Ha Ett Underbart Liv (1992)

Title: Ha Ett Underbart Liv
Year: 1992
Dir: Ulf Malmros
Review: M Original
****

Rulla ut den röda mattan inför en svensk lök-klassiker, en bortglömd pastejfilmskatt?
Ja, det skulle vi i T.O kalla den då den har allt som krävs för att bli en och en halv timmas god underhållning.
Dåliga skådespelare, ett rätt taskigt manus, one-liners man kan använda i allskönes vardagliga situationer och dessutom retar den gallfeber på Kull Original.
Den är dessutom en ruskigt osnygg historia då den är gjord på det förkastliga 90-talet.
Allt är med andra ord helt i sin ordning.

Vi får följa Peter (Per Löfberg) som likt den pajas han är gör militärtjänstgöring uppåt i landet med svajade resultat.
Allt medan han idisslar fram sina repliker råkar han ut för diverse upptåg.
Oavsett om alla sakerna är hans fel ska han självklart skylla på andra.
Efter en actionspäckad scen (återigen hans eget fel) träffar han Hanna (Lina Perned) som jobbar för en lokal blaska.
När hon tagit några foton av honom i en av dessa självförvållade situationer måste han självklart försöka lösa detta dilemma... genom att sätta sig ytterligare i klistret.
Utöver detta debakel, plus att han tjabblar bort lumpen så får han också reda på att hans flickvän i Stockholm är otrogen med hans kompis.
Äventyret för att ta sig till Stockholm kan börja!
Genom ett ödets vingslag hamnar Peter och Hanna i samma bil, med hennes pappa Dick (Kjell Bergkvist) i hälarna.
Utmed vägen träffar de på allskönes sköna typer, alltså precis vad man kan förvänta sig av en sådan här film.
Sen kommer den ack så oväntade vändningen såklart.
Som sig bör.

Vissa skulle kalla det någon slags road movie, andra en romantisk komedi... jag kallar den en a-grade lök.
Dock på rätt sida av lök, för underhållande är den i all sin pajighet.
Det är det yxigaste skådespelet i en svensk film någonsin.. något värre än när Noomi Rapace steglade Stieg Larssons böcker.
I samma skola som Paolo Roberto får man nog placera Per Löfbergs framträdande i denna stänkare.
Men med mer av ett självgott flin på läpparna hela tiden, istället för Paolos vindögda surkålsnylle.
Kjell Bergkvist håller ju en god nivå på skådespelandet, och levererar idel sköna kommentarer där: "Jag heter Dick, det betyder kuken på engelska..." är den mest minnesvärda.
Dyker upp en del andra kändisar i diverse småroller allt medan Per Löfberg tuggummisnaskar sönder manuset och Lina Perned gnäller fram sina repliker.

Ha Ett Underbart Liv har gjorts många gånger innan och efter, med bättre resultat.
Det känns igen och hela upplägget rullas ut som en gammal välbekant trasmatta.
Men, som jag skrev i början, den är så pass pajig att den sticker ut som en flisa glas i hålfoten.
När det ska vara seriöst sitter man och fnittrar för det är så otroligt ostigt framfört och manuset är så krystat.
Det blir liksom aldrig spännande, sådär fartfyllt som Ulf Malmros kanske trodde när han lät nattlampan lysa och han gned fram manuset.
Slutet är så väntat att en blind och dövstum skulle kunna ropa ut det vid första anblick.
Så förvänta er ingen twist direkt.. eller ja, ett genomarbetat och eget manus är också för mycket begärt.
Det ni får är 1 timme och 30 minuter svensk padda filtrerat genom två av sveriges sopigaste skådespelare.
Per Löfberg ursäktas lite för han är med i Evil Ed (A. Jacobsson 1995), men det är också det enda han kan ursäktas för i sitt skådespelarliv.
Lina Perned ursäktas för.... eh, hon..... nej, det finns nog inget.

Ha Ett Underbart Liv är en sådan där film som du ska se under rätt omständigheter.
Med några kamrater som uppskattar b-rullar, på en bra dag och gärna en lätt trötthet ska infinna sig så att man tycker allt är lite roligare hela tiden.
Då är den en sådan där pastej som vi i T.O-lägret uppskattar till fullo.
Men förvänta er ingen svensk klassiker för tidernas tider.
För allt i världen... glöm inte vad Dick betyder på engelska.

American Gothic (1988)

Title: American Gothic
Year: 1988
Dir: John Hough
Review: M Original
****

Har sagt det förut, att det är en riktig lycka att ramla över en film man inte hört talas om innan, och som man blir väldigt positivt överraskad av.
Tourist Trap (D. Schmoeller 1979) var en sådan film, och American Gothic är en annan.
Ovetandes lyckades vi i T.O-lägret få fatt i denna efter att helt ha missat den.
Stod på någon hemsida som liknande just nämnda Tourist Trap, vi satte en stund av vårat liv på spel.. och vann.
Lyckan var total när sluttexterna började rulla, för vi hade lyckats hitta en för oss okänd film som levererade.
Plus att det alltid är skönt att se en film man inte vet något alls om, gå in i den blint så att säga.

En grupp yuppies ska ut på en trevlig flygtur för en liten helgsemester, as you do...
och för att Cynthia (Sarah Torgov) ska få lite distans till olyckan med en drunknande bebis hon varit med om.
Men deras plan krånglar så de måste göra en nödlandning.
Lyckligtvis lyckas de få ner kärran i närheten av en ö.
Väl på ön börjar de gå omkring och hittar ett för dem okänt hus och går in för att göra sig hemmastadda, as you do...
Planen går dock inte i lås då ägarna kommer hem, i form av Ma (Yvonne DeCarlo) och Pa (Rod Steiger).
Rod Steiger som vi känner igen ifrån bland annat Amityville Horror (S. Rosenberg 1979) och Mars Attacks! (T. Burton 1996).
I huset finns också deras tre något underliga barn, som är runt trettioårsåldern, men dottern Fanny (Janet Wright) beter sig mer som ett barn.
En godhjärtad, men väldigt konservativ kristen familj som ändå bjuder in inbrottsgänget på middag och att få sova över.
Men.. är sakerna som de först verkar?

Det är svårt att recensera American Gothic utan att avslöja för mycket om den.
Det är inte en twist som i Sleepaway Camp (R. Hiltzik 1983), men ändock..
Jag uppskattar att filmen startar ganska lugnt, och sen kör en spiralåkning rakt ner i total galenskap.
Det är några riktigt skeva scener med, och hur Fanny uppträder är riktigt otäckt stundtals.
Det filmen kanske haltar lite på är att vissa av skådespelarna känns inte genuina, men det vägs ju upp av exempelvis Rod Steiger som är riktigt bra.
Slutet av det guldiga 80-talet var på väg och American Gothic hör till en av de sista bra skräckfilmerna på 80-talet innan det mycket filmfattiga 90-talet gjorde sitt intrång.
Den blir därför lite bortglömd i filmhistorien då många, som jag själv exempelvis, fokuserar mer på det tidigare 80-talet eller att de har blicken mer fäst på den uppsjö av torra försök till skräckisar som kom i samma veva som Scream (W. Craven 1996).
De som säger sig gilla skräckfilmer idag skulle nog klaga på att det inte är så mycket effekter, eller att det inte är fullt ställ i American Gothic, men för mig räcker det som är.
Den satsar mer på en skev stämning än att blod ska skvätta överallt genom hela rullen.
Inget emot effektfilmer, men många av de filmer som kommer ut idag är lite för tungt tillbakalutade på enbart effekter och ingen story man fastnar för.
Då blir det lätt bara klister av hela smeten.

American Gothic är en väl sevärd skräckfilm med en del skeva scener som man kommer ihåg.
Visst, den är ingen klassiker som vissa andra skräckfilmer från 80-talet, men väl värd sin plats på listan över filmer att se.
Annorlunda och man slipper de värsta klichéerna som är vanliga idag.
En udda stämning och ett ganska skönt tempo på filmen gör att den står ut lite och man känner sig lite snuvad på konfekten att man inte kollat upp den innan.
Så för den som uppskattar sitt 80-tal och gillar sina familjeporträtt udda ska den absolut ses.
Har du precis fått barn kan den rekommenderas i uppfostringssyfte.... eller?

Johnny Dangerously (1984)

Title: Johnny Dangerously
Year: 1984
Dir: Amy Heckerling
Review: M Original
****

Ni vet känslan.. den där krypande obehagliga känslan..
Känslan som infinner sig när man återvänder till en film man såg ett otal gånger som ung.
En film man dyrkade, kunde alla repliker i och kunde se och sen direkt spola tillbaka och se igen.
Men, när det gått några år dyker oron upp, kommer den hålla samma klass som förr?
En sådan film, som jag inte sett på många år är Johnny Dangerously.
Spelade in den på VHS när den för en enda gång vad jag vet gick på tv.
Såg den gång på gång, lärde mig alla repliker och resten av familjen såg den med mig flera gånger.
Är en sådan där film som jag missat att köpa på dvd även om jag tänkt på den då och då.
Citerar delar av den ganska ofta, men den har slunkit undan mina klåfingrar.
Hur står den sig då idag, efter flera års uppehåll från att ha sett den?

Michael Keaton är Johnny Dangerously, en kid som växer upp och är medlem i ett gangstergäng.
Han börjar som ung i gänget för att hjälpa sin sjuka mamma (vars första citat alla kännare av New York Hardcore känner igen).
Ju mer åren går desto högre blir kostnaden för läkarvården, och Johnny blir en stadig medlem i gänget.
Alla i området vet att han är Johnny Dangerously utom hans mamma och hans lillebror, som bestämmer sig för att bekämpa brott.
Att deras vägar ska korsas är oundvikligt.
Förutom att försöka finta bort sin egen bror som gett sig tusan på att fånga den omtalade Johnny Dangerously måste han också ge sig i kast med sin gamle ovän Danny Vermin (Joe Piscopo).
Som upplagt för kontroverser och spänning.

Upplägget känns bekant, lägg också till en liten kärlekshistoria och vi har en film som till och med kanske låter lite klichéartat.
Men, Johnny Dangerously undviker att bli en sorglig repris på en lång rad andra filmer.
Varför frågar ni?
Jo, för den är rolig, med minnesvärda karaktärer och en kul twist på alla de där reprisrullarna.
En hyllning till alla de gamla klassiska gangsterfilmerna från 40 och 50-talen.
Visst, jag kanske är färgad av att ha dyrkat denna film när jag var yngre.
Men jag tycker allt att den håller även idag.
Michael Keaton funkar som den självgoda och sköna Johnny ochJoe Piscopo är lysande som den vidrige Danny Vermin.
Ifrån den klassiska tv-serien Taxi ser vi Marilu Henner som Johnnys romantiska intresse Lil.
I en liten roll dyker också en av mina hjältar upp som påven, nämligen Dom DeLuise.

Nervositeten jag kände inför att se om filmen var obefogad visade det sig, som tur var.
Johnny Dangerously är lika rolig nu som den var när jag först såg den alla de där åren sen.
Visst, vissa av skämten är riktigt låga, men på rätt sida av den fina linjen.
Det känns kul att kunna damma av några av de där gamla one-liners jag drog så ofta.
Eller ja, fortsätta säga dom och kanske lägga till någon extra.
Nu när man kommit upp lite i åren kan man ju med glädje citera Danny Vermin med:
"I fullfilled a lot of peoples predictions about me... I became a real scumbag"
Spot on Danny.
En kul film med nickningar åt gamla filmer, utan att bli någon trist och fånig Scary Movie (K.I Wayans 2000) variant där de mer verkar vilja håna och mindregöra filmerna de ska göra scener ifrån.
Nej, Johnny Dangerously blinkar mer med en respekt mot de gamla gangsterfilmerna.
Speciellt James Cagneys filmer, och det dyker till och med upp ett par scener då vissa av karaktärerna går på bio.

Johnny Dangerously är väl värd att se, och känns tyvärr lite bortglömd.
När jag tar upp den känns det inte som att någon egentligen sett den och det är synd.
Den är rolig, och kanske lider lite av att den kom 1984 då det kom så otroligt mycket bra och klassiska komedier.
Så den hamnade nog lite på efterkälken där, men det går ju att råda bot på i dessa dagar.
Är en rolig, fartfylld film med respekt åt de gamla gangsterfilmerna och en bra samling skådespelare och karaktärer.
Min nostalginerv kör plattan i mattan och jag njuter till fullo.
Nu måste jag bara köpa den på dvd, alldeles för lång tid har gått utan att jag har gjort det.

The Battery

Title: The Battery
Year: 2012
Dir: Jeremy Gardner
Review. M Original
****

Jag brukar sällan eller aldrig bry mig om att filmer vunnit utmärkelser, eller att det på omslaget står några väl valda ord ifrån någon obskyr tidning.
Men när medlemmar på guldsidan Cinemageddon rankar The Battery som den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren, då blir man ju intresserad.
Medlemmarna där delar ju T.O's intresse för filmer av denna formen.
Läste om den, och där fanns det, utmärkelserna från festivalerna man aldrig hört talats om.
Håller den vad den lovar?
Nja, vet inte riktigt om den gör det angående om det är den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren.
Å andra sidan har det ju inte kommit så många bra zombiefilmer de senaste 20 åren.
Men den är annorlunda från den sortens "zombiefilmer" som allt som oftast smetas upp på bioduken.

The Battery kretsar kring de två före-detta basebollspelarna Mickey (Adam Cronheim) och Ben (spelad av regissören Jeremy Gardner).
De är på väg genom ett slags postapokalyptiskt landskap, där det dyker upp zombies lite då och då.
Vi får inte se något av de förstörda städerna, men vi får antydningar om att samhället är omkull.
Mickey och Ben är två olika personligheter där Ben är den mer nomadiske som inte stör sig nämnvärt på bohem-livet på småvägar och i skogen.
Mickey däremot önskar inget annat än en lugn stund och ett tak över huvudet om natten.
Detta skapar en del irritation de två emellan, allt medan de levande döda knatar omkring i bakgrunden.

The Battery fokuserar inte fullt lika mycket på skräcken och de döda som andra filmer i samma genre.
Är mer om förhållandet de två huvudrollerna emellan.
Fakta är att hela rollistan består av 5 personer, och visst... en massa zombies.
Det är alltid en balansgång om det funkar eller blir ointressant med en så liten ensemble skådespelare.
The Battery håller sig på rätt sida av linjen, främst för att manuset är sparsmakat och skådespelarna funkar.
Får en svag känsla av samma instängda och ensamma feel som i den av mig fem-stjärniga filmen The Road (J. Hilcot 2009).
Känns kul att film som inte kostat massor med pengar både såg bra ut och kändes välgjord.
Går man in i filmen för att få en snabb actionstänkare ala ny zombiefilm kommer man bli väldigt besviken.
Men om man som jag ser den utan att veta mycket om den är den bra
Inget mästerverk men väl värd att se både en och två gånger.

En av de scener som gjorde att jag höjde betyget var slutscenen.
Jag är väldigt svag för en fast kamera, väldigt lite klipp och långsamma scener som ändå är spännande och intressanta.
The Battery bjuder på en av de längre scener utan klipp jag tror jag någonsin sett.
Allt detta utan att tappa av på klaustrofobin eller spänningen i scenen i mitt tycke.
Hatten av Gardner, hatten av.
Men, är The Battery en framtida klassiker som man kommer tala om som det talas om exempelvis Romeros zombiefilmer eller Fulcis?
Nej, det tror jag inte, men den erbjuder iallafall något mer intressant än de skakiga, snabba klipp och springande zombies-genren som är allt för vanlig i min mening.
Här är de levande döda hasande köttpaket, och inte sprintande atleter, vilket uppskattas av nostalgiker som mig.
Man blir nyfiken på vad Gardner kan komma att göra för filmer i framtiden, för det känns som han har bra filmer i sig och The Battery är helt klart intressant.
Men, återigen... förvänta er ingen actionfylld historia fylld till bredden med specialeffekter.
En långsam historia där de levande döda utgör en bakgrund mer än fokus.
Skönt att se en ny skräck/drama-film kunna leverera och utmana Hollywood-skräpet på allvar.

War Of The Worlds (1988)

Title: War Of The Worlds
Year: 1988
Creator: Greg Strangis
Review: M Original
****

Under 1990-talet bjöd tv4 faktiskt upp till dans ibland.
Nej, jag snackar inte Let's Dance eller någon liknande satsning där föredettingar haltar omkring i finskor och stela leenden och slimmad gabardin.
Jag pratar om när kanalen de facto visade lite sköna grejer.
Vissa av mina klasskamrater skavde sina handflator råa i svettig tonårsfrustration till den mjuksnuskiga tablåvätan Erotik i sommarnatten.
Då dimljus och frostad lins med ömma stön aldrig varit min bag vände jag blicken mot andra delar av tablån.
Ett av programmen jag fann, som snabbt blev en favorit hos mig och skrämde mig samtidigt var War Of The Worlds.
En slags fortsättning på den klassiska filmen med samma namn av Byron Huskin från 1953.
Utomjordingarna har legat i dvala undanstoppade i oljefat sedan 1950-talet och således inte döda som man då trodde.
Regeringen har mörkat detaljer om detta och invasionen 1953 verkar i mångt och mycket vara bortglömd förutom hos vissa.
Kropparna från utomjordingarna finns spridda på olika platser i USA.
Efter att en terroristattack gått snett på en sådan plats så vaknar de till liv igen, redo att ta över världen.

Vi får i tv-serien följa Harrison Blackwood, som blivit adopterad av Dr Clayton Forrester efter 1953-invasionen.
Han ingår i en liten grupp av människor som ska motarbeta den nya invasionen.
I gruppen ingår forskaren Suzanne (Lynda Mason Green), datasnillet Norton (Philip Akin) och den hårdföre militären Ironhorse (Richard Chaves).
I seriens första säsong, som så vitt jag vet är den enda som finns på dvd då säsong två gick en tidig död till mötes, får vi under 23 avsnitt se mänskligheten sättas på prov gentemot de allt elakare rymdvarelserna.
Till skillnad från den tidigare invasionen kan nu varelserna ta över mänskliga kroppar, och på så sätt obemärkt nästla sig in bland människor.

War Of The Worlds som tv-serie såhär 25 år senare, håller det?
Av rent nostalgiska skäl säger jag med eftertryck ja, även om skådespeleriet haltar stundtals.
Det är en spännande science fiction-serie med en del oväntade vändningar.
Kan inte svara för den 20 avsnitt långa säsong två dock, då den inte finns på dvd (vad jag vet).
Den kan ha visats även den på tv4, men har inget minne av den.
Visst, vissa av effekterna kanske är lite off, men det bärs upp av spännande program och ett relativt bra manus.
War Of The Worlds som tv-serie är definitivt värt att ägna ett par timmar åt.
Vore kul att se säsong 2 även om den avslutades tidigare än väntat.

Det är inget X-Files vi får bevittna, men med en dos spänning, lite elaka utomjordingar och lite otäcka scenarion är jag mer än nöjd.
Finns ju en uppsjö lökiga sci-fi serier där ute så W.O.T.W är en frisk fläkt i den bubblan.
Man får ha lite överseende med några styltiga repliker och sådär.
Lita inte på någon, för det kan vara en utomjording bärandes din närmstas skinn som en kostym.
TO LIFE IMMORTAL
.