John Candy

En av mina favoritskådisar från barnsben är John Candy.
Denna stora man med en rad utmärkta komedier i ryggen förgyllde min barndom inte bara en gång.
Hans väldigt karakteristiska skratt och hans roller i filmerna han medverkade i fångade mig direkt.
Home Alone är ett utmärkt exempel, där han är med i runda slängar 5 minuter, men det är hans Polka Polka-sång jag minns.
Jag hade ett videoband där filmen Who's Harry Crumb? (1989) var inspelad på.
Det bandet är tillsammans med kanske 5 andra filmer, som nämnts eller kommer nämnas i denna blog, var fruktansvärt slitna.
Såg dessa filmer gång på gång på gång.
Allt John Candy var med i försökte jag se, och när dvd'n gjorde entré så blev ett av mina mål att köpa allt han varit med i.

Det jag tycker är så speciellt med John Candy var hans förmåga att både vara sjukt rolig, verka genuint trevlig, men även kunna spela scener som får den mest hårde personen att darra på underläppen.
Man får ibland känslan av att skådespelaren egentligen spelar sig själv, och med John Candy verkade det så.
I extramaterialet till den helt lysande filmen Stripes (1981) talar de medverkande om att i John Candys trailer under inspelningen var det alltid massa folk.
Det var fest, och alla var inbjudna, från lägsta till högsta.
De talar genuint väl om honom, utan att ha den där ansträngda känslan man får när Hollywood-kändisar ska tala om någon dött.
Efter att ha snokat på internet och hittat filmer där John Candy mitt under en intervju skriver autograf till ett fan, så blir bilden än mer klar.
John Candy verkar verkligen ha varit den godhjärtade, festliga killen han alltid spelade.

För att nämna några favoritfilmer med en av mina absoluta favoritskådisar så bör framförallt Stripes, Who's Harry Crumb?, Spaceballs och Brewsters Millions nämnas.
Han har huvudrollen i en av dom, och framträdande biroller i de andra.
Alltid med samma närhet, talang och humor, den som gjorde att jag som liten fastnade för hans sätt att vara på film.
Under gårdagen så gick Cool Runnings på tv, och jag märkte att John Candy, tillsammans med Micke Dubois dödsfall påverkat mig mer än vad jag velat erkänna kanske.
Dessa två var några jag växte upp med, som på sitt egna vis lärde mig en del om vad humor är.
Micke Dubois kommer inom en snar framtid att få ett eget inlägg i stil med detta.
Jag minns att jag blev besviken och ledsen när jag 1994 fick höra att John Candy dött.
Man visste att det inte skulle komma mer filmer med honom, och att det var så mycket kul man aldrig skulle få se.
Sen lever ju alltid hoppet i en total filmnörds hjärna, som min, att man en gång ska få träffa sina hjältar.
Men nu släcktes ju det hoppet.
Det tragiska är förrutom att han dog väldigt ung att man kan ju bara fantisera om hur mycket mer roligt han skulle kunna gjort i livet.
John Candy blev 44 år.

Min Candy-samling växer allt mer vad åren går.
Under tiden denna text skrivits har jag också sökt och beställt några mer titlar.
När jag känner mig på dåligt humör, eller är nerstämd brukar jag slänga på en Candy-film, för det muntrar alltid upp.
Kanada kan vara extremt stolta över att ha fostrat en komiker som John Candy.
John Candy 1950 - 1994