The Fog

Title: The Fog
Year: 1980
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Antonio Bay är en lummig stad vid vattnet där livet går sitt sakta mak.
På stranden berättar en fiskargubbe spökhistorier för en grupp barn och ungdomar.
I fyrtornet sänder Stevie Wayne (Adrienne Barbeau) radio till de nattugglor som finns i staden.
Staden planerar också inför sitt jubileum, men en viktig detalj tycks ha glömts bort.
Att för 100 år sedan så kraschade skeppet Elizabeth Dane mot klipporna och dödade besättningsmännen.
Nu, 100 år senare så rullar en mystisk dimma in över staden, och en fiskebåts besättning försvinner mystiskt.
Fiskebåtens besättning tycker sig se ett äldre skepp svepa förbi innan de alla dödas ombord.
Flera underliga fenomen händer i den lilla hamnstaden.
Jubileumet är inte bara en rolig händelse i staden, utan också en grym påminnelse om hur staden grundades.
De svikna och mördade sjömännen är tillbaka för att kräva vad som är deras.
Antonio Bay sveps mer och mer in i dimman, och det som lever där i.

John Carpenter är en av mina absoluta bästa filmskapare genom tiderna.
Halloween, The Thing, Escape from New York, Big Trouble in Little China... listan fortsätter.
The Fog brukar vara en lite sorgligt bortglömd pärla i hans repertoar.
Ett klassiskt spökhistorie vid lägerelden-manus, och med det menar jag inget illa.
Det är en film som verkligen förtjänar epitetet "rysare" om någon.
Storyn är klassisk, och fungerar utmärkt och växer i händerna på en man som Carpenter.
Rollsättningen fungerar bra också, med Adrienne som redan nämnts och även Jamie Lee Curtis från Halloween i en roll.

Filmen är rakt igenom bra, och finns många Carpenter-moments, så man ska inte vara orolig bara för filmen inte är lika omtalad som hans andra.
Förrutom en del våldsamma scener så skulle The Fog lika gärna kunnat vara gjord på det sköna 50-talet.
Klassisk film i klassisk anda, men med den där extra känslan som Carpenter alltid lyckas med.
En film jag gärna återvänder till i höstrusket när dimman ligger tät utanför fönstret.
Enda minus är att inte Kurt Russell är med som var planerat från början.
Kolla även efter Carpenter själv som gör ett snabbt inhopp i filmen.

Death Wish

Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****

Kan säga detta redan nu så är det avklarat.
Detta är en av de absolut bästa filmerna någonsin gjorda.

Filmen handlar om Paul Kersey (Charles Bronson), en lugn och stillsam arkitekt som bor med sin familj i New York.
Tillvaron vänds upp och ner när hans fru och dotter överfalls, våldtas och frun mördas av ett gäng ligister i deras eget hem.
Paul tvingas begrava sin hustru och se sin dotter sjunka allt djupare ner i ett katatoniskt tillstånd.
Paul börjar sakteliga se världen för vad den är, då han läser om brottsligheten och inser att hans frus mördare och dotters våldtäktsmän aldrig kommer fångas.
Han blir allt mer öppen för hur världen ser ut och vad som måste göras.
Paul får en present av en klient under en av sina resor, och detta är startskottet för 1970-talets hårdaste karaktär.
När Kersey återvänder till New York är han en förändrad man, en hämndlysten "vigilante".
Med strumpor fyllda med mynt tar han sig ut på gatorna, för att övervinna den första rädslan av sin hämndresas första steg.
Paul förvandlas allt eftersom tiden går och han ser att hans dotter inte blir bättre.
New Yorks undre värld har fått en ny fiende, och det är inte polisen.
Däremot börjar polisen snoka i var alla döda och skadade kriminella kommer ifrån.
Kersey är en jagad man från båda sidor av lagen.

Death Wish är en av mina absoluta favoritfilmer.
Den är skitig på ett sätt som filmer inte är längre, plus att den uppvisar ett verkligt våld.
Ett våld där förövarna kommer undan, och polisen inte kan göra någonting åt saken.
Där den ensamma människan vill ha hämnd för det som hänt, men aldrig får upprättelse.
Överfallsscenen på Kerseys familj är något av det råaste som gjorts i filmväg.
Det är elakt, känslokallt och gjort så metodiskt att man förstår att de gjort det innan och kommer göra det igen.
1970-talet var överlag mer för att uppvisa ett äkta våld som faktiskt existerar.
Inte likt senare tider då våldet är så uppskruvat att ingen människa kan tro på det.
Det vi ser i första Death Wish-filmen sker medan du sitter och läser den här recensionen och det är filmens styrka.

Vissa har klagat på Bronsons stela skådespeleri, men jag har inget att klaga på.
Det är stenhårt, trovärdigt och slutscenen, alltså precis sista sekunderna i filmen är det bästa som någonsin gjorts.
Överlag ett trovärdigt dokument över en människas kamp och plågor i en våldsam värld där ingen skonas från det.
Death Wish har samma känsla över sig som mästerverket Taxi Driver (1976), en ej kopierbar svärta.
Det pratas om en remake som ska komma 2011, men jag vill verkligen inte se det.
Det finns ingen anledning till det, för originalet fungerar fortfarande hur bra som helst.

Death Wish fick en rad uppföljare.
Dessa håller absolut inte samma klass, även om det är underhållande.
Del 2 i serien följer i ungefär samma fotspår som nummer ett, men når inte ända fram.
Death Wish står ohotad på topplacering.
Ett årtionde som gav så otroligt mycket bra film, där återfinns Death Wish på topp3.
Överlag, trots 36 år på nacken är Death Wish fortfarande en helt okrossbar film som står sig.
Stenhård, brutal, ärlig och Charles Bronson i sitt esse.

Jag avslutar recensionen med ett citat... behöver inte säga mer:

"What do we do next?" asked Bronson.
"The best script I've got i 'Death Wish'. It's about a man whose wife and daughter are mugged and he goes out and shoots muggers", said Winner.
"I'd like to do that," Bronson said.
"The film?" asked Winner.
Bronson replies, "No...shoot muggers."

God Jul!

True Originals önskar alla läsare en god jul.

Plötsligt i Vinslöv / Plötsligt Igen

Title: Plötsligt i Vinslöv / Plötsligt Igen
Year: 1999 / 2009
Dir: Jenny Bergman & Malin Sköld
Review: M Original
****

Få svenska dokumentärer kommer i samma klass som Plötsligt i Vinslöv.
Ska månne vara den lika klassiska Snickeriet.
PiV är en dokumentär om en liten stad i Skåne, där livet kretsar kring bangolf & fåglar för det mesta.
Det finns även en konstförening, som anser sig själva vara snäppet viktigare och bättre än golfarna.
Där finns också bangolf experten Mr Bangolf aka Kjell Fredriksson.
Tillika hans undersåte Anders som pratar bangolffilosofi och försöker bränna ner sitt kök dagarna i ända.
Mitt i allt detta finns Holger som mest tycker om att åka moped och umgås med sin kompis och spela Bingo-Bongo och sjunga.
Under PiV's gång så får vi följa med på bangolftävlingar, konstutställning, hemma hos, på mopedfärder och fågeltävling.
Persongalleriet i PiV är verkligen färgstarkt, och annorlunda.
Det är garanterat att du inte sett något liknande PiV i svensk dokumentärfilm innan.
Det hade varit enkelt att göra narr av personerna i Vinslöv, för de är lite udda, lever för bangolf och liknande.
Men PiV likt Snickeriet görs med en värme och ett genuint intresse att porträttera människorna.
Visst skrattar man åt Anders som försöker lugna sin fru när huset kan ta eld när han steker biffar.
Man skrattar åt hur pass lite självdistans Kjell har till vad han håller på med.
Koncentrationsdelen och även pratet om psykning är helt priceless.
Återigen, mitt i allt detta följer vi Holger.
Hans liv ter sig väldigt okomplicerat gentemot resten, med alla sina bekymmer.
Ett liv som jag själv skulle vilja ha när och om jag når den åldern.
Okomplicerat, lugnt och det är helt okej att sitta med sin kompis en hel dag på en bänk och titta på bilar.
Man har sagt att Vinslöv är lite som Sveriges Twin Peaks, fast utan allt det onda.
Det är en rad udda karaktärer som alla bidrar till en enhet, och den enheten är dokumentären.
Livet går sin stilla gång där, och det behövs inte mycket för att göra folket nöjda och glada.
Kan vara en varm korv i lugn och ro, eller att spela en 18-håls bana på 19 slag.
PiV är en must-see för alla, för det är en av de roligaste och varmaste dokumentärer jag sett.

2009 kom Plötsligt Igen.
Uppföljaren, eller kanske mera uppföljningen på PiV.
Plötsligt - En Förening har bildats (www.dopingkontroll.com), innevånarna i Vinslöv har åldrats.
Sorgligt nog har även Holgers kamrat John avlidit, vilket han gjorde 2004.
När vi anländer till Vinslöv nu har Holger legat på sjukhus, har ont och kör inte moped längre.
Kjell har blivit något av en kändis efter förra dokumentären och får gå på middagar.
Anders får frågan väldigt ofta om han ska grilla något, och sätter in en kontaktannons.
Ny i denna dokumentär är journalisten som följer upp vad som händer i Vinslöv.
Han skriver om när Holger får Jacko tagen ifrån sig för han har så stökigt hemma.
Då hjälper Jenny & Malin till att städa hans hus, så han ska få Jacko tillbaks.
Det är en hjärtvärmande gest vilket ytterligare visar att de inte är där för att göra narr av människorna.
Kjell och hans fru åker på en kryssning, där förklaringen av båten är en framtida klassiker.
Anders letar efter kärleken, och är en stark man enligt sin sida på internet.
Tillika får vi följa med delar av Plötsligt - en förening när de besöker Vinslöv.
En av dem bjuder Holger på lunch, och sedan har hela föreningen en fest med lite sång och dans.
Vi får även se Kjell skaka höfterna på dansgolvet, och all tro att han inte hade humor eller självdistans försvinner.
Överlag verkar han ha fått en ny mer ödmjuk sida sen sist.
Holger verkar inte bry sig något nämnvärt om kändisskapet, utan vill mest bara fortsätta som vanligt.

PiV är den överlägset bästa av de två, men Plötsligt Igen knyter på något sätt ihop iallafall delar av säcken.
Visst lämnar det en viss fadd smak i munnen av att inte helt leva upp till det man ville ha.
Men att lyckas komma upp i samma klass eller toppa PiV trodde nog ingen egentligen att Plötsligt Igen skulle göra.
Det är lite sorgligt att se Holger i Plötsligt Igen, för det känns som han inte kommer klara sig till nästa dokumentär.
Men gör han det så kommer han säkerligen ha nya melodier att gnola på när han äter sina pära.
Båda dokumentärerna är helt lysande, och kan ses om och om igen utan att tröttna.

Till minne av John Albrektsson 1937 - 2004

Mad Foxes aka Los Violadores

Title: Mad Foxes aka Los Violadores
Year: 1982
Dir: Paul Grau
Review: M Original
****

En man och hans flickvän är på väg hemåt, men blir avskurna av ett mc-gäng.
När en i mc-gänget kraschar av någon anledning man som tittare inte förstår är mannen och kvinnan såklart måltavlan.
Gänget våldtar kvinnan och misshandlar mannen, och sedan är resan igång på jakt efter hämnd.
Ja, storyn är inte mycket mer komplex än så.
Men, det är långt ifrån hela sanningen egentligen för det är en rad tvära svängar, som ingen kan hänga med i.
Efter misshandeln och den råa våldtäkten ordnar mannen fram ett gäng som ska hjälpa honom hämnas.
Det är en synnerligen elak scen, där rundhus utdelas och penisar skärs av på löpande band.
Efter detta blir det mer diffust.
Helt plötsligt finner vi oss i ett erotiskt dimljus där den misshandlade mannen stiger på det erotiska viset en ny kvinna.
Sedan är det fram och tillbaka mellan mc-gänget och mannen.
På en resa med sin flashiga bil dit nog hela budgeten gick, för till skådespelarna gick det sannerligen inte, träffar han ännu en kvinna.
Det blir en rad mjukporrscener i motljus och bar över.
Mc-gänget (Mad Foxes då) fortsätter sprida terror runt sig och dödar mannens familj och kockerska.
Hämnden igen!

Att försöka recensera Mad Foxes är svårt, för det är så extremt mycket med den som är helt lysande.
-De urusla skådisarna.
-Den diffusa och osammanhängande storyn.
-Nazistbikers som inomhus har swastikor på sina armbindlar, men inte utomhus eftersom de inte vill ha några problem i Spanien & Schweiz där filmen spelades in.
-Dubbningen där de som dubbar verkar bli fullare och fullare hela tiden.
-Sexscenerna.
-De långa filmningarna vid bilåkande.
-Rundhusa naken.
Det är så mycket mycket mer som gör denna film till en klar favorit för oss i True Originals.
Det är action och exploitation på den absolut lägsta nivån du kan komma utan att bli hemmavideo filmat med polarna på bakgården.
Vi får sprängda människor som sitter på toaletten, avskurna penisar, fyllfester...
Jag skulle kunna fortsätta hela natten och rosa denna pärla i filmdjungeln.
Inte för att den är bra, utan för att den är så dålig att den blir bra.
Samtidigt som det är rent plågsamt att se filmen, så är det ett rent nöje.
Det är gjort så utan ambition att vara rolig, men blir det ändå.
Förmodligen var Grau helt stenseriös med detta, eller världens största skämtare.
För hur roligt det än är, så har filmen den där udden av seriositet så man förstår att det är på riktigt.
Detta gör såklart bara filmen ännu mer humorfylld.
Mad Foxes är one of a kind.
Jag lovar dig att du inte sett något som liknar denna, och med all säkerhet kommer du inte göra det igen.
En stor bytta popcorn, kall läsk och ett gäng kamrater på gott humör så har du något att skratta åt i år framöver.

Bloodsucking Freaks

Title: Bloodsucking Freaks
Year: 1976
Dir: Joel M. Reed
Review: M Original
****

Minns ni Colosseum?
Där människor bevittnade dödandet av människor som underhållning?
Har ni någonsin önskat att detta skulle ske även i vår tid?
Välkomna till Sardus teater för det makabra.
I en unken lokal någonstans i New York visar Sardu med hjälp av sin medhjälpare Ralphus föreställningar där människor torteras och dödas.
Allt är på låtsas tror publiken, men man blir snart varse om vad som egentligen försigår.
Sardu kidnappar unga kvinnor, och en och annan recensent som inte gillar showen de får.
De kvinnor som inte torteras inför den oanade publiken går åt till rika män i källaren.
I en av dessa källarscener får vi också svar på varför filmen heter som den gör.
När en footballspelares kvinnosällskap försvinner börjar han ana oråd.
En polis som försöker pressa Sardu på pengar är också inkopplad när han letar efter sin kvinna.
Sardu och Ralphus fortsätter, trots polisnärvaro sina expriment och lekar i källaren, ända till det annorlunda slutet.
Ett slut där allt vänds upp och ner, och man aldrig mer kommer sukta efter en macka med korv på.

Troma har genom åren gjort sig kända för att ge ut de lökigaste av lökiga filmer.
Bloodsucking Freaks är en av de filmer som inte riktigt faller in i den kategorin, iallafall inte fullt ut.
Här får vi en stor dos De Sade, om än paketerat i en Anton LaVey-liknande figur och en dvärg.
Det är kvinnor inlåsta i en källare, naket, kasta pil på kvinnor och göra elchocker i bröstvårtor bland annat.
Hela filmen är smutsig och disturbing på det där sättet som många 70-tals filmer var, och som filmer inte är längre.
Hostel och liknande nyare "skräckisar" har lånat många grepp från denna, utan att för den sakens skull lyckas få det lika obehagligt och vridet.
Skådespeleriet haltar rätt ordentligt på sina håll, men lyckas på något smidigt sätt undvika total paj.
Nakenkvoten i filmen är nära på 100%.
För oss som läst lite av Markis De Sade finner vi som redan nämnts många gemensamma nämnare.
Både från markisens egna förehavanden, men också från hans böcker som har sadism och sex som fokus.
Sardu uttalar till och med sadism sade-ism, för att ytterliga befästa vinken till markisen.
Filmen är relativt osmaklig med en rad scener som får den veke och blyga att vända bort blicken.
Man ser tydligt var nyare skräckfilmer lånat en mängd av sina försök till extremer ifrån, och då gjordes dessa redan 1976.
70-talet är som den uppmärksamme läsaren av denna blogg märkt något av en favorit för eder skribent.
Jag skäms för att erkänna att jag inte sett denna film innan, och jag vet att jag kommer återvända till teatern.
Helt klart på toppen av den otroliga mängd filmer som Troma släppt genom åren.
Med sin vridna story, sina s&m-scener, sina udda karaktärer och ett minnesvärt slut är detta något för alla fans av den udda skräcken.
Kanske ingen film som letar sig in på den stundande topp10 listan signerad True Originals, men likväl värd att se.

Saló - 120 Days of Sodom

Title: Saló - 120 Days of Sodom
Year: 1975
Dir: Pier Paolo Pasolini
Review: M Original
****

Filmatiseringen av libertinen Markis De Sade's ökända bok Le 120 Journées De Sodome från 1785.
Pasolini bytte ut den plats och den smala tråd av humor som Markisen hade med i boken.
Filmen kretsar kring 4 högt uppsatta herrar, som kidnappar ett stort antal flickor och pojkar och för dem till ett avlägset slott.
På slottet utsätts ungdomarna för de 4 fascistiska libertinernas lustar och pervesioner, av allehanda slag.
Runt de 4 libertinerna kretsar också en grupp prostituerade som berättar historier för att egga de 4.
Under filmens gång följer vi som åskådare ett underligt bröllop, perversa lekar, berättelser, det extremaste av utnyttjande och ännu mer där till.
Libertinerna turas om att få sitt lystmäte, och även kräva saker av ungdomarna.
Allt djupare kastas vi ner i det dekadenta och perversa livet på det igenbommade slottet ända till filmens klimax.

Markis de Sade namngav sadism, satt fängslad stora delar av sitt liv för pervesion, våldtäkt, blasfemi och för förgiftning.
När han skrev Le 120 Journées De Sodome satt han fängslad och skrev boken på en 12 meter lång toalettrulle.
Boken är perverterad, osmaklig, underlig, skev och fruktansvärd, samtidigt som den är mörk rolig, fyndig och samhällskritisk.
De Sade var trots sin mycket underliga syn på många saker en intelligent person med skarp kritik mot makten och framförallt kyrkan.
Pasolini var extremt politisk och hatisk mot fascisterna i Italien och i resten av världen.
När han skrev manuset till filmen flyttade han historien till Saló, som var fascisternas sista fäste.
Filmen utspelar sig även mot slutet av andra världskriget, när slaget är förlorat.
Där De Sade på ett makabert skämtsamt sätt gjorde narr av överheten är Pasolini mer kritisk och skarp.
Ingen humor, utan bara utmålandet av den våldtagande, skitätande, pissdrickande, sodomerande makten som skövlar offer bland de svaga.
Saló är en plågsam film, som får även den mest vana att stundtals vilja vända bort blicken.
Det är klaustrofobiskt, mardrömslikt och så smutsigt att man känner smaken av damm i munnen.
De 4 huvudrollerna är gjutna i sina roller, för de ser ut som den bild man har av en bunt pedofiler.
Man kan se Saló som en politisk film, och den blir lite enklare då än bara se den som en perverterad film om 4 mäns ultimata fantasi.
Där boken lite tappar fart och blir långrandig är filmen som en spark rakt i ansiktet.
Filmen bannlystes, censurerades sönder och Pasolini blev mördad snart efter filmen färdigställts.
Än idag är det en av de starkare filmerna jag sett, på mer än ett sätt.
Vid slutscenerna är man helt urlakad och ser inte ens de absurda i den klänningsprydda dans de 4 libertinerna gör.
Svårt att säga om det är det bästa eller sämsta man sett.
Att betygsätta Saló är omöjligt, för det känns som mer än en film.
Det är en allegori över alla de hemskheter som människor i krig och förtryck utsatts för, och kan även handla om kapitalismen av idag.
Det är enkelt att kasta skit på filmen, men den är ett starkt inlägg och djupt politisk.
Man ska tänka sig för en gång innan man ser den, men känner man att man klarar det ska man absolut se den.
En av filmhistoriens mest omdiskuterade, hatade och bespottade filmer.