Charles Bukowski

"This is a work of fiction dedicated to nobody"

Boktipsen har inte haglat på den här bloggen direkt.
Kanske inte så underligt då det är filmen vi brinner för, men någon gång ska ju vara den första.
Då faller lotten självklart på Charles Bukowski.
För många år sedan fick jag tipset att läsa Bukowski med orden "du kommer nog gilla honom".
Jag hade sett Barfly (B. Schroeder 1987) några år tidigare, men inte snappat upp att Bukowski skrivit manuset.
På biblioteket lånade jag Hollywood (1989) som är den sista i raden av böcker om Bukowskis alter-ego Henry Chinaski.
Den berättar historien om då Bukowski/Chinaski skrev manuset till just filmen Barfly.
På ett humorfyllt sätt, och med alla våndor som ett manusskrivande innebär får vi följa Chinaski när han får bekanta sig med Hollywood och filmindustrin.
Lånade även ett vältummat exemplar av En Snuskgubbes Anteckningar (1969).

Under en resa till England sprang jag på ett exemplar av Post Office (1971), och nu var det ju på originalspråk med.
För Bukowski gör sig, som sig bör, bäst på engelska.
Översättningarna gör inte flytet i texterna eller språket rättvisa.
Det blev en helt ny upplevelse att läsa Bukowski efter det.
Började läsa Post Office på flyget hem.
Livet blev aldrig det samma efter det.

Bukowskis sätt att skriva är enkelt, ibland nästan banalt, men otroligt träffsäkert.
Han beskriver verkligheten runt omkring sig utan att försköna någon eller sig själv det minsta.
Det är svinigt beteende, våld, sex, fyllor, horor, sorg, glädje, kvinnor, män, jobb, kärlek, hat, livet och döden på dess mest sanna nivå, och allt ackompanjerat av klassisk musik och skrivmaskinsknatter.
Allt skrivet i korta kapitel, utan onödiga omskrivningar eller fina ord.
Bara rakt på sak, utan att ändra det som händer på vägen, oavsett hur det får honom själv att se ut.

Chinaski-novellerna är allihop riktigt bra, och bör läsas i ordningen av Chinaskis ålder istället för i utkomstår som jag började med att göra.
Detta ger ju självfallet en bättre historia då den håller ihop bättre än om man hoppar.
Bokserien är då som följer: Ham On Rye (1982) - Factotum (1975) - Post Office (1971) - Women (1978) - Hollywood (1989).
Det har också släpps en lång rad poesi och novellsamlingar, där de mest kända är Love Is A Dog From Hell (1978) och Hot Water Music (1983).
Han läst väldigt sparsamt med poesi, men novellerna är bra.

De kritiska röster som höjts mot Bukowski, både om hans person och hans verk, rör oftast hans hyllande av det "sluskiga" liv han levde och hans framställning av kvinnor.
Jag ser det mest som att han beskriver sin omgivning precis som den är, och blottar sina egna åkommor och brister samtidigt som han beskriver andras.
Han sopar inte under mattan att han var ett fyllo, och ibland ett våldsamt sådant som kunde både slå sina kvinnor och få stryk av de samma.
Att han var en slusk som var arbetslös långa tider, eller helt sonika struntade i jobben han fick.
Han gav de där människorna man ser utslagna lite överallt en röst på något sätt.
Sen är hans böcker stundtals väldigt roliga också mitt i all misär.
Men de kanske också vara väldigt rörande, och Bukowski är inte bara en gris.
Han är också varm och bryr sig, vilket är väldigt tydligt i en av böckerna då en kvinna han känner dör.

Charles Bukowski och Jonas Gardell är de två författare jag har fått ut mest av att läsa.
Mest för de lyckas beskriva situationer som man kan känna igen sig i, eller känslor man känner igen sig i.
De lyckas båda två förklara situationer på enkla, raka sätt som träffar rätt direkt.
Även om Chinaski skiljer sig milsvida från mig personligen känner man för honom på något sätt.

Den sista novellen Bukowski skrev (Pulp, 1994) skrevs kort innan han dog och var hans terapi för att handskas med vetskapen om att han skulle dö.
Den innehåller en del tunga partier, skrivna för att passa in i den miljö som boken utspelar sig i.
Pulp är tillägnad "all bad writing" i förordet, men tillhör något av det starkare jag läst för att vara ärlig.
Speciellt då man vet i vilket skick Bukowski var när han skrev den.
Chinaski gör ett snabbt gästspel i Pulp, som om Bukowski ville att han skulle säga adjö han också.
Charles Bukowski dog 9:e mars 1994, och han blev 73 år gammal.

Jag återvänder ofta till Bukowskis böcker, de blir inte gamla och historierna är fascinerande även om jag läst dem flera gånger om.
Chinaskis äventyr i Los Angeles och hans resor i USA, alltid lika gripande, roliga, irriterande och välskrivna i all sin enkelhet.
Nicky Belanes uppdrag på uppdrag av Lady Death i Pulp.
Jag valde att tatuera in ett citat ifrån Women på min högerarm, och min e-mailadress är tagen ifrån Pulp.
Bukowski gav mig läsglädjen tillbaka jag hade som yngre, och jag är tacksam för tipset att läsa honom, vem det nu var som tipsade mig.

and to think, after I'm gone,
there will be more days for others, other days,
other nights.
dogs walking, trees shaking in
the wind.

I won't be leaving much.
something to read maybe.