Hellbound: Hellraiser II

Title: Hellbound: Hellraiser II

Year: 1988

Dir: Tony Randall

Review: M Original

****

I vad som kom att bli en uttjatad och låndragen filmfranchise glömmer man tyvärr bort det bra ibland.

Det bra liksom drunknar i det dåliga.

Även att i den uppsjö av nya genomusla, omrapade och tråkiga skräckfilmer ha en trygg punkt att återvända till känns bra, och där finns Hellraiser II som ett fyrtorn.

Första gången jag såg del två var det i ett sönderklippt skick, så storyn blev enormt lidande av det.
Man fick noll och inga effekter i stort sett, och det är ju lite det man vill åt när man ser liknande filmer.
Men det är ett bekymmer vi slipper i dessa dagar som tur är.
Lite som när man fick se City Of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippt första gången.

Det blev en helt annan film, som höll ihop på ett sätt som den klippta versionen inte gjorde.

Fakta är att när jag första gången såg Hellraiser II inte tyckte den var särskilt bra.

Vi återser här Ashley Laurence i rollen som Kirsty Cotton ifrån Hellraiser (C. Barker 1987).

Nu inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom att ingen tror på hennes berättelser om incidenterna i första filmen och antar henne vara galen.
Självfallet blir det problem då chefen på sjukhuset har en förkärlek för det ockulta.
I en av skräckfilmens kanske elakaste scener lyckas Dr Phillip Channard (Kenneth Cranham) få Julia Cotton (Clare Higgins) från Hellraiser att återvända.
Sedan börjar en resa rakt in i helvetet, på ett ganska surrealistiskt sätt.

Där effekterna haltade i film nummer ett är det fortfarande lite styltigt i del två, det gäller då ljuseffekterna.

Men det glömmer man snabbt när man fokuserar på de andra effekterna och sminkningen.

Det är ruskigt rått och elakt i denna film, och som nämnt innan är förspelet till Julias återkomst något av det elakaste som gjorts.

Överlag känns Hellraiser II elakare än den första filmen, och oftast funkar det väldigt bra.

Vissa meningar av Dr Channard ligger nära one-liners och känns ibland malplacerade tyvärr.
Men på det stora hela är det inget som stör något nämnvärt.

Det blir tydligare i uppföljarna att de verkar för att få Pinhead och andra till mer av one-liners karaktärer till och från och då blir det riktigt illa.

Som nämnt är effekterna och sminket effektivt i Hellraiser II.
Cenobiterna ser bra ut, och miljöerna funkar mestadels bra för att få stämningen.
Vissa av ljuseffekterna har inte riktigt åldrats med stil vilket drar ner helhetsintrycket.

Men det är som jag redan sagt inget som drar ner helhetsintrycket något extremt.

Del ett och två har ett samband som gör att de två är de mest intressanta, och egentligen de enda man behöver se.
Uppföljarna har i vissa fall intressanta delar, men där man exempelvis blir intresserad av historien om "lådan" i Hellraiser 4: Bloodline (K. Yagher 1996) blir man lika snabbt ointresserad då det blir någon slags rymdhistoria av det.

Minns att jag tyckte Hellraiser III: Hell On Earth (A. Hickox 1992) var bra när den kom, men även där har tiden gått hårt åt den.

Självfallet pratas det om en remake, som haft turer fram och tillbaka och får väl anses ha en oviss framtid minst sagt.
Jag håller mina tummar att vi slipper se den gjord, och att Hellraiser-serien tagit slut nu.

Spendera tid med cenobiterna bör man göra till och från, men då håller jag på att det är del ett och två man vänder sig till och i viss mån även seriealbumen som kommit under åren.

Angel Heart

Title: Angel Heart
Year: 1987
Dir: Alan Parker
Review: M Original
****

För mången år sedan när filmkanalen tv1000 regerade kanalutbudet så lyckades jag spela in Angel Heart.
Hade läst något om den, eller hört någon prata om den, kommer inte ihåg vilket.
Det som pratades mest om var en speciell scen där Robert DeNiro skalar ett ägg.
Var en speciell upplevelse första gången för Angel Heart är verkligen en speciell film.
Sitter i detta nu och har precis kollat klart på den, efter att inte ha sett den på många år.
Det är om möjligt en ännu bättre filmupplevelse nu.
Förr var filmen bra, men nu är hela upplevelsen ännu större.
Jag får samma obehagliga känsla som när jag ser Jacob's Ladder (A. Lyne 1990).
En krypande och olustig känsla som bara förstärks av en rad surrealistiska feberscener.

Mickey Rourke spelar privatsnoken Harry Angel i 50-talets USA.
Han kontaktas av en firma som vill ha hjälp med att leta reda på en musiker.
Robert DeNiro spelar på ett utomordentligt vis Mr Cyphre som anställer Angel för uppdraget.
Ingen har sett musiken Johnny Favorite på några år då han hamnat på sjukhus, och sedan försvunnit därifrån.
Ledtrådarna för Angel till olika platser i New York, och sedan till Louisiana.
Under resans gång verkar det som att någon eller några vill göra sig av med alla ledtrådar då folk börjar mördas som Angel varit i kontakt med.
Repet dras åt runt Angel mer och mer...

Angel Heart är en bra blandning av gamla privatsnokrullar, thriller och ett stänk film noir på toppen.
Lägg även till våld och surrealism, och man träffar målet.
Skådespeleriet är riktigt bra och trovärdigt, och man förlåter Rourke för de lågvattenfilmer han gjort då och då.
Han är verkligen en bra skådis, och det är tydligt i Angel Heart.
DeNiro gör också en av sina bästa roller som den mystiske och obehaglige Mr Cypher.
Lisa Bonet chockade världen i rollen som Epiphany Proudfoot.
Från att ha varit ett av helyllebarnen i Cosby Show till att våldsamt ha sex i droppande blod med Mickey Rourke och syssla med voodoo.
Världen satte yllekoftan i halsen.
En jobbig scen att förklara för föräldrarna när man var yngre onekligen.

Hela filmen genomsyras av en febrig känsla, som förstärks av ett antal surrealistiska scener.
Kombinera det med ett annorlunda manus, bra skådespeleri och en rad överraskningar så har du en genuin och gjuten film.
De har lyckats få till miljöerna också på ett bra sätt, med den slitna New York-miljön och den dammiga Södern.
Rakt igenom en bra film för att tala klartext.
Det är skönt att se Mickey Rourke tillbaka och göra bra filmroller igen efter hans problem under 1990-talet.
Angel Heart är en speciell filmupplevelse som jag gärna återvänder till... och det ska inte ta 10-15 år till nästa gång.

Crawlspace

Title: Crawlspace
Year: 1986
Dir: David Schmoeller
Review: M Original
****

"So be it..."
Ibland så kommer den där stunden då du ser hur cirkeln sluts, utan att du vet om det.
Via filmsidan cinemageddon ramlade T.O på Crawlspace från 1986.
Vid första anblick så fångade den intresset för att ärkegalningen Klaus Kinski spelar huvudrollen.
Kinski är något av en filmhjälte i T.O-lägret, främst då i sina kollaborationer med Werner Herzog.
Alla bör se My Best Fiend (W. Herzog 1999) och även kortfilmen Please Kill Mr Kinski av David Schmoeller.
Den senare handlar om komplikationerna som rördes upp under skapandet av just Crawlspace.
Crawlspace har inte bara pluset att Kinski är med, utan också att Schmoeller gjort den sorgligt bortglömda Tourist Trap (D. Schmoeller 1979).
Den kom som en blixt från klar himmel, och rekommenderas å det starkaste.
Cirkeln... sluten.

Vad bjuds vi på i Crawlspace då?
Jo, Klaus Kinski spelar en skum hyresvärd i ett hus vi känner igen ifrån Troll (J.C Buechler 1986).
Kinski spionerar på kvinnor med våldtäktsfantasier, han kryper omkring i lufttrummorna i huset och leker rysk roulette.
Han har också en kvinna utan tunga inburad som sällskap.
En man kommer för att försöka sätta dit Kinski för ett mord, och en mängd råttor får sätta livet till.
Plus den gamla hederliga nazisttwisten.

Crawlspace har inte samma obehag som Tourist Trap har, och inte heller samma känsla.
Men, Crawlspace har Klaus KInski på ett bra humör med ett antal minnesvärda scener.
Den är underhållning i en och en halv timma ungefär, och man får just underhållning.
Ingen film som klistrar sig fast i minnet direkt, men helt klart sevärd om inte annat för Kinski.

Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Ytterligare en David Cronenberg säger ni?
Heck yes säger jag.
Återigen en sådan där film som hänger med upp i åldrarna pga vissa delar i innehållet.
Är fortfarande obehagligt att åka en full tunnelbana, och det rör till stora delar just Rabid.
En sak jag gillar lite extra med Rabid förutom att den satt djupa spår i mig är att man känner igen flera skådespelare från andra Cronenberg-filmer.
Det är alltid hemvant och man får någon slags familjär känsla... plus att man kan briljera med att känna igen dom såklart.
Några från Shivers, någon från Naked Lunch (D. Cronenberg 1991) och sådär.
I huvudrollen ser vi horisontal tango-aktrisen Marilyn Chambers.
Är ju inte ofta en porrskådis kan övertyga i en spelfilm, men hon gör rollen bra och utan direkta anmärkningar.
Enligt imdb.com var Sissy Spacek tilltänkt till rollen först, men nekades pga sin dialekt av filmbolaget.

Precis som med Shivers är Rabid en slags biologisk skräckfilm där en kroppslig förändring står i fokus.
Rose (Chambers) kraschar med sin pojkvän Hart (Frank Moore) i en svår mc-olycka.
En läkare använder sig av experimentell plastikkirurgi för att hjälpa Rose, men något går snett.
När Rose väl vaknar till liv har hennes kropp ändrat sig, och vi slungas direkt in i den kroppsliga skräck som Cronenberg är expert på.
I Rose armhåla har en fallosliknande tagg vuxit fram ur ett sår, och med denna också en annorlunda hunger.
En vampyristisk hunger efter blod, som dessutom medför en kroppslig förändring hos den som blir stucken.

Rabid är i likhet med Shivers byggd på en skön (eller oskön, beroende på hur man ser det) klaustrofobisk känsla av att man inte är säker någonstans.
Även här har vi ett slags virus/parasit som ändrar människors beteende.
Där det var sexuella utsvävningar i Shivers är det i Rabid, precis som titeln antyder, ren och skär aggression.
Zombiearvet finns med i att människor smittas av detta nya virus genom bett, och att de smittade är icke-kontaktbara.
Det biologiska Cronenberg är så bra på genomsyrar självfallet filmen också då Rose mer och mer accepterar sin nya hunger.

Filmens innehåll har diskuterats om det är en metafor för spridningen av aids, och även andra sjukdomar.
Skulle mycket väl kunna vara i och med att många i aids barndom spred det vidare utan att veta om det.
Cronenberg pratar om delarna med militärerna i filmen också, som att det sågs som en metafor då soldater var på Montreals gator under en specifik del i stadens historia.
Oavsett vad så kan man tolka filmen som en metafor för ett flertal saker, vilket gör den än mer intressant.
Funkar den som "bara" en skräckfilm också?
Absolut, fördjupningar i olika metaforer eller politiska åsikter är inte ett måste för att uppskatta den.

Filmens utseende är ganska lika Shivers med lite murrigt och smutsigt utseende, vilket är guld i min bok.
Sjukhuset i början av filmen är precis som i Shivers en ganska klasutrofobisk historia, vilket ökar skräcken.
Skådespeleriet är bra, och effekterna är där de behövs, och nu får man ju se den oklippt med vilket är bra.
Den dud-utgåvan jag äger innehåller en kort intervju med Cronenberg vilken är intressant om än lite kort.
En film som absolut ska finnas i samlingen, och tål att ses om då och då.

Shivers

Title: Shivers
Year: 1975
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

"You are 18 years of age? Otherwise we can't sell it to you.."
Innan internet och det enkla filmköpandets tid var det lite mer jobb bakom att köpa sina favorittitlar.
Sverige censurerade fortfarande skräckfilmer extremt hårt, så min blick gick stundtals till England.
En reklam i den utmärkta tidning Dark Side fanns ett antal titlar mitt osnutna jag ville lägga vantarna på.
Bland annat Evil Dead (S.Raimi 1981), som i den svenska utgåvan var i stort sett omöjlig att se pga alla klipp.
Men även Shivers och Rabid (D. Cronenberg 1977) plus några titlar till.
Hade läst om Cronenbergs filmer i Dark Side och lockats av dem, mycket pga den stora artikeln om Naked Lunch (D. Cronenberg 1991).
Så jag tömde min spargris, tog mod till mig och ringde det långa numret till England.
På tonårssprucket vis försökte jag lura filmkillen att jag minsann var över 18.
Tydligen lyckades jag, för några veckor senare kom paketet med filmerna.
I efterhand har jag förstått att även de utgåvorna var censurerade, men inte lika hårt som de svenska.

Shivers blev en film som ärrade mig för livet, känner fortfarande ett obehag av vinds/källarutrymmen med trädörrar.
Sen ifrågasatte den ju ens sexuella moral också, även om det kom mycket senare med sådana frågor.
Vi befinner oss i bostadskomplexet Starliner Island där en forskare släppt loss en parasit som tar över sin värd.
Detta scenario har vi ju mött på tidigare och senare i filmvärlden, men sällan på ett så skevt sätt som i Shivers.
Är som vanligt i Cronenbergs tidiga filmer en slags kroppslig skräck där kroppen ändras och man ställs inför ett moraliskt dilemma om det är fel, eller om man ska omfamna ändringen.
I andra recensioner och diskussioner kring Cronenbergs verk har frågor om revolution och förändring uppstått.
Ofta är det ju biologisk ändring, en slags evolution eller som i Shivers att en biologisk förändring gör en samhällelig förändring.
Parasiten i Shivers gör sin värd till en sexuell galning helt utan moraliska regler eller samhälleliga regler.
Det är en av sakerna som är obehaglig med Shivers, att det vi lärt oss att misstycka emot helt plötsligt blir "normalt" för den med parasiten i sig.
Att människan inte kan säga emot, eller vill säga emot.
Ska vi se parasiten som en omskrivning av den totala friheten att göra precis vad man vill?

Storyn är intressant, och ovanlig även om man osökt drar paralleller till senare filmer, men det är ju inte Cronenbergs fel.
Man kan hitta litteraturnickningar i filmen, från exempelvis ärkesnuskot Markis De Sade.
Vilket känns helt i sin ordning då han ansåg att de sexuella spärrarna människor har är förkastliga.
Skådespeleriet i filmen är överlag helt okej, även om man inte direkt får någon djupare kontakt med någon av huvudpersonerna.
Det är en zombiestämning över hela filmen man kan känna igen från George Romeros filmer, med den där klaustrofobiska känslan av att huvudrollspersonen inte har någonstans att ta vägen.
Miljöerna i Shivers är det jag fastnade ordentligt för.
Det är avskärmat från omvärlden, instängt och "säkert" men det säkra är vad som gör att allt faller ihop.

Håller Shivers såhär 38 år senare?
Ja, det tycker jag absolut.
Den är fortfarande obehaglig, klaustrofobisk och lämnar dig med en hel del tankar när sluttexterna rullar.
Plus att man kollar snett på nästa person råkar ha minsta sängkammarblick emot dig.
Cronenbergs senare filmer har inte nått samma intresse hos mig som hans tidigare skräckfilmer.
Jag hoppas att han någon gång mer i sin karriär gör en skräckfilm, för den där kroppsliga, biologiska skräcken är han en mästare på.

The Monster Squad

Title: The Monster Squad
Year: 1987
Dir: Fred Dekker
Review: M Original
****

Nostalgin högg tag i min sargade lekamen när jag på Söder i Stockholm såg The Monster Squad ligga i en hylla och blänka.
Såg denna film otaliga gånger när jag var yngre, på ett skrapigt VHS-band.
Är säkerligen 15 år sedan jag såg den senaste gången, men ändå minns jag typ hela filmen utantill.
120:- senare är den återigen i min ägo, och denna gång utan skrapet på gott och ont.
Jag förs onekligen tillbaka till skolkande eftermiddagarna med en skål popcorn och denna film plus en flaska läsk.
För Monster Squad är verkligen vad jag brukar kalla en popcorn-film.
Rakt igenom äventyr med en ganska enkel story, utan att för den sakens skull bli tunn.

Filmen handlar om ett gäng kompisar som gillar skräckböcker och serietidningar.
De kastas ovetande in i en hundraårig kamp mot Dracula och hans gäng av klassiska monster.
I rakt medstigande led från Van Helsing hamnar den sammes anteckningar i händerna på Sean (Andre Grower)..
Dracula ska med hjälp av en amulett och de klassiska monstren ta över jorden och det blir upp till The Monster Squad att stoppa honom.

Som dyrkare av de gamla monsterfilmerna blir man ju peppad av Dracula och Frankenstein.
The Monster Squad släpper in dessa gamla karaktärer i nutiden utan att de blir allt för pajigt.
Att höra Frankenstein lära sig ungdomliga fraser är på gränsen, men ligger på rätt sida så man slipper inmundiga skämskudden.
Nickningen åt den gamla Frankenstein-filmen från 1931 (James Whale, 1931) vid vattenbrynet är guld.
Tror att även den utan något ungdomligt band till The Monster Squad kan uppskatta den även idag.
Är inga mängder av effekter som förstör, utan de är där det behövs.

Storyn är som jag nämnde innan inte så svårt att hänga med i, men blir inte tunn för det.
Det är rakt på sak utan några större utsvävningar.
Någon på nätet jämförde den med The Goonies (Richard Donner 1985), men så långt skulle jag inte sträcka mig.
The Monster Squad är inte lika stark eller tidlös, även om den fyller sin funktion fortfarande.
Man blir glad av sådana här filmer, och det är en stark egenskap i dessa dagar då man snarare bara blir förbannad av filmer.
Skådespeleriet är lite styltigt till och från, men det är inget som stör då det inte är genomgående.

Dvd-utgåvan jag har innehåller tyvärr inget extrameaterial eller textspår.
Ljudet är också lite ojämnt då musiken och vissa skrik känns för "skarpa".
Bilden är bra och finns inget att klaga på för egen del.

Jag uppskattar nostalgifilmer som för mig tillbaka till barndomen.
The Monster Squad hör till denna kategori.
Den sortens film man inte kommer få se igen, tyvärr.. och då är det tur att någon gjort en god gärning genom att släppa den på dvd.
Popcorn, läsk och The Monster Squad är ett bra recept på trevliga 1.30.

Bones Brigade: An Autobiography

Title: Bones Brigade: An Autobiography
Year: 2012
Dir: Stacy Peralta
Review: M Original
****

Sen jag var liten har jag gillat skateboard.
Har aldrig varit bra på det, trots en mängd försök, men har alltid dyrkat det.
Thrashin' (D. Winters 1986) gick varm i våra videoapparater och en av mina kompisar kallade sig till och med Webster till och från.
Skateboard och BMX var det man gillade i sportväg.
Jag prydde min arm med en teckning av en skateboardåkare för runt 10 år sedan som en tribut till det som varit så viktigt för mig under uppväxten.
Thrashin' inhandlades på DVD så fort den fanns tillgänglig.
Det som stör mig i allt detta är att en BMX-rulle vi såg oändligt många gånger helt försvunnit ur minnet vad den hette.
Alla tips mottages tacksamt.

Dokumentären om Bones Brigade för mig verkligen tillbaka.
Skall erkännas utan omsvep att jag fällde en tår eller två då och då.
Både av nostalgin, men även för dokumentären verkligen är på djupet.
Man får ingående intervjuer med en mängd superviktiga aktörer i skatevärlden.
Känslan hos de medverkande som verkligen älskar det de gör och brinner för det.
Det är en inspirerande och varm känsla man får av intervjuerna.

Tony Hawk var min barndomshjälte.
Den högtflygande Hawk som när han åkte skapade en ordentlig Mjölbyhaka på mig när jag såg det på tv.
Sen den tiden har han ju blivit en kulturikon med mängder av brädor, spel, filmer och annat under bältet.
Därför är det roligt att höra honom prata om känslan att skatea bara för att skatea, inte för pengarna.
Men den man känner mest för i dokumentären är det fenomenale Rodney Mullen.
Vilken hjälte, och vilken otrolig skateboardåkare.
Fortfarande, än idag, finns det nog ingen som når upp till hans stil eller skicklighet.
Vi får höra minnen och historier från den bra tiden och den dåliga tiden.
Hur det formade de medverkande i livet och vad det gett dom.

Dokumentärer är ju som bekant en av mina favoritgenres.
Bones Brigade är precis det man vill ha, den fångar upp dig även om du inte är uppväxt med skateboard.
Den skapar ett intresse som till exempel vad man skulle kunna kalla den svenska motsvarigheten till denna dokumentär Hooked For Life (S. Hildebrand 2011) inte riktigt gör.
Vissa av de medverkande i Hooked For Life är lite för dryga och självgoda, medan Bones Brigade-gänget känns mer nöjda men tacksamma.
Vi slipper exempelvis se Tony Hawk läxa upp småkids som Greger Hagelin gör.

Nostalgin är självklart en bidragande orsak till att jag gillar Bones Brigade-dokumentären, men som redan sagts, den skapar ett intresse även för de som inte bryr sig om skateboard.
Precis som en dokumentär ska göra.
Den är snygg, bra klippt och lagom block med varje intervjuperson innan de byter, men utan att bli hoppigt.
Sen de där bilderna som fanns med i skatetidningar på 80 och 90-talet, det är ju så snyggt så man vill böla.

När våren nu är i annalkande minns jag när man bara väntad epå att gruset skulle sopas bort.
Till och med var man ute med kvast innan grusbilen kommit för att skapa lite skateyta.
Det är känslan jag får efter Bones Brigade, jag vill trots min dåliga balans, min noja för att bryta ben och bara vräka mig utför en rampkant eller upp för en trottoarkant med brädan under fötterna.
Mycket sevärd, och en riktigt, riktigt bra dokumentär.