Living Dolls: The Making Of A Child Beauty Queen

Title: Living Dolls: The Making Of A Child Beauty Queen
Dir: Shari Cookson
Year: 2001
Review: M Original
****

Mitt i sommarhettan bestämde vi i T.O-lägret för att ytterligare skruva upp temperaturen i våra blodådror.
Hjärt och blodtrycksmedicinerna flög som kvistar i en röjsåg under dokumentärens gång.
Aldrig förr har människosläktet varit så vidrigt som under Living Dolls.
..och då har vi ändå sett en dokumentär om folk som ligger med djur till vardags.

Det är sällan eller aldrig som något provocerar oss längre, men Living Dolls lyckades.
Blanda lika delar ultrakristna jänkare, föredetta soldater med en föräldraroll som ett betongblock rakt i ansiktet på barnet och ett pedofildoftande par.. vad får man?
Jo, man får de som ska stå för den vuxna delen av dokumentären.
Lägg sedan till barn sminkade som prosituerade på rea och en rejäl näve dödslängtan hos tittaren.

Living Dolls följer ett antal föräldrar och deras barn under skönhetstävlingar för barn.
Konceptet är absurt även innan den byxrunkande jubelpedot skjuter skarpt vid första avtag av klädsel.
Från första bildruta kommer magsaften krypande upp i svaljet, och så fortsätter det.
Det skriks för barnen inte ler bra, det hetsas om att de ska flörta med domarna (3-8 år gamla barn), det lånas steg och klädavsläng från närmsta stripbar och det sprejas hårspray så ozonlagret tar långledigt.
Barnen tillåts inte en sekund uppleva det de flesta ser som den bästa tiden i livet, nämligen när man var liten.
Istället för att springa runt, skita ner sig i skogen och komma in med skrubbsår av glädje på knän och armbågar får de lära sig danssteg lånat från Casa De Tuttgung ihop med sin kedjerökande misslyckade mamma som gör noll och ingenting annat än att radera det lilla självförtroende barnet kanske hunnit gömma undan i sitt inre.
De får lära sig att de är förlorare och hur hemskt det är att de har en glugg i tandraden.
Detta åtgärdas såklart av en tandprotes, för tvi vale att låta naturen ha sin gång med tänderna, för det gillar inte domarna.

Vi får även höra Mother Of The Year prata om sin son och hur han varit som att det kändes "like a pair of wet panties".
Där kom middagen upp... ursäkta.
Barnen står där med stela leenden medan förlorarna till mödrar står redo med brödkaveln om de inte lockar fram läppstiftet på domarna på första bänk.

Dokumentären är en enda plåga att se, och man gnisslar tänder mer än en gång av ilska över hur mentalt våldtagna dessa barn blir.
Men likväl är den mycket sevärd, om man har hjärtat och nerverna för det.
Dokumentären visar upp industrin runt skönhetstävlingar för barn.
Jag väntar med spänning på om det kommer en uppföljare, när de visar hur barnen mår nu 10-12 år senare.
Att se vuxna män och kvinnor dregla över barn är aldrig vackert, och jag kan inte förstå hur dokumentärfilmarna kunde undvika att implodera inför dumheterna de tvingades bevittna och sedan klippa ihop.

Lyckan var att läsa att en av mödrarna i filmen lämnat jordelivet i allafall.
Ett ljus i mörkret.

För att citera en användare på cinemageddon:
"This is the most horrific film I have ever seen. Highly recommended"