The Art Of Violence

12 döda och runt 50 skadade rapporterar kvällstidningarna.
En ensam galning har gått in på en visning av nya Batmanfilmen The Dark Knight Rises (C.Nolan 2012) och skjutit ner människor.
En av de skadade är ett litet barn.
Debatten börjar omgående vad som fått personen att göra detta, som sig bör när något chockerande händer.
Är exempelvis ett år sedan Anders Behring Breivik mördade ungdomar på Utöya, och man söker ju svar på frågan varför direkt när sådant händer.
Ligger i människans natur att försöka förstå händelser så de inte ter sig så oförståeliga som de kan göra.
Man vill ju inte tro att någon kan gå in på en biograf och mörda människor.
Men, det är diskussionen efter sådana här händelser jag vill ta upp i denna text.
Där folk skyggar för den kanske mer svårhanterliga, men nog mer sanna anledningen till varför sådana här saker sker.

Läste på hemsidan kulturbloggen.com en kolumn angående dådet där liknande filmer utpekas som avtryckaren till sådana här dåd.
(Länk till texten: http://kulturbloggen.com/?p=57805)
Batman som fenomen och film utmålas som en pro-amerikansk, antimuslimsk och genom våld lösande kraft där bara det amerikanska accepteras och allt utanför den ramen förkastas.
Att dådet i Denver ses som en naturlig följd på liknande filmer, även om skribenten säger att hon inte utpekar själva filmen som utlösaren.
För det första mindregör skribenten ett fruktansvärt brott mot oskyldiga människor som letade efter underhållning en kväll plus att hon mindregör den psykiska ohälsa vi ser runt om i världen.
Liknande diskussioner gick, på en hemsida jag tyvärr glömt namnet på nu, fast då handlade det om våldtäkter och sexuellt våld i populärkulturen.
Där också filmer sågs som den utlösande faktorn, och då handlade det inte om direkta pornografiska filmer med våld utan om spelfilmer som exempelvis Irreversible (G.Noé 2002) och I Spit On Your Grave (M.Zarchi 1978).
Alla som såg liknande filmer, män som kvinnor, var sexuella galningar och blev upphetsade av våldtäkter enligt skribenter.

Det är en extremt enkel förklaring att skylla på filmer eller musik när något hemskt händer.
Marilyn Manson var inte den som fick Eric Harris och Dylan Klebold att mörda 12 personer i Columbine.
Men det var främst han och gärningsmännens tittade på film och spelade av exempelvis Doom som fick bära skulden.
Att ungdomar som stöts ut och mobbas av andra faller in i utanförskap eller depression sågs inte som den bidragande orsaken, utan det var film och spel som hade skapat dessa mördare.
Precis som när Judas Priest fick sitta i en rättsal i USA och vara måltavla som egentliga förövare då två ungdomar skjutit sig.
Att de båda ungdomarna var beroende av droger, var utanför i skolan, hade ultrareligiösa föräldrar och liknande var inte anledningen.
Nej, det var att Judas Priest skulle ha spelat in uppmaningar om självmord baklänges på skivan Stained Class.
Det låter som ett skämt, men rättegången pågick länge och Judas Priest friades till sist.

Som filmälskare känns det extremt provocerande och ledsamt att gång på gång få försvara filmerna man ser.
Eller meddela folk att man inte behöver bli som filmerna man ser.
Det sker även av människor som inte nödvändigtvis tror att man blir våldsam av våldsamma filmer.
För egen del är jag 33 år gammal, aldrig varit särskilt våldsam och ryggar än idag tillbaka från våld i "verkliga livet".
Men ge mig en våldsam film och jag gottar ner mig ordentligt.
Samma sak med de övriga i True Originals.
Att särskilja på verkligt våld och det uppdiktade är något jag fick lära mig som liten av mina föräldrar.
Visst, de ville inte låta mig se Robocop när jag var runt 9 år gammal, och det kan jag idag förstå.
Man ska inte utan medverkan eller en ordentlig förklaring låta barn se vad som helst.
Förklara för barnen, och vill du inte ha en parvel som smiter iväg till polarna och ser saker oförberedd så gör inte sakerna "förbjudna".
Det, som vi alla vet och skriver under på, blir bara mer intressant då.
Alla har dock inte turen att ha någon som kan berätta detta är jag väl medveten om.

För att återknyta till min ursprungliga tanke med denna text.
Det är en tragedi som inträffat i Denver, och man ska inte bara sopa det under mattan med att "han var påverkad av filmer".
Då bortser man ifrån alla de människor som har psykiska problem och spårar ur.
Det tar bort allt samhälleligt ansvar och lägger det enbart åt ett håll, och då är det inte svårt att vifta bort sitt eget ansvar i saker och ting.
Medias roll i skapandet av mass/seriemördare exempelvis är precis lika stort som politikers och bolags inverkan på hur människor lever och bor på ekonomiskt och socialt plan.
Breivik blev inte massmördare för att han spelade datorspel, Columbine-mördarna sköt inte för de spisade Marilyn Manson på pojkrummet och James Holmes sköt inte folk i Denver för att Batman hade förvridit hans syn andra människor.
Skräckfilmer och actionfilmer som varit måltavla för de värsta attackerna är precis som lättsamma komedier där för underhållning.
Tror att ett tungt drama om ett uppbrott från någon eller om någon som blir sjuk träffar närmare hjärtat än en spinkick-vevande Van Damme om man ska se till påverkan av personer.
Jag har inget svårt att förstå att folk inte förstår dragningen i filmerna, precis som att jag inte ser storheten i viss musik eller vissa filmgenres.
Därmed inte sagt att jag tycker mig ha rättigheten att påskriva folk som gillar dessa genres speciella egenskaper.
Ser du Sex & The City betyder ju inte det att du ligger med vem som helst och dricker drinkar 8 dagar i veckan.
Varför skulle jag då vilja våldta kvinnor till höger och vänster för jag tycker Thriller - En Grym Film (B.A Vibenius 1974) är ett mästerverk?
Oftast när man tar upp denna liknelse så påskrivs ändå skräckfilmerna och actionfilmerna som mer påverkande än andra genres.
Borde inte, med tanke på all reklam, köphysteri, dryckeskultur och annat exempelvis då Sex & The City vara ett större hot än skräckfilmer som sällan gör mördaren till en slags förebild?
Medan att vara rik och ha mycket dyra saker ses i samhället som ett lyckligt liv.

Diskussioner om filmers inverkan på människor är gammal och blir bara äldre ju mer den rapas fram och tillbaka.
Det är tyvärr inte så stor skillnad på Rosemari Södergrens kolumn och Studio S debatten där moralpaniken nådde oanade höjder.
Ska en lista likt The Video Nasties blir en realitet igen för att någon störd individ sköt ihjäl människor på en biograf?
Politiker och media gnuggar händerna åt liknande händelser, och debatten om våld i kulturen rasar vidare.
Allt medan media är en stor del i skapandet av "kändisar" som gör våldsdåd och politiker tvingar fram radikala lösningar hos människor för att de ska överleva.
Att böcker, filmer och konst behandlar hemska ämnen är för att världen är en våldsam plats.
Konsten är en spegel riktad mot sin omvärld och det egna samhället.
Den skapar inte våldet, våldtäkterna, krigen, svälten, fattigdomen och de sociala orättvisorna.
Den reflekterar om det.
Vi måste se filmer som reflektioner då de behandlar riktiga ämnen, inte som sanningen.
Vi måste på samma sätt se filmer som de som kritiseras som våldsskapare för vad de är... underhållning.
Välj vilka filmer du vill se.

Psykisk ohälsa, sociala orättvisor, fattigdom, politiska snedsteg, klyftor mellan folk, rasism och liknande är problemen.
Att Batman skjuter skurkar på bioduken är inte ett problem.
Det är underhållning, och vi MÅSTE se skillnaden.

Keep repeating.... It's only a movie! Only a movie! Only a movie!
http://thechapel.bandcamp.com/track/cellar-dwellers-of-the-underground

/M Original 2012

The Room

Title: The Room
Year: 2003
Dir: Tommy Wiseau
Review: M Original
****

Ibland sker det saker som man som människa inte kan råda över.
Vi har alla varit med om det.
Ibland är det bra, allt som oftast något dåligt.
Samma sak gäller filmtittandet.
Ibland så ramlar man över något så oklart och så orimligt att man tappar hakan till en utspänd Mjölbyvariant.
The Room är ett sådant tillfälle.
I samma skola av klassiker som Manos (H.P Warren 1966) och Troll 2 (C. Fragasso 1990) är The Room.
Komplett med plotholes stora som brunnslock, skådespeleri i stil med Paolo Robertos och ett manus som nog egentligen aldrig var varken klart eller nyktert.

I huvudrollen ser vi Tommy Wiseau som också skrivit och regisserat filmen i all sin prakt.
Han spelar Johnny som bor tillsammans med den alltid lika upphetsade Lisa.
Enligt filmens senare twist har de spenderat de senaste 7 åren tillsammans.
Självfallet komplett med totalt oerotiska sexscener i dimmigt motljus... inte bara en utan flera gånger.. samma scen då.
Lisa är otrogen mot Johnny med hans bästa kompis.
I röran av otrohet och missade jobberbjudanden finns också Denny, den föräldralösa pojken.
Vi får vissa sidospår, som självfallet aldrig ordnar upp sig som rör Dannys liv och leverne.
Som det ska vara alltså.
The Room ska vara någon slags drama om dubbelspel, otrohet och förtvivlan..
Är det det?
Nja, blir väl svaret på den frågan.

Man märker att Tommy Wiseau verkligen tror på sin vision, men den faller rejält pannkaka mer ggr än en.
Det är ju också anledningen till att man uppskattar filmen.
Den är otroligt pajig, dåligt skådespeleri som mer liknar en lokal råpretentiös teaterproduktion och miljöer som byter utseende lite allt eftersom.
Man kastar en boll lite förnöjt mellan sig iförda kostymer, man står på tak och beter sig, man tränar kampsport i öppna miljöer och man har fest med utrop av graviditet.
Allt ackompanjerat av Wiseaus övertro på sig själv och sin film.
Man misstänker att skaparna av Arrested Development lärt sig hur en kyckling låter från The Room.

Är The Room värd att se frågar ni?
Utan tvekan säger vi, den har precis som redan nämnda filmer ett otroligt underhållningsvärde.
Man spolar tillbaka, ser om scener flera gånger och skrattar sig lomhörd av det man ser.
Finns oändliga mängder citat att använda sig av och ni som inmundigar discodricka kan nog ordna ett drinking game eller två utan några större ansträngningar.
The Room kommer bli en film man återvänder till flera gånger, och citat ifrån den har redan fastnat i vår vokabulär.
Tecken på en film "so bad it's good" onekligen.

More Brains! A Return To The Living Dead

Title: More Brains! A Return To The Living Dead
Year: 2011
Dir: Bill Philputt
Review: M Original
****

Send more cops!
En given klassiker signerad Dan O'Bannon som jag tidigare skrivit skrämde livet ur mig via en recension med bilder i en gammal filmtidning jag lyckades smussla till mig på något sätt.
De levande döda som inte kunde dö igen, och åt upp människors hjärnor.
Return Of The Living Dead med sin absolut helt briljanta öppning.
En klassiker väl värd att återvända till med jämna mellanrum, vilket vi i T.O också gör.

Dokumentären som fått namnet More Brains! kom lite som en överraskning, och en mycket välkommen sådan.
Det är anekdoter om inspelningen, mycket minnen och roliga scener vi får ta del av.
Också lite tragiska berättelser om Mark Venturini och Dan O'Bannon som inte längre är med oss.
Framförallt vill vi framhäva James Karen som är ruskigt rolig och verkar vara en helfestlig typ.

I vissa filmdokumentärer så brukar det ju bara skrapas lite på ytan under 10 minuter eller så, men More Brains! klockar in på imponerande 2 timmar.
Alltså 30 minuter längre än själva filmen som den behandlar.
Vi slipper också snack om de efterföljande uppföljarna, för så ärliga ska vi ju vara och säga att de inte ens närmar sig originalets storhet.
Intressanta fakta och "skvaller" om skådespelarna framkommer, som vem som var hemlös när filminspelningen startade, vem som var helt lyrisk över att få spela in en skräckfilm, vem som ville vara naken precis som Linnea Quiqley och vem som inte var så peppad på att spela in till och från.
Som sagt, en djupgående och noggrann dokumentär som gör filmen rättvisa och behandlar den med respekt.
Vilket vi vet inte alltid händer när det rör lite obskyra skräckisar precis utanför mainstream.

Vissa delar blir lite väl nostalgiska på ett småkrystat Hollywood-vis, men med tanke på den tid som gått och resten av dokumentären så har man överseende med det och njuter till fullo av allas minnen och berättelser.
Som sagt, uppföljarna är ju inget man behöver se direkt mer än kanske en-två gånger, men Dan O'Bannons original är en klassiker väl värd det.
Att se filmen och sen på det se dokumentären gör bara filmen ännu bättre och roligare.
Mycket sevärd.

Rise Of The Planet Of The Apes

Title: Rise Of The Planet Of The Apes
Year: 2011
Dir: Rupert Wyatt
Review: M Original
****

Remakes, detta påfund som får mig att slita håret och gnissla med tänderna.
Har därför valt att avvakta med denna pjäs, men då frugan ville se den ställde jag upp.
Har faktiskt hört att den ska vara helt okej ifrån "pålitliga källor".
Originalet från 1968 hör till en mina favoritfilmer, och denna syn delas av flera i T.O-lägret.
Det är en väldigt tydlig bild som målas upp i den över mänskligheten som förstör sig själv.
Det är inte lika tydligt ett kollektivt förstörande i denna.
Här är det mer en människas fel, och andras sug efter pengar som ordnar upp det som vi får anta blir mänsklighetens fall.

Skiljer sig storyn i denna från originalet?
Ja, på väldigt många punkter och framförallt är det inte lika uppenbart människofientligt.
Visst, man får stifta bekantskap med en del girigbukar som bara tänker på stålar.
Men å andra sidan hyllas detta beteende i andra Hollywood-produktioner så tror inte det riktigt går fram hos den med re-makes och "nya" filmer uppfödde tittaren.
Anser inte oss stå över att missa tydliga politiska grejer i filmer, men det kan nog gå förbi folk i denna.

Glidningarna till originalet finns där, vissa mer tydliga än andra och vissa mer okej än andra.
Hade dock, som jag sade under filmens gång, hellre sett samma film fast med en annan titel.
För det känns som man blir lurad med de uppenbara ändringarna och "felaktigheterna" kontra originalet.
Sen är det ju lite som har diskuterats innan rätt ointressant att veta "hur allt började" när man får veta det man behöver i originalet.
Känner lite samma sak inför prequel till The Thing, man får väl veta det man behöver i stort sett?
För i ärlighetens namn kanske man är orättvis att kalla denna en remake, är ju en prequel, dock precis lika onödig.
Som sagt, hade nog kunnat tycka denna var en okej ny film om den haft en annan titel, för när den heter som den gör nu letar man fel, iallafall när man är en sån dyrkare av den gamla filmen.
Är dock inte lika arg som jag varefter ögonvåldtäkten Planet Of The Apes (T. Burton 2001).
Den var verkligen provocerande, denna kommer jag nog mest bara glömma bort.

Effekterna håller en skaplig kvalité, dock önskar man att vissa saker kunde tagits bort.
Men för att vara en liknande film höll sig mitt blodtryck skapligt under filmens gång.
Inget jag kommer att minnas om 25 minuter, men långt ifrån den skräckupplevelse jag trodde jag skulle få uppleva.
Byte av titel hade dock suttit på sin plats.

The Devil And Daniel Johnston

Title: The Devil & Daniel Johnston
Year: 2005
Dir: Jeff Feuerzeig
Review: M Original
****

Dokumentärer, detta kära medium för oss i The True Originals.
Några av de bästa av filmkvällar har varit i sällskap av just dokumentärer:
Hands On A Hardbody (S.R Bindler 1997)
Little Lady Fauntleroy (Roger Pomphrey 2004)
Tourette De France (Keith Allen 2007)
Dessa är tre av de många dokumentärer vi sett, och sett om igen.
The Devil And Daniel Johnston kommer platsa in på denna lista.
Ett närgånget porträtt av en sångare, målare och psykiskt sjuk person.
Det är ärligt, närgånget, jobbigt, roligt, ledsamt, glatt, positivt och negativt.

Vi får följa Daniels liv från det att han är liten till vuxen ålder.
Hur han filmar kortfilmer, målar en massa och framförallt spelar in musik.
Detta accepteras inte av hans djupt kristna föräldrar.
Detta misstycke resulterar i en av de mer ärliga låtar vi kommit att höra:

Daniels filmer och konst visas upp i dokumentären också, och båda delar har stora kvalitéer.

Ju mer tiden går, och efter en kärlekshistoria blir Daniel mer och mer "annorlunda" och det visar sig att han är psykiskt sjuk vilket gör att han hamnar på mentalsjukhus under perioder.
Detta må låta sorgligt, och/eller som man sett det förrut.
Visst, det är inget ovanligt med dokumentärer om psyksjuka artister, men denna är något annorlunda.
Men texterna som Daniel sjunger är så nakna att man inte kan låta bli att bli berörd av hans livsöde.
Teckningarna han gör är också stundtals riktigt bra.

Daniel fick ett visst erkännande genom ett ihärdigt säljande av sina många kassetter.
Kurt Cobain hade vi många framträdanden en t-shirt med Daniels omslag till Hi, How Are You på sig.
Det kom också en skiva med covers på hans låtar där bland annat Beck medverkade.

Jag skulle säga att recensionen som getts att dokumentären innehåller glädje, smärta och stor inspiration är klockren.
Det är stundtals väldigt ledsamt och man lider med de inblandade, men i nästa sekund blir man glad och känner sig inspirerad att göra något kreativt.
För kreativ, det var och är ju Daniel Johnston utan tvekan.
Bara kolla upp listan av släppta musikalster, det är en gedigen lista för att säga det lite lagom.
På Daniels hemsida kan man också köpa tröjor, och hans konst som går för overkliga summor.

Vad ska man avsluta med då?
Ja, se dokumentären och se ett porträtt över ett livsöde med höga toppar och djupa dalar.
Få en inblick i en djupt psykiskt sjuk människas liv och leverne, och hur det påverkar personen och hans närhet.
Hör mer känslomässiga texter än vad som vanligen klassas som emotionell musik.
Mycket mycket sevärd, och väl värd att se flera gången utan tvekan.

Zombie Diaries

Title: Zombie Diaries
Year: 2006
Dir: M.Bartlett & K.Gates
Review: M Original
****

Framsidan utlovar den kanske bästa zombie-film som någonsin gjorts.
Också lovas det att detta är filmen som gjort hela zombiegenren intressant igen.
Stora ord som lovar mycket.
Håller den vad framsidans expertutlåtande lovar?
Nej, självklart inte.
Det vore ju helt av kartan att tro att den skulle vara det ens.

Vad bjuds man på i fallet med Zombie Diaries då?
Självklart är det filmat "dokumentärt" av olika människor.
Fråga ett: Skulle man under en zombieinvasion där man riskerar att förvandlas till en mänsklig kebab filma sig igenom detta?
Jag svarar personligen nej på de frågan.
Där skulle dokumenterandet av de levande döda få stå åt sidan faktiskt.

Filmen är uppdelad och man får följa några grupper under epidemin.
Vi kastas inte så mycket in i det som att filmen utelämnar stora delar av det som skulle vara intressant.
En klassisk "en månad senare" dyker upp direkt när det börjar bli intressant.
Man fastnar aldrig för karaktärerna och man lär sig varken gilla eller ogilla någon.
Varför är det ett par busar med egentligen, och vilken är deras anledning till att göra som de gör?
Ingen som vet.
..och egentligen bryr man sig inte, eftersom man inte känt något inför de övriga karaktärerna.

I en värld där zombiefilmen varit på dekis en längre tid är dock en upplyftande detalj hasande slöa zombies till skillnad från de löpande som är vanligt nu.
Också lite friskt att filmen är engelsk och inte amerikansk, men tyvärr räcker inte ett försök för att flörta in sig i True Originals varma famn.
Skådespelandet i början av filmen känns lovande, men när själva skräcken börjar faller det snabbt och blir tillyxat.
Effekterna känns inte intressanta heller, tyvärr återigen.
Man undrar lite hur mycket andra zombiefilmer recensenterna sett när detta är det absolut bästa som gjorts i deras ögon.
 Man blir ju lite nervös vad de sett och va de har missat onekligen.

Gillade du 28 Days Later (Danny Boyle 2002) så kan du nog uppskatta Zombie Diaries med.
Lite samma känsla, och lite samma önskan efter något mer, något rivigare.
Finner mig själv alltid återvända till klassikerna efter att ha sett en sån här film.
Kanske lika bra att hålla sig till dessa i fortsättningen?
Zombie Diaries, inte en katastrof men långt ifrån ett mästerverk.
Se hellre denna än re-maken av Day Of The Dead eller något liknande.
Finns en uppföljare gjord av samma herrar 2011 - World Of The Zombies: The Zombie Diaries.
Jag tror jag står över, tack ändå.

Hooked For Life

Title: Hooked For Life
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 2011
Review: M Original
****

Kan verka som vi favoriserar den ungdomstörstande Staffan Hildebrand.
Så är självklart icke fallet, men man måste belysa en dokumentär om en av de mesta och bästa sakerna som kommit fram i världen, nämligen skateboard.
Detta fenomen som man som liten pilt sysselsatte sig med och slog sig fördärvad av.
Skateboard och BMX var stora nöjen som ung.
Jag blev aldrig någon hejare på skateboard och lade av.
Intresset för det fortsätter dock, och extra roligt med fokus på de svenska skateboardåkare som finns.

Hildebrand gjorde sent 70-tal dokumentären 14-årslandet om ett par unga skatare, däribland Tony Magnusson.
Nu följer han upp dessa, vad de gör nu, hur scenen utvecklats i världen och vad skateboardåkningen gett dessa människor.
Vi får även höra intervjuer med bland andra Ali Boulala, Tony Alva och Mattias Ringström.
Denna film skiljer sig ju såklart med mils radie från Hildebrands andra givar, och tur är väl det.
Utan att bli för smetigt sentimental eller sådär borderline kiddiefiddleraktigt som annat han gjort är Hooked For Life en bra dokumentär.
Det är nyttigt för folk av idag att se hur stort nedslag skateboard hade och fortfarande har.

Klippen från 70 och 80-talet varvas med nyare klipp och intervjuer.
Vi får följa med till New Sports House i Stockholm, till garaget under Sheraton och till stränderna i Los Angeles.
Vi får även höra en Dolph Lundgren-aktig svenska hos de numera USA-boende herrarna Magnusson och Hagelin.
Varning för plågsamt skrytande vid tillfällen.. men det kanske kommer med pengarna?

Att hitta denna dokumentär i reabacken för 19 kr samma år som den släppts.. känns inget vidare.
Den är långt ifrån en pajasgiv i stil med redan recenserade Stockholmsnatt, och bygger dessutom på grundligt förarbete.
Är intressant, bra musik och övergripande och förståeligt även för de som inte växte upp med en bräda under armen eller såg sig trött på mästerverket Thrashin' (D. Winter 1986).
Nästan så man känner den småbeska smaken av asfalt i käften när man ser filmen.
Minnet av att se Tony Magnusson i Skarpanrampen någonstans runt 88-89 blir också ett plus i kanten
Inte med i filmen dock, men jag var där och såg denna skapare av H-Street köra rampen jag aldrig vågade åka i ordentligt.

Hildebrand kan alltså, förutom att värka fram klara b-filmsklassiker göra dokumentärer av ej pajas-snitt.
Uppmuntrar folk att se denna, och ge den en sådan uppmärksamhet som den förtjänar.
För det är intressant, sentimentalt och man blir sugen att ge sig ut och skrapa knäna på närmsta asfaltsplätt eller offra garnityren i ett christ air-försök.
Skate or die!