han vågade visa hur det såg ut på gatorna, och att ingen brydde sig nämnvärt.
Kontrasterna mellan Kenta som åker ut till landet med sin son för att försöka komma bort ifrån Stockholm till hur Stoffe lever.
Att se honom gå på Skansen med sin tjej och deras barn för att sedan ligga och dö på en toalett, det är betungande att se.
Hela dokumentären, hur den är filmad och med vilka kameror bidrar till känslan av hopplöshet... och för att inte tala om musiken.
Ulf Dageby's låt Gallret kan vara det starkaste musikstycket i en dokumentär när det gäller samspel med bilderna.
Jag grinar varje gång den spelas upp, och speciellt en scen i filmen är garanterat tårdrypare.

Modstrilogin slog ner som en bomb i Sverige och fortsätter än idag att uppröra, engagera och vara meningsfull.
Det är som Jarl säger en ovilja från de som har råd att hjälpa till att göra just detta.
Man väljer hellre att se bort ifrån problemet än att ta itu med det.
Ett Anständigt Liv var och är en viktig del i debatten om hur unga, utslagna och med mindre "lyckade" lever i Sverige.
En fruktansvärt tung och nattsvart dokumentär, som tål att ses om och om igen.
De andra delarna i trilogin är bra, men inte i samma stil som Ett Anständigt Liv.

Gustav "Stoffe" Svensson 1950 - 1978
Kenneth "Kenta" Gustafsson 1948-2003