Kullverts Topp10

Fortsätter med Kullvert Originals topp 10.
Vidare kommer nog även den del gästande personer utanför den innersta kärnan av True Originals att skriva sina topplistor.
Men nu vidare till Kullverts:

- Re-Animator (Stuart Gordon 1985)


En av de mest humoristiska filmerna på listan, men ändå med en viss nerv.
Det handlar om läkarstudenten Herbert West som lyckas återuppväcka döda i källaren, något som hans rumskamrat inte är odelat positiv till.
Efter en novell av H.P Lovecraft gör Stuart Gordon här en liten bit kultfilm.

- Evil Dead (Sam Raimi 1981)


1981 gjorde Sam Raimi denna bit guld inom skräckgenren.
Den handlar om ondskan som bor i ett litet hus i skogen, och har man inte sett den så ska man se den.
En film som förevigt borde vara ett fast inslag i läroplanen i landets grundskolor.
Här blandas det in en hel del humor, men utan att det blir läkigt.

- Night Of The Living Dead (George A Romero 1968)


M Original sa det.

- The Burning (Tony Maylam 1981)


En av de bästa slasherfilmer som gjordes på det glada 80-talet, närmare bestämt 1981.
Tony Maylam förärade oss med detta praktverk som skulle få många efterföljare.
En liten varning dock, det är svårt att ta Jason Alexander på allvar om man slaviskt följde Seinfeld.

- Cronos (Guillermo Del Toro 1993)


En lite udda variant på vampyrfilmsgenren signerad Del Toro, och sorgligt undanskymd, förmodligen för de inte pratar engelska hela tiden.
Handlar om en antikhandlare och hans barnbarn som får tag i ett udda urverk som många verkar vilja lägga vantarna på.

- Rosemarys Baby (Roman Polanski 1968)


Kanske den film man inte ska titta på om man som kvinna väntar barn, men vilken suverän rulle i all sin enkelhet.

- The Exorcist (William Friedkin 1973)


Behöver kanske inte någon direkt introduktion, men här finns det scener som blivit kultförklarade.
Lever upp till hypen enligt mig på ett utmärkt sätt.

- The Shining (Stanley Kubrick 1980)


Helt underbar klaustrofobisk känsla genom hela filmen och trevliga effekter, utan att bli en effektfilm

- Suspiria (Dario Argento 1977)


M Original sa det.

- City Of The Living Dead (Lucio Fulci 1980)


Italien!

Bubblare:

Hellraiser (Clive Barker 1987)
Friday The 13th (Sean S Cunningham 1980)
Freaks (Tod Browning 1932)
Boogeyman (Ulli Lommel 1980)

Topplistan

I True Originals-lägret satt vi en filmkväll och funderade på hur en topp10-lista skulle se ut.
Vi började med att behandla skräckfilmer och vilka som skulle platsa på en topp10 och varför.
Vissa var helt gjutna, medan andra rådde det delade meningar om.
I ett tappert försök att lista våra favoritfilmer nådde vi slutsatsen att vi gör varsin topp10, för att sedan sammanställa en topp20 tillsammans.
Då kan alla bubblare komma med, och vissa kan komma att försvinna på vägen.
I väntan på den ultimata listan av de topp20 kommer de individuella topp10.
Efter att ha sett diverse topplistor på youtube så kom vi snabbt fram till det vi vetat länge, folk har ingen smak alls.
Att sätta exempelvis Jeepers Creepers på bättre placering än The Thing torde vara straffbart.
Först ut på planen är M Originals lista över topp10 bästa skräckfilmerna.
Risken finns att listan kommer revideras, men en så nära topp10 som möjligt är detta.
Utan inbördes ordning, here goes:

- The Thing (John Carpenter 1982)


En av 80-talets viktigaste filmer om man frågar mig.
Kroppslig skräck och science fiction blandat i en blodig och effektfull röra utan att bli vare sig fånig eller överdriven.
Såna här filmer görs inte längre... tyvärr.

- Night Of The Living Dead (George A Romero 1968)


Så här ska en slipsten dras.
Levande döda, människors ovilja att samarbeta och spänningar mellan folk gör detta till en odödlig (no pun) film.
Öppnar upp för mycket tankegångar, och är fortfarande en skrämmande film på många sätt.

- Dawn Of The Dead (George A Romero 1978)


Uppföljaren till Night, som i mina ögon är strået vassare.
Mer politiskt, mer djupgående på människans natur och hur en större kris hanteras av samhället.
Effektfullt, skrämmande, roligt och spännande.

- The Omen (Richard Donner 1976)


Filmen som fick religiösa världen över att sätta oblaten i fel strupe.
Psykologisk skräck som sätter huggtänderna i en direkt.
Prisa djävulen och låt dig ryckas med i denna otroliga film.

- The Texas Chainsaw Massacre (Tobe Hooper 1974)


Moralpanikens ansikte nummer ett i Sverige, och fortfarande en av de skitigaste skräckfilmer som gjorts.
Underbart vidrig miljö, obehagligaste familjen i mannaminne och en matscen som får vem som helst att krypa ur skinnet.
En klassiker verkligen värd namnet.

- Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato 1980)


"Possibly the most disturbing movie ever made" lovar framsidan.
Jag är beredd att hålla med.
Politisk, skitig, samhällskritisk, genomvidrig och en av de bästa filmer som gjorts.

- Suspiria (Dario Argento 1977)


Färgsättningen, musiken och stämningen...
Allt är 5.0 i denna Argento-klassiker.
Ryktas om en remake, och det svider i mitt innersta.

- The Exorcist III (William Peter Blatty 1990)


Något oväntat att ha med del 3, men inte del 1.
Del ett är en otrolig film och en av mina favoriter, men treans surrealism och obehag slår den.
En av de absolut mest "göra mig mörkrädd"-scenerna är med.
The Exorcist är en stark bubblare och kommer vara med på topp20 utan tvekan.

- Alien (Ridley Scott 1979)


I samma stil som The Thing, med ett ensamt väsen som tar över och förgör en efter en.
En klassiker och starkt klaustrofobisk sciencefiction skräck.
Där uppföljarna missade målet sätter Alien den säkert i kassen.

- Maniac (William Lustig 1980)


En sorgligt bortglömd klassiker med en Joe Spinell i högform.
Mer djupgående än andra slasher-filmer och definitivt mer disturbing på flera plan.
Det luktar illa, det ser skitigt och jävligt ut och Joe Spinell är en man som man blir rädd för i sin roll som Frank Zito.
Underbar klassiker.

Bubblare:
- Friday The 13th (Sean S Cunningham 1980)
- Halloween (John Carpenter 1978)
- City of The Living Dead (Lucio Fulci 1980)
- Possession (Andrei Zuwalski 1981)
- The Exorcist (William Friedkin 1973)

Leslie Nielsen

Leslie Nielsen hör till en av min barndoms stora hjältar.
Inte på samma sätt som John Candy eller Micke Dubois, men ändå en hjälte.
Jag såg gång på gång mina videoband med Police Squad (1982) på.
De gick till sist sönder för de var så nötta av allt tittande.
Airplane! (1980) hör till en av mina absoluta favoritkomedier.
Den kan jag se om och om igen utan att tröttna och jag skrattar så jag gråter åt "They're on instruments"-skämtet varje gång.
1988 kom filmen som befäste Leslie Nielsen som en komiker för de flesta i min generation.
Naked Gun kom som en blixt från klar himmel och med sina vridna och uppskruvade humor tog den mig med storm.
Uppföljarna lyckas inte följa upp den, och tyvärr kom Leslie Nielsen att bli en kopia av sig själv efter dessa för mig.
Men jag återvänder alltid till Airplane!, Police Squad och Naked Gun.
Förrutom att ha en komisk sida uppvisade Leslie även en seriös sida i många filmer.
Hans roll som Richard Vickers i Creepshow är kall, beräknande och riktigt elak.
Även om man sett Leslie i många komedier så funkar han utmärkt i den skräcksekvensen.
Det är lite synd att han inte fick spela mer roller av den sorten.
Leslie verkade vara en jordnära person och hade en bra utstrålning i vilken roll han än tog sig för.
Med 100 filmer och flera hundra tv-framträdanden vill jag minnas Leslie Nielsen med en värme för de många roliga stunder jag haft tillsammans med filmerna han gjort.
Att skratta mig tårögd varje gång åt instruments-kommentaren i Airplane!.
Eller åt den fejkade pausbilden i Police Squad.
Eller bli illa till mods av hans kyla i Creepshow.
Tack Leslie Nielsen för allt.
Leslie Nielsen 1926 - 2010.

A*P*E

Title: A*P*E
Year: 1976
Dir: Paul Leder
Review: M Original
****

Har du ibland tänkt som så att 'undrar om de kan göra en King Kong för samma budget som jag spenderar på att köpa skosnören per år?'
Eller om det skulle funka att limma ihop en apdräkt hemma och sen filma dig iförd den stå och härja?
Svaret på dessa frågor är.... ja, det går utmärkt att göra detta.
A*P*E är en film som mer än utmärkt passar på epitetet "så dåligt att det blir bra".
Filmen börjar med att en båt fraktar inte bara urusla skådespelare och meterrullar med lökigt manus, utan också en jättestor apa.
Apan lyckas självklart bryta sig loss och sen blir det bärsärkargång genom den asiatiska landsbygden.
I ett moln av modeller som får sätta livet till går apan fram, i jakt på... ja, vadå?
Det är ännu lite oklart.
Vi får också följa en välklädd man och hans lika välklädda kvinna, och kvinnan blir såklart apans intresse.
Känns det igen från någon annan film... hmm, om en stor apa?
Kom det inte en King Kong 1976?
Jodå, A*P*E gjordes för att casha in på den förhoppning att King Kong från 1976 skulle bli en stor succé.
Det blev den inte, och A*P*E gick ännu sämre.

Utöver den uppsjö av fantastiskt pajiga skådisar, dekor, effekter och allt annat man kan paja till så är filmen i 3D!
Samma sorts 3D som Friday The 13th part 3 var.
Man behöver inte de sköna brillorna, utan får effekten ändå.
Fast det stämmer ju tyvärr inte när man ser den på tv i dessa dagar.
Men kul är det att se hur extremt mycket 3D Leder tryckt in i filmen för att göra den lite extra.
Vid sidan av all skön 3D undrar man ju också hur mycket Leder betalade för att få låna alla arméklipp?
Tacket i början som går ut till US Army gör ju att man förstår att de invaderar alla länder nu för tiden för att försöka flytta fokus.
3 sekunder som förstörde världen....

A*P*E faller som sagt rakt in i vad The True Originals står för.
Skådespelarna är usla, men försöker så envist att vara bra.
Effekterna är så fruktansvärt billiga att man vill krypa ner i popcornskålen och gömma sig.
Apans dräkt är köpt ur en baklucka på en loppis i den tråkigaste delen av den tråkigaste staden.
Men det är precis så uselt att man hela filmen igenom sitter med ett brett leende på läpparna.
Man slår sig på knäna och skrattar så man gråter åt allt som sker på skärmen.
Filmen är dessutom precis så lång att det inte går att tröttna, och man får med sig en filmupplevelse utöver det vanliga.
Precis vad man vill ha när det kommer till såna här gräddpajer.

The Bridge

Title: The Bridge
Year: 2006
Dir: Eric Steel
Review: M Original
****

True Originals-lägret är som bekant vänner av dokumentärer.
En av de senaste vi valt att se är The Bridge från 2006.
En djup och tragisk dokumentär om självmord som sker på Golden Gate-bron i San Francisco.
Den vanligaste platsen i världen att ta sitt liv på.
Medan dokumentären filmades under ett helt år 2004 begick 24 människor självmord där, och många stoppades.
Kamerateamet har riggat två kameror och filmar allt som sker på bron.
Under dokumentärens gång får vi se ett antal självmord, höra berättas av vänner och familjer om de som hoppat.
Vi får också se självmord förhindras, och folk som ångrar sig.

Det finns mycket att säga om en dokumentär som denna.
Många skulle nog säga att det är oetiskt att följa en människa in i döden på ett så närgånget sätt som filmen gör.
Andra tycker kanske att det blir som en upprättelse, ett monument över en människas öde.
Jag är mer lagd åt det senare.
Visst känns det underligt och "fel" att sitta och titta på en människas sista stund i livet.
Men samtidigt är dokumentären inte alls exploaterande, och man känner att skaparna har respekt för de som dött.
De gör inga intrång, de låter familjer, nära, kära och folk som velat hoppa komma till tals.
En gripande scen är med en ung man som har hoppat, men överlevt.
Hur han pratar om vad han tänkte när han gjorde valet att hoppa, när han överlevde och vad som skedde efteråt.

The Bridge kunde enkelt blivit en osmaklig sörja med närbilder av folk som dör ala Faces of Death.
Men istället är det en ordentlig tankeställare, över både livet och döden.
Över olycka och ensamhet.
Över hur ett välkänt monument har en rejäl baksida som inte visas på alla bilder, vykort eller filmer.
Steel har gjort en av de starkare dokumentärer på senare år i mina ögon.
Man kan älta hur länge som helst att de borde försökt stoppa alla självmorden, inte bara ett fåtal.
Men man ser människor bara gå förbi när folk är redo att hoppa.
Man ser också människor offra sig själva för att hjälpa till och stoppa självmorden.
Dokumentären visar hur verkligheten ser ut.
En mycket bra och gripande dokumentär som gör att jag iallafall ser annorlunda på monumentet Golden Gate i fortsättningen.

Bruce Campbell: If Chins Could Kill

Title: If Chins Could Kill: Confessions Of A B-movie Actor
Year: 2002
Review: M Original
****

En första bokrecension av True Originals-lägret.
Som alla som läst bloggen eller träffat någon av oss ute i den riktiga världen vet så dyrkar vi Evil Dead.
En av anledningarna till denna dyrkan är och kommer alltid vara Bruce Campbell.
Denna skådespelare som aldrig lyckats hamna på de högre positionerna även om nog de flesta vet vem han är.
Han spelar bra, verkar vara genuint rolig och har en mimik som är helt sanslös.
Men, detta till trots har alla större roller uteblivit.
Väl medveten om detta skrivs denna bok.
Boken låter oss följa med genom ett antal av filminspelningarna han gjort, tv-serier och på fanträffar.
Boken är ironisk, rolig, intressant och ger en inblick i livet för en b-movie actor.
För oss som grottat ner oss i Campbells arbete under flera års tid får man många godbitar från historien.
Det är bara slå upp en sida och börja läsa så hittar man alltid någon rolig anekdot från någon av Bruce många filmer och tv-serier.
Även om de små inhoppen han alltid gör i Sam Raimis filmer.

Det krävs som med de flesta biografier att du har en liten förkunskap om vem/vilka det handlar om är.
Men för alla som sett Evil Dead, Crimewave, Bubba Ho-Tep eller liknande höjdare är det verkligen en pärla till bok.
Jag hoppas på en uppföljningsbok nu om livet sen denna skrevs.
Sedan boken skrevs har ju Bruce fått en nytändning med Burn Notice (aldrig sett, men förstått att han är med).
Även har han fått en röstroll i Cloudy With A Chance Of Meatballs (2009).
Med närmare 100 filmer och tv-serier tycker jag Bruce borde få en rejäl break snart.
Läs boken och skratta gott tillsammans med en självironisk filmhjälte.

Anvil! The Story of Anvil

Title: Anvil! The Story of Anvil
Year: 2008
Dir: Sacha Gervasi
Review: M Original
****

Ibland ramlar man på en dokumentär och upptäcker något man helt missat.
Jag anser mig själv vara väl bevandrad i metalscenens alla skrymslen och vrår.
Men trots detta har jag missat Anvil.
Efter att ha sett dokumentärnamnet lite varstans kollade vi i True Originals-lägret upp den.
En ny dokumentärpärla var funnen.
Anvil handlar således om bandet Anvil, som sedan en kort storhetstid på 80-talet inte hörts av så mycket.
Bandet spelar konserter då och då, och trots att de stora arenorna är borta är bandet positiva och lika energiska som alltid.
Robb Reiner och Lips hoppas fortfarande på det stora breaket, en grandios återkomst till the spotlight.

I dokumentären får vi följa med på en stundtals kaosartad turné genom Europa.
Att se ett långt ifrån fullt Skylten gapa tomt smärtar mig något fruktansvärt att veta att man missat.
Anvil har alltså spelat 20 min från mitt hus, och detta missade jag helt.
Vissa av spelningarna vittnar om att inte alla glömt denna kanadensiska pärla från 80-talet.
Mycket upp och ner i bandets humör, fast de aldrig riktigt tappar fokus på att slå tillbaka.
Efter den stundtals inte alls så lyckade turnén i Europa bestämmer de sig för att spela in en ny skiva.
Skivan som ska bli den absolut bästa de gjort, och som ska ta de tillbaka till toppen.

Dokumentären om Anvil bär många likheter med den helt otroliga filmen This Is Spinal Tap (1984).
Det är en skön samling människor som utgör Anvil, med stimmen i Reiner och Lips.
Dessa två är som ett gift par, bråkar, blir sams och har ett band mellan dom som är ovanligt att se.
Anvil har dessutom ett par riktigt sylvassa riff att visa upp för oss.
Jag uppskattar människor som offrar allt för att nå dit de vill.
De som vågar satsa på det de tror på och vill ska ske i deras liv, alltid lika inspirerande.
Till skillnad från Spinal Tap så är humorn i Anvil inte gjord så att man skrattar åt bandet, man mer blir glad av entusiasmen dessa herrar känner.
Att de efter 30 år fortfarande hoppas på det stora genombrottet trots en hel del motgångar.

Dokumentären är gjord av en gammal roadie till bandet och det märks att han har ett nära band till dom.
Kärleken inför bandet och deras sound är tydlig, och gör bara dokumentären ännu bättre.
Dokumentären blev de facto också en del i en allt mer upplyst situation för bandet.
Det är en uppfriskande känsla att se några som är 50+ ha en sådan tilltro till det de håller på med.
Och att se att en dröm inte behöver gå i kras bara för att den inte blir sann direkt.

Anvil! The Story of Anvil är en bra dokumentär om ett sorgligt bortglömt bra metalband.
Sylvassa riff blandas med klipp från då och nu.
Upp blandas med ner, topp och dal, lycka och nedstämdhet... alla känslor finns väl synliga i denna dokumentär.
Att se att Anvil fått en skjuts framåt och faktiskt kommit till sin rätta plats i och med denna dokumentär är nog precis vad Sacha Gervasi ville.
Att putta bandet i rätt riktning, där de inte behöver spela inför 40 personer och där barägaren sedan skiter i att pröjsa dom.

En varm dokumentär som ger mig inspiration till att inte ge upp då det känns motigt.
Rolig, varm och inspirerande om ett band som inte sålde ut eller ändrade sig för någon.
Väl värd alla hyllningar den fått runt om i världen.

Metal on metal
The hardened breed
True to the end
A fire to feed